Det enda officiella kriteriet för svenskhet är det svenska medborgarskapet. Ändå kan man mycket väl tillhöra den svenska nationen men betraktas som icke-svensk. Ett märkligt klingande efternamn, tal med en nyskapande ordföljd eller ett utseende från annorlundastans kan göra att man direkt placeras utanför många människors mentala gränser för vilka som är svenskar.

Hur ska man då förstå svenskheten? Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria, säger att statistiska undersökningar visserligen kan upplysa om dem som ingår i den svenska gemenskapen – hur ofta svenskar gifter och skiljer sig, vad de äter och vilka tv-program de tittar på – men ingenting om hur den hålls samman. Majoriteten svenskar känner ju inte ens varandra!

– Svenskheten blir aldrig mer än en föreställning om en gemenskap. Det intressanta är att försöka förstå hur en sådan idé skapas och används i olika sammanhang, säger Michael Azar. Fantasierna kan vara hur grundlösa som helst men de blir ändå dominerande för hur vi organiserar våra liv.

Svenskheten blir aldrig mer än en föreställning om en gemenskap.

Han tillägger att även om det pratas mycket om svenskhet, preciseras ytterst sällan vad som egentligen avses. I stället brukar de som inte betraktas som svenskar pekas ut.

– Genom dessa beskrivningar går det sedan vagt att härleda sig fram till vilka som förmodas ingå i den svenska gemenskapen. Man kan alltså bara vara svensk i förhållande till någon annan.

Vilka som framställs som denna motbild har varierat genom historien. På senare tid har muslimerna varit den tydligast utmålade gruppen, enligt Michael Azar. En annan tendens numera är att värderingar fungerar som det huvudsakliga kriteriet för att formulera svenskheten. Det handlar om att få olika grupper att anpassa sig till ”våra” värderingar. Andra verktyg som används för att bygga fantasin om en gemenskap är språket, den gemensamma historien och hudfärgen.

– Dessutom har svenskhet blivit ett tecken på jämställdhet i sig, menar Catrin Lundström, docent i sociologi och forskare inom kritiska vithetstudier. De som inte ses som svenskar ses inte heller som jämställda.

Catrin Lundström har studerat hur alla de här mekanismerna påverkar unga kvinnor med latin­amerikanskt ursprung i Sverige. Samtliga var svenskar i juridisk bemärkelse men avvek från den normativa svenskheten på olika sätt. De kände ofta att deras svenskhet ifrågasattes. För många med föräldrar från Latinamerika var vita innerstadsmiljöer platser där de pekades ut som icke-svenskar.

– Att flytta till en bättre innerstadsskola innebar en klassresa men samtidigt inte alltid en positiv upplevelse eftersom många kunde hitta rasistisk propaganda i skåpet eller ställas inför förutfattade meningar om sitt ursprung.

De som var adopterade i Catrin Lundströms studie var särskilt upptagna vid det yttre och hur idén om svenskars blonda hår och blåa ögon påverkade dem.

I deras situation var det enbart utseendet som skilde dem från vita majoritetssvenskar.

Just det där med att vara nästan lika, men inte riktigt, kan vara det svåraste att hantera, menar Michael Azar.

– Det är en diffus men oerhört besvärlig och uteslutande mekanism. Oavsett hur mycket man försöker ta sig in i samhället finns alltid de som påminner om vad man saknar för att vara en i gänget.

”De små skillnadernas narcissism” kallar Michael Azar den upptagenhet av svenskhet som kommer till uttryck i till synes obetydliga men återkommande påminnelser om att någon inte tillhör gemenskapen. Han understryker att det ofta är ganska omedvetna handlingar. Kanske pratar man engelska med någon som försöker uttrycka sig på svenska eller gör antaganden om personens bakgrund.

– Samtidigt innebär det en egen vinst eftersom man hamnar på sidan som är erkänd och bejakad. Svenskheten kan vara ett sätt att klättra i den sociala hierarkin och känna att man har ett värde.

Michael Azar menar att svenskhet inte är en fastslagen identitet utan en identifikation som i vissa sammanhang blir viktig att knyta an till. Ofta har man flera identiteter eller identifikationer samtidigt. Mellantillstånd försvårar ofta för omgivningen att kategorisera en person utifrån idén om svenskheten eller icke-svenskheten. I Catrin Lundströms avhandling var det tydligt att de unga kvinnorna, beroende på situation, definierade sig som svenskar, latinas eller något annat.

– Men de hade så gott som alla växt upp i Sverige och hade egentligen ingen annan tillhörighet än den svenska. Det framkom ständigt att de ville vara svenskar men i olika situationer inte accepterades som det.

Catrin Lundström säger att hennes egen svenskhet aldrig någonsin varit ifrågasatt, vare sig i Sverige eller utomlands. I en sådan position har man sällan skäl att fundera över sitt ursprung eller nationstillhörighet. Därför handlar kritiska vithetsstudier bland annat om att problematisera vad det innebär att vara vit och tillhöra normen.

– Det är ett privilegium att vara så icke-märkt att man bara kan definiera sig som människa. Egentligen är det väl vita män som kan göra det. Alla andra är ju avvikande på något sätt.

Michael Azar menar också att betydelsen av svenskhet och vithet beror på vem som får frågan. För vita svenskar är det lätt att säga att man inte ska prata om hudfärger och att svenskhet är ointressant att diskutera.

– För andra grupper, till exempel de som fått avslag på många arbetsansökningar, är frågan om svenskhet däremot väldigt akut.

Men vad händer då i situationer där svenskheten inte är normen? Catrin Lundströms nuvarande forskningsprojekt handlar om svenska kvinnor som migrerat utomlands.

– När de svenska kvinnorna inte längre ingick i normen upplevde de det utländska samhället som smått rasistiskt. Min slutsats är att det ändå kan innebära att man får bättre förståelse eller kunskap om hudfärgens betydelse även när man är tillbaka i Sverige.

Catrin Lundströms erfarenhet är att svenskheten är mer inkluderande utomlands, där den nationella tillhörigheten går före till exempel klassidentitet. Hon tycker också att det är tydligt att vita svenskar identifierar sig med en vit västerländsk geografi och därför tycker sig stå närmare USA än till exempel Nordafrika, trots att avståndet över Atlanten är betydligt större. Även om nationsgränserna politiskt och ekonomiskt håller på att luckras upp kommer de troligtvis identitetsmässigt att finnas kvar ett bra tag till, tror Catrin Lundström.

– Så länge skillnaden mellan ett svenskt och ett somaliskt pass är så otroligt viktig för möjligheterna på den globala arenan kommer också nationstillhörigheten att spela roll för hur människor betraktas.