Det är mycket som vi människor vill göra här i livet. Utvecklas i jobbet och ha familj. Leva ihop och vara själva. Sticka ut och smälta in. Hänga med och hålla emot
Kort sagt: Vi vill ha största möjliga personliga frihet, samtidigt som vi är skräckslagna inför att stå utanför minsta mänskliga gemenskap.
Går det ihop? Javisst, säger beteendevetaren Erica Falkenström. En människa har lika mycket behov av att höra till som att få vara fri. ”Frihet och tillhörighet kan helt enkelt inte existera utan varandra”, skriver hon i sin nya bok Att vara fri och höra till som kom ut för tre veckor sedan på Svenska Förlaget.
Eller, som hon säger när vi ses på hennes konsultkontor:
- Både och är en livsnödvändighet.
Det är klart att det inte är så enkelt. Då hade hon knappast skrivit en hel bok på temat ”viljan att vara sig själv och viljan till anpassning”. Istället försöker Erica Falkenström undersöka varför vi så gärna hamnar i antingen-eller - frihet eller gemenskap.
I grund och botten beror det på en existentiell
brottning som hon reder ut med våra sentida filosofer: Människan flyr från sin verkliga, inre frihet, enligt Erich Fromm. Innerst inne känner hon ångest för det ansvar som alltid följer med verklig frihet, enligt Søren Kierkegaard.
I vår egen samtid väljer vi två typiska flyktvägar från detta ansvar, enligt Erica Falkenström: Vi tar för oss av allt och avstår från inget i tron att detta är frihet - utan att bry oss om konsekvenserna för gemenskapen. Eller så anpassar vi oss stenhårt till gruppen i tron att det ska ge gemenskap - till priset av att vi förlorar oss själva.
Men om vi abdikerar från personligt ansvar eller tar för litet hänsyn till andra, undviker vi helt enkelt att göra oss till autentiska människor, menar Erica Falkenström. Vi blir inte subjekt som själva väljer våra liv, utan aktörer på en marknad som bestäms av andra.

Och där finns i dag upplevelseindustrin, äventyrsresorna, kroppsfixeringen, hetsätandet, shoppandet, tränandet - allt som i överdriven form fyller funktionen att dämpa den existentiella ångesten, menar hon. Och eftersom vi till fullo begripit att det är prestationer som räknas, och att man helst ska se till att bli framgångsrik, så försöker vi ta för oss så mycket det bara går - av allt.
- Det är för mig ett slags girighet, säger Erica Falkenström. Inget blir i själva verket möjligt när allt är möjligt. Man behöver bestämma sig, annars blir man hängande i luften. Om friheten inte får begränsningar blir vi sjuka, spårar ur och går under.
Inte konstigt att till synes framgångsrika människor i 30-35-årsåldern kommer till henne för karriärplanering - och säger att livet känns tomt, meningslöst och ovärdigt. De kan vara multibegåvade och välavlönade, men utbrända därför att de trott sig äga hur mycket kapacitet som helst. När det tagit emot har de bara lagt på ett extra kol
Att leva kvar i den stressen skyddar oss, menar Erica Falkenström. När vi kliver av ekorrhjulet blir vi kanske tvungna att ta itu med våra liv. Det vill säga - möta vårt öde.
Ja, Erica Falkenström talar mycket om ödet. Om att livet har både yttre och inre bestämmelser: Livet har ett slut, vår begåvning har en gräns. Men många rusar fram som om inga öden eller begränsningar fanns, menar hon.
- Förutsättningen för verklig frihet är insikten om att livet är både ändligt och oändligt. Men det är klart att vi känner obehag inför tanken att vi en gång ska dö - det skapar en normal, existentiell ångest. Tyvärr har vi tappat kontakten med den delen av att vara människa.

Så här förklarar hon det: Ödet är en förutsättning för friheten, friheten innebär ansvar - och ansvaret ger oss ångest. Det är därför vi så gärna vill hitta flyktvägar
Vi är inte först i historien. Redan under medeltiden inledde människan sin strävan efter att bli fri från alla band till institutioner, religioner och traditioner. Samtidigt blev hon av med det som automatiskt hade skapat en mening i tillvaron, förklarar Erica Falkenström:
- Frihetens baksida är känslan av att stå helt ensam. Det kan väcka ett starkt obehag. Att stå utanför
gemenskapen är det värsta vi kan vara med om! Det är därför vi lockas att leva upp till andras önskningar och undfly vårt personliga ansvar - i stället för att ta emot den verkliga friheten. Men så fort man ger upp sig själv undviker man att i existentiell mening göra sig till människa. Då reducerar man sig till en robot.
Erica Falkenström är övertygad: Ingen blir lycklig av att förminskas till objekt i sitt eget liv. Om vi blir objekt försvinner vår mänskliga värdighet. Fast vi kanske inte ser det, eftersom vi i individualismens tidevarv kapslat in oss i var sin egen bubbla - avskurna från den tillhörighet vi så hett eftersträvar.
- Många är rädda för att vara till besvär, och för att lägga sig i en annan människas värld. Det gör att vi undviker att engagera oss i det gemensamma, det som ska utgöra vår positiva tillhörighet.

Kan det göra att vi får svårt att härbärgera oliktänkande?
- Ja, vi har fått en sådan respekt för individualiteten att det går ut över en positiv tillhörighet, menar Erica
Falkenström.
Vilka värden står egentligen på spel, undrar hon och tycker det råder en enorm fattigdom på goda visioner för människans gemensamma framtid. Har vi funderat över vad vi ska ha tillvaron till? Vad som är värt att sträva efter och leva för? När värdet av sådana reflektioner reduceras förminskar vi också möjligheterna att fördjupa hur vi ska leva våra liv.
- Vi behöver bekanta oss med vår egen uppfattning om världen och tillvaron, om existensen på gott och ont. Om dessa aspekter inte finns i livet, hur ska jag då vara med och skapa en tillvaro tillsammans med andra? Om vi misstolkar vad frihet är, kan vi inte vara med och skapa gemensamma visioner.
Hur ska man då tolka friheten? Erica Falkenström strävar efter att göra individen till subjekt, säger hon. Sedan uppmanar hon: Ta på dig den existentiella ångesten, den obehagliga insikten att livet har ett slut. Ta på dig frihetens ansvar, annars blir du aldrig fri.

Hur kan mangöra det?
- Att ta ansvar för sin frihet är att gestalta sitt eget öde.
Då kan man också bidra till ett gott liv för andra - inte genom att bara bli bättre som aktör på marknaden, utan genom att fråga sig: Vad vill jag? Vad vill jag planera för? Vill jag ställa upp på det här?
Men alla möjligheter som vi så ogärna vill avstå från, då? Erica Falkenström skakar på huvudet. Frihet är faktiskt att välja bort en del av allt som lockar - och koncentrera sig, menar hon. Det är först då man kan uppleva att man har ett människovärde. Men så länge vi är rädda för att välja bort möjligheter blir vi aldrig nöjda. Och att vara ständigt missnöjd är ett ovärdigt alternativ, påpekar hon.
- Den verkliga friheten är en medfödd, inneboende potential. Det är en flödande källa, en frihetskälla. Med den stoltheten kan man fråga sig: Vad är värt mitt engagemang? Vad är önskvärt? Vad är mitt bidrag till det gemensammas bästa?
Det är alltså ingen nyliberal frihet hon talar om, utan en frihet där solidariteten är en del av individens självförverkligande. Och visst går det att vara med i gemenskapen och ändå förbli sig själv, menar Erica Falkenström. Bara man har en inre trygghet och står ut med att man är som man är
- Man upptäcker snart att man inte behöver vara som alla andra - man får vara med i alla fall! Att vara en självständig individ är berikande för alla.

Det låter som om vi behöver vara verkligt fria i grunden för att uppleva denna positiva tillhörighet?
- Ja, för då kan man också aktivt välja sin tillhörighet. Jag har nog själv lättare kunnat urskilja de sammanhang jag velat tillhöra i mitt liv, just för att jag strävat efter frihet - att få vara den jag är.
Samtidigt vill hon påpeka hur livsviktiga våra tillhörigheter är - vare sig de handlar om arbetet, familjen eller idrottslaget. Men om det inte är du som tillhör gemenskapen? utmanar hon. Vad händer med dig då? Och med gemenskapen?
För Erica Falkenström är mod och civilkurage den enda autentiska vägen för att komma till ett både-och, att både kunna vara fri och få höra till. Men har alla sådana tillgångar inom sig?
- Ja, det personliga ansvaret är som en inneboende kraft i varenda människa. Jag kan se i folks ögon hur de vaknar upp och ser att det här vägvalet faktiskt finns. Det är en enorm frigörelse. Men vi ska inte använda vår personliga frihet enbart till att själva utvecklas - vi har ett ansvar också för tillhörigheten. Om vi gemensamt skapar meningsbärande visioner kan vi komma ifrån den isande tomhet som många bär på.