Frihet för en småbarnsmamma kan vara något så enkelt som att få en hel dag för sig själv hemma. Eller att få pipa iväg till jobbet efter en stökig morgon och bara vara sitt yrkesjag under åtta timmar. En aldrig så liten dos tystnad är lyx.
I det här skedet av livet behöver frihet inte handla om att bestiga Kilimanjaro eller att korsa den amerikanska kontinenten i en cabriolet. Möjligen kan dylika äventyr vara användbara som dagdrömmerier när man är fast i de stenhårda rutiner som småbarnslivet ofta innefattar.
Men om det är ynkligt med frihet, hur man nu än ska definiera den, så är det desto ymnigare med dess motsats: att höra till och vara en del av en gemenskap.
– Tillhörighet för en småbarnsmamma innebär massor med kärlek, men också mycket ansvar och många plikter. De små barnen har ju behov som man inte kan koppla sig fri ifrån. Man är oerhört bunden, men har samtidigt så otroligt mycket glädje och kraft att hämta i sitt familjeliv, säger Lena-Karin Erlandsson.
Hon är arbetsterapeut och disputerade i december på avhandlingen 101 Women‘s Patterns of Daily Occupations – Characteristics and Relationships to Health and Well-being. Hon har intervjuat 101 småbarnsmammor i en västsvensk kommun om allt de gör under vanliga vardagar. Minsta lilla aktivitet finns med: bussresan till jobbet, diskussionen med dagisfröknarna, toabesöket, telefonsamtalen etcetera. Hon har helt enkelt plockat fram våra vardagars minsta beståndsdelar och sedan mätt vad de gör med oss, hur de påverkar hälsan. Intervjuerna har kompletterats med andra metoder: dagbok, direkt observation, videoinspelning och episodsampling (för att se aktivitetsmönstren).
Ett av resultaten var att kvinnor som har en mer komplex vardag, högre frekvens av byten av aktiviteter, skattar sin hälsa lägre. De som hela tiden blir störda i det de håller på med blir också mera stressade. Det som ger allra mest glädje i livet är barnen och det som genererar mest oro och besvär är också barnen. De som har många upplyftande inslag i en stressig vardag mår också bättre än den som inte tar sig tid för stimulerande aktiviteter.
Är kvinnor dåliga på att ta sig friheten att hävda ”Jag vill”?
– Jag är inte förtjust i påståendet att man ska lära sig att säga nej, säger Lena-Karin Erlandsson bestämt. Jag tycker inte att man kan lägga ansvaret på individen. Hon ingår i ett sammanhang i samhället och krav av olika slag kommer från arbetsplatsen, kollegor, kunder, patienter eller klienter och förstås från familj, vänner, grannar och bekanta. Ett antal personer är beroende av dina insatser. Alla påverkar hur din vardag blir.
Kultur, normer och värderingar ligger som ett raster framför individens längtan att tänka efter själv och välja sin väg genom livet. I synnerhet i småbarnsåren är det lätt att halka in i samma hjulspår som alla andra. Man är beroende av den service som samhället erbjuder. Därför blir det ofta dagis efter lagstadgad föräldraledighet, semester i juli, hon lönearbetar mindre för han tjänar mer, båda jobbar mycket för att familjen ska bo stort nog så att barnen kan få egna rum. Hon sköter hem och barn mer, planerar och håller kontakt med folk, eftersom hon är hemma mer. Veckorna löper på med ringa mått av frihet, men (förhoppningsvis) i kärlekens och gemenskapens namn. Om det är skakigt i kärleksrelationen till partnern så får sig tillhörigheten en törn. Och, värre än så, om man har svårt att relatera till barnen blir situationen som småbarnsmor riktigt besvärlig.
– Om man är två som delar på vardagsansvaret så finns det större utrymme för båda att uppleva glädje hemma. Och chans att göra annat som är givande. Att promenera, plocka svamp, träna, brodera, rida var exempel på aktiviteter som kvinnorna i studien framhöll som särskilt njutningsfulla.
Men Lena-Karin Erlandsson vill hellre slå ett slag för att finna frihet och stimulans i det som finns i närheten än att boka upp sin vardag med ännu fler tidsbestämda aktiviteter.
– Min poäng är att egna sysslor kan man hitta i den enkla vardagen. Det måste inte nödvändigtvis vara tidsbundna aktiviteter, som träning mellan kl 17 och 18. Det här är viktigt ur folkhälsosynpunkt. Det finns många möjligheter till hälsobringande aktiviteter alldeles i vår närhet.
I stället för att tala om att en stressad arbetande småbarnsmor ska meditera eller springa i skogen vill Lena-Karin Erlandsson lyfta fram möjligheten att ha roligt samtidigt som man ökar muskelmassan och får fart på endorfinerna där hemma.
– Vardagen i dag innehåller så mycket prestige och krav. Vi måste komma ihåg att självbelöning faktiskt kan finnas i vardagssysslorna. Det viktiga är att vi kan göra dem utan att bli avbrutna, att vi verkligen kan vara i det vi gör, säger Lena-Karin Erlandsson. Om man kan stanna upp och vara i själva görandet så kan man uppleva att det är roligt och faktiskt vilsamt att göra saker som man kanske annars tycker är tråkiga som att städa eller laga mat.
Kanske är den kvinnliga förmågan att göra många saker samtidigt ett hinder för hennes frihet. Det är lätt att vilja vara supereffektiv och ringa svärmor samtidigt som man lagar köttfärssås, sorterar kläder i hallen och hjälper barnen att måla med vattenfärger. Ett slags frihet bor i att få vara i det man gör. Det gäller att hjälpas åt så alla i familjen kan få njuta av stunder utan avbrott.
Hur ska jag då bära mig åt för att ta reda på vilka beståndsdelar min vardag har?
– Det är ganska omfattande att skriva ned allt man gör, men man har igen det sen. Avsätt tid, 1–2 dagar, för att göra en kronologisk beskrivning av dagens alla aktiviteter.
Det kan vara svårt att komma ihåg allt så det kan vara bra att följa upp med anteckningar vid två–tre tillfällen under dagens lopp. Och allt ska med: tunnelbaneturen, den lilla shoppingrundan, att grannen kom in, telefonen ringde, barnen bråkade och behövde en medlare, slummerstunden framför tv-n, sönernas slagsmål i hallen, diskussionen om helgens händelser och så vidare. Att ta med alla störningsmoment är viktigt för att få en uppfattning om av var stressen finns.
Lena-Karin Erlandsson ger själv en bild av hur det kan se ut genom att berätta vad hon gjort fram tills hon blev uppringd för att ge en intervju kl 10 en onsdagsmorgon:
– Jag väcktes kl 05.45 av en av sönerna som hade sett spöken. Lade mig hos honom till kl 06.30. Sen gick han upp medan jag lade mig igen i min egen säng. Somnade inte eftersom vår andre son låg där och ville prata med mig. 07.10 kom maken in och sa att jag skulle gå upp. In i badrummet en kort stund tills jag var tvungen att medla i bråk mellan barnen och maken om Gameboyspelande. Dags för påklädning av grabbarna. Intensiv jakt på rätt strumpor. Försökte övertala sonen att ta andra strumpor. Pojke ett klar. Lite senare även pojke nummer två. Frukost med ständiga avbrott eftersom barnen vill ha olika sorters mat hela tiden. Satt själv och åt frukost i fem minuter. Tandborstning. Ytterligare en jaktrunda på strumporna med stort S. Pojke ett påklädd och på väg ut, lite senare även tvåan. Springer till skolan, vilket inte går så bra eftersom en av grabbarna är förkyld och inte kan springa. Väl i skolan en stunds diskussion om vem som hämtar hur och när eftersom killarna ska hem till en kompis. Sen en lugn promenad hem med en annan mamma. Vi tittade på nytagna bilder på förstukvisten i solen en kort stund. Mycket trevligt. Sen börjar arbetsdagen som i dag är i hemmet. På med datorn och läser mejl, svarar i telefon, ringer, läser en halv artikel som måste vara läst före klockan tolv … och så ringde du, säger Lena-Karin Erlandsson som ett exempel på hur man kan göra sitt eget aktivitetsmönster klart för sig.
I berättelsen kan man spåra avbrott i aktiviteter, störningar och upplyftande händelser. Så mycket frihet hittar vi inte i småbarnsmammans morgon, men tillhörigheten är total. Mycket närkontakt blir det tillsammans med söner som får besök av spöken ibland.
Foto: Stig-Åke Jönsson/Malmöbild
