Lilly Olsson, 78 år. Född den 10 juni 1926 i Hunnebostrand, Bohuslän. Bor i Skarpnäck, Stockholm.

- När vi blir ensamma måste vi ta hand om varandra, vi behövs så väl allihopa. Vi är alla lika mycket värda och då ska vi också se till att ta hand om varandra.
Lilly Olsson berättar om en grannkvinna som inte hade synts till på flera dagar. Hon frågade kvinnans son som trodde att mamman kanske bara var tillfälligt ute. Efter några dagar ringde han och grät: ”Mamma är död”.
- Hon hade legat ensam och dött. Tänk om vi hade kunnat hjälpa henne. Vi ska börja ha varandras nycklar så att man kan komma in och titta till. Som ensamboende pensionär behöver man ett eget socialt skyddsnät. Ibland måste det bli ett helt nytt, det är ju inte alltid man fortsätter umgås med de gamla arbetskamraterna. Och barnen bor kanske långt borta.

Första åren som nybliven pensionär var hemska för Lilly Olsson. Hon var änka sedan länge, men nu kom sorgen i kapp henne. Samtidigt flyttade yngsta sonen hemifrån. Så småningom sökte hon sig till PRO och pensionärsklubben Vingen.
Nu är veckorna fulla. Lilly Olsson är med i ett gäng som handarbetar, studerar och reser. Hon har varit medlem i lokala pensionärsrådet och suttit i presidiet vid möten med stadsdelsnämnden.
- Jag har utvecklats. Det är väldigt roligt att få inblick i saker och ting.
Nu har hon blivit tvungen att sänka tempot. Hjärtat protesterade och doktorn likaså.
- Jag känner mig som min ålder, jag blir 80 snart. Det är krämporna som gör det, sockret och hjärtat. Men jag tycker att jag tänker på ett annat sätt också, att jag inte är 40 eller 50 år. Jag är inte ung längre.

Vänner försvinner med stigande ålder. Lilly Olsson har nyligen förlorat fem på kort tid. Hon blev ledsen, men också märkligt stärkt.
- Jag hoppas bara att jag inte är ensam när det är dags för mig. Och att jag slipper plågas som min man gjorde. Att få somna in vore en skön död. Hamnar man på hemmet får man nog ta skeden i vacker hand och vara tacksam för det man får.
Lilly Olsson blev pensionär 1991 efter 37 år som barnsköterska på Södersjukhuset i Stockholm. Hon jobbade natt för att lösa barnpassningen dagtid när de tre barnen var små. En vanlig natt på jobbet kunde hon ha runt 25 nyfödda att passa, ensam. Hemma var det jobbigt på ett annat sätt, men uppskattningen och glädjen hon kände på SöS gjorde att hon orkade.
- Min man och jag gifte oss när vi var 21 och 22 år gamla. Efter nio år tillsammans fick han en hjärnblödning som förändrade personligheten och gjorde honom delvis förlamad.
Lilly Olsson skötte maken hemma tills han dog för snart 25 år sedan.
- Jag har många gånger önskat att jag skulle träffa en ny. Ingen hade varit gladare än jag, men tyvärr. Nu anstränger jag mig inte mera. Jag har så roligt med gänget i PRO att jag inte saknar någon.

Den stora fördelen med att bli äldre tycker Lilly Olsson är att hon känner sig lugn. Hon slipper jäkta.
- Jag skulle inte kunna tänka mig att jobba som de gör i dag. Förr var det visserligen hårt, men det var med sådan glädje. Jag tror att jag har fått göra
det jag ville i livet.