– Jag kämpar emot. Jag som alltid har hållit mig i form och haft vacker hy, nu har jag gått upp tio kilo och fått bruna fläckar i ansiktet. Nej, jag vill inte åldras. Jag kan inte förstå andra kvinnor i min ålder som inte bryr sig längre, som slutar använda läppstift och klä sig väl.

Evgenia vill vara vacker. Innan vi börjar intervjun tar hon fram en liten bordsspegel och målar försiktigt läpparna och ögonbrynen. Hemmet i den gamla tobaksarbetarbostaden är dekorerat med tavlor i guldram och små figurer i porslinskristyr.

– Jag är en estet. Och en romantiker, säger hon.

Som ung var Evgenia väldigt blyg och inbunden. Hon tyckte mycket om människor, men hade svårt för att prata och ta kontakt. I stället dagdrömde hon och skapade en fantasivärld där allt var vackrare, enklare och bättre än i verkligheten.

Evgenia älskade musik och balett och allt som var fint. I den riktiga världen var det krig och fattigt.

– Det fanns ingen mat, vi hade inga skor. När min mormor lärde mig sticka drömde jag om garn i tusen olika färger. Skulle det finnas efter kriget?

– Jag levde i min fantasivärld och upptäckte efter ett tag att jag kunde sy vackra saker och hitta på finurliga detaljer. Det blev mitt yrke. I 27 år har jag skapat kläder.
Och vartefter åren gick vågade jag också så småningom öppna mig för andra människor.

Evgenia Bademi tyckte om att klä sig färgstarkt och annorlunda. En dag överraskade hennes man henne med ett par guldskor.

– Det var nästan för mycket. Ska jag ha dem frågade jag. Men min man sa bara: om inte du, vem annars? Han tyckte om att jag klädde mig vackert.

Nu tittar han på oss från bilden i silverram på bordet. I förrgår var det tre år sedan han dog. Evgenia sörjer. Hon brukade glädja sig åt allting, men nu sover hon dåligt och plågas av mardrömmar.

– Häromnatten drömde jag att han föll ut från övervåningen där han hade sin sjukbädd. Han låg alldeles stilla och plötsligt blev marken full av blommor. Som en kista av blommor.

– Jag blev deprimerad när han försvann. Och gick upp i vikt, vilket får mig att må dåligt nu för det blir svårt att röra sig.

Evgenias man låg sjuk länge. Hon vårdade honom hemma. Samtidigt blev hennes mamma också sjuk och Evgenia tog hand om henne också. Mannen låg på övervåningen, mamman på nedervåningen och Evgenia sprang emellan.

– När jag hade varit hos mamma en stund ropade min man och när jag hade skött om honom ropade mamma. Båda tyckte att jag var för lång stund hos den andra.

– Jag vill inte att min dotter ska tvingas ta hand om mig som jag tog hand om min mamma. Min dotter är ung och har egen familj. Hon har mycket att göra. Jag vill absolut inte bli en börda för henne. Då flyttar jag hellre till ett äldreboende eller betalar någon som tar hand om mig hemma.

Evgenia Bademi är inte rädd för att dö, men för döden, eftersom den kan hindra henne från att göra allt hon fortfarande vill hinna.

– Jag är 77 år, men brukar låtsas att jag är yngre. Då känns det som att jag fortfarande kan göra vad jag vill.

Det värsta med att åldras är enligt Evgenia den där känslan att ha saker ogjorda och att det ska bli försent. Det goda i åldrandet är å andra sidan att hon nu kan vara lugn och inte behöver känna den press ungdomar känner inför att tvingas bestämma vad de ska göra av livet.

– Jag känner mig fortfarande mer eller mindre som densamma, jag är fortfarande väldigt romantisk och känslig. Om jag blir sjuk brukar jag bli ledsen och besviken och tänka att jaha det var det, nu är det dags. Men så blir jag frisk igen och har vunnit lite mera tid att leva.