Meningen var att de skulle bilda en förening för andliga samtal, föreläsningar och gemenskap. Medlemsavgiften skulle finansiera föredragshållarna. Ett 50-tal anslöt sig snabbt.

Men Kikki-Maria Kairvars initiativ stagnerade. Verksamheten gick trögt, trots att medlemmarna haft så starka behov av att få träffa likasinnade och prata om sina subjektiva, andliga erfarenheter. Någonting med formen –en klubb med årsavgift –tycktes skapa ett motstånd.

Sagt och gjort. Det fick bli mejlinglista och klippkort till föredragen – om att våga lyckas, om den personliga hälsan, om vårt omedvetna.

På kort tid innehöll listan 300 namn och G16 – Syresättning för livskraft, som föreningen heter, har nu funnits i fyra år.

–Folk vill inte gå med i någon sammanslutning. Man vill komma och gå som man vill, inte bli pådyvlad några åsikter eller följa en ideologi. Guruns tid är förbi, konstaterar Kikki-Maria Kairvar.

Sedan beskriver hon hur människor beter sig i G16: Mer och mer utgår de från en mix av budskap, där de blandar och ger väldigt friskt. Medan några vill välja och vraka söker andra en mer utstakad väg. Då kan de försvinna för gott från föredragen eller komma tillbaka igen efter att ha prövat sig fram i andra sammanhang. Och ingen verkar tycka att de måste lämna den tillhörighet de haft, utan känner att de kan vara andliga sökare samtidigt som de står kvar som medlemmar i en mer traditionell rörelse.

–Det är nog någonting nytt som har hänt, tror Kikki-Maria Kairvar som sa upp sig från jobbet som marknadschef på Ericsson när hon var med och startade G16 för fyra år sedan.

Det hon sett sedan dess kan verka nytt, men ligger helt i linje med religionsforskarnas iakttagelser. I takt med globalisering och individualisering blir allting i västvärlden mer och mer individbaserat, även inom det religiösa fältet. Forskarna kallar det inte New Age längre, utan talar om ”spiritualitet” också på svenska –ett fenomen som handlar både om att hitta det andliga i sig själv och vara sin egen kyrka. Religionen psykologiseras, blir allt mer upplevelse- orienterad och har inga utvalda ledare.

–För mig handlar det om förändringar inom religionen, inte bort från den, menar Liselotte Frisk, professor i religionsvetenskap vid Högskolan Dalarna.

Svenskarna är mest privatreligiösa i hela världen när man gör värderingsundersökningar, inte minst enligt Svenska kyrkans så kallade Enköpingsstudie. Där är bara 15 procent helt säkra på att de inte tror på någonting alls. Ovanligt många svarar ”vet inte” och ”tror litet grand” när de får frågan om sin gudsuppfattning.

Det tolkar forskarna som signaler på en osäkerhet inför alla de trosinriktningar som vi kommer i kontakt med i dag. När vi upptäcker att ingen verkar sannare än den andra och att budskapen står mot varandra (ett liv efter döden eller reinkarnation?) vet vi inte riktigt vad vi ska tro på. Vi litar mer på vår egen personliga upplevelse. Forskarna talar om ”self-spirituality”, själv-andlighet.

–Vi lever i en upplevelseorienterad kultur, och det är den dimensionen som är stark inom religionen nu, förklarar Liselotte Frisk. Folk hanterar pluralismen genom att tona ner ideologin och gå tillbaka till sig själv och sin egen upplevelse.

Den som ändå är intresserad av institutionaliserad religion bryr sig inte om några gränser, är en annan tydlig tendens. Man tar det man tycker är bra – litet buddhism här, litet hinduism där och litet kristendom där. Ibland är man inte ens medveten om att det man tagit till sig kommer från olika religioner.

Ett annat fenomen är ett mer seriellt engagemang – i en tillhörighet i taget. Man provar den ena och byter sedan till en annan, precis som vissa av deltagarna gjort när de kommit och gått till G16:s föreläsningsträffar.

Liselotte Frisk har just lämnat manus till en bok om nya reli- giösa rörelsers utveckling över tid och har följt religionsforskningen i både USA och England. Religionsvetarna uppfattar dagens spiritualitet som en arvtagare till New Age, bara ännu starkare kopplad till individens personliga upplevelser av andlighet. Fenomenet har att göra med sex definierade processer som alla kan kopplas till globaliseringen (se faktaruta till höger): man blandar läror, utgår från sina personliga erfarenheter, privatiserar religionen, är sin egen uttolkare, ser ingen yttre gudomlighet samt intresserar sig bara för livet här och nu.

I England menar forskarna att religionen är på väg mot en subjektiv vändning, ett steg som handlar om hur västerlänningar i dag tar allt mer kontroll över sina liv–också inom skola, vård och omsorg. Religiösa institutioner som betonar en given lära tappar mark, medan rörelser som utgår från individens behov och erfarenhet växer. Under de senaste 30 åren har det skett en dramatisk förändring. Fortsätter det har vi en andlig revolution år 2030, menar Paul Heelas och Linda Woodhead i boken The Spiritual Revolution.

–Än så länge har den revolutionen inte inträffat, säger Marianne Blom, pensionerad präst och psykoterapeut som alltid varit intresserad av att ta in alternativa rörelser i Svenska kyrkan.

Nu ser hon hur det mesta som har att göra med universell mystik kommer in i kyrkan mer och mer.

–Folk har mindre behov av att höra prästen tala om vad kristen tro är, utan vill samtala med varandra om andlighet. De vill inte heller prata om skuld och försoning, utan om vem människan är.

En del av tendenserna i den nya spiritualiteten handlar om att religionen psykologiseras. Är det inte mer fråga om terapi, då?

–Jag tycker det är tveksamt att kalla det terapi så fort man frågar sig vem är människan? Vi måste väl lära känna oss själva även om vi ska leva i andliga sammanhang. Att själv få berätta om vad man varit med om är inte terapi utan mänskligt bemötande.

Hela samhället måste flytta uppmärksamheten till individen, tror Marianne Blom. När det gäller kyrkan tycker hon fortfarande många där behandlar människan som objekt för en förkunnelse. Inte konstigt då, menar hon, att folk känner misstro mot auktoriteter.

–Jag tror prästerskapet måste ändra sitt förhållningssätt. Att skapa förutsättningar att lära känna sig själv blir mer och mer centralt i kyrkan. Det finns ett intresse i breda lager för att bli människa på riktigt, inte att man ska ”tro” och sedan ordnar sig allt.

När Kikki-Maria Kairvar startade föreningen G16 dök människor upp som på något sätt hade varit med om en kris –sjukdom, dödsfall, arbetslöshet. De hade förlorat energin och tvingats till att söka svar på vissa livsfrågor.

Då ville de inte möta någon som skulle tala om för dem hur de borde göra, utan sådana som kunde berätta om hur just han eller hon klarat ut sina svårigheter och hittat tillbaka till sin livskraft.

–Ingen vill höra en teoretiker, utan någon som har egna upplevelser av sorger och sökande, berättar Kikki-Maria som själv kände sig ensam med livsfrågorna när hon startade G16 tillsammans med 15 likasinnade. Hon tyckte det mesta handlade om att klara av allting ensam, och hade konstaterat för sig själv: Det gör man inte. Vissa saker behöver man klara av tillsammans med andra.

–Jag hade också tröttnat på att lära ut personlig utveckling som byggde på att individen skulle vara så stark. Men när man inte är det? fortsätter hon och funderar vidare:

– Förut trodde vi kanske att vi kunde visa folk vägen på det sättet. Men man kan inte dra och slita i människor och tro att man ska fixa deras tillvaro. Däremot kan man tro på människans förmåga, vilja och kraft. Men den kraften måste vi ju få tanka någonstans.