Satu Hirsch, terapeut på Prästbyrån i Stockholm, försöker att ha tid att vara ensam – i fjällen, på cykeln, i vardagen. Hon menar att ju mer vi gar vågar ta emot av vårt eget inre, desto friare blir vi. Dessutom ökar utrymmet för andra och därmed förutsättningen för en djup relation.
Vi föds ensamma , vi ska dö ensamma. Men däremellan är vi nästan uteslutande inriktade på motsatsen: Att leva tillsammans med andra. Vi är sociala varelser som dras till gemenskap både med en kärlekspartner, vänner och kolleger.
Gemenskap är lycka, enligt forskningen. Särskilt i stabila parrelationer. Ensamma människor dör tidigare än de som känner sig omgivna av vänner. Boken Lyckoformeln redovisar att sociala kontakter ökar livslängden och att signalsubstanser, hormoner och neurotransmittorer är kemin bakom våra upplevelser av värme, trygghet och närhet.
Hormonet oxytocin – som utsöndras vid kroppskontakt och smekningar – dämpar ångest och gör oss vänliga och mer sociala. Det sätter i sin tur igång signalsubstansen dopamin, som styr både begäret och hågkomsten av våra sociala relationer. I samspel med serotonin och endorfiner uppstår de starka band vi får till andra – men de kan också rapportera om separationssmärta och längtan efter kontakt.
Ty rädslan för ensamhet sitter djupt i reptilhjärnan. Mer påtagligt utsöndrar ensamhet stresshormoner som skapar oreda i både känslor och tankar. Att vi söker upp andra skulle i så fall handla mest om att slippa ensamhetens kval.
Dessvärre är förmågan att handskas med dessa kval en förutsättning för att bygga djupa, varaktiga relationer, menar Satu Hirsch, terapeut på Prästbyrån i Stockholm.
– Om vi inte accepterar den innersta ensamheten kan vi inte känna gemenskap på djupet. Även om vi bara är lyckliga korta stunder när vi är ensamma, är dessa stunder nödvändiga för att kunna leva i en nära gemenskap.
Därför ska vi ägna den här artikeln om gemenskapens lycka åt just – ensamhet.
För Satu Hirsch finns det tre former av ensamhet: Ofrivillig, självvald och existentiell. Det som alla har gemensamt syns som en återkommande anteckning i mitt block: Tendensen att vi inte accepterar någon av dem. Vi flyr till aktiviteter och slipper de jobbiga känslor som kommer upp i ensamheten. Vi ger dessa för litet utrymme på vår egen planhalva och kväver vår partner med våra känslostormar. Eller vi skyller hela vår existentiella ångest på andra.
Dessvärre reser vi samtidigt inre hinder för att bygga det vi längtar efter allra mest – djupa relationer.
Inre hinder är ofta en orsak till ofrivillig ensamhet, enligt Satu Hirsch. Hon tycker att flykten in i för mycket arbete och aktiviteter verkar gå som en farsot i vår tid: Ingen stillar sig och tar kontakt med det som finns på djupet.
– När man på så sätt osynliggör sitt inre för sig själv, gör man sig också osynlig för andra. Att springa ifrån ensamheten leder bara till mer isolering, eftersom plattformen för att bygga djupa relationer är att ha kontakt med sitt eget lugn.
Resultatet, noterar hon, är ytligare relationer och en tomhetskänsla som påminner om det som driver missbrukare: Att man ständigt måste öka dosen – och ändå räcker det inte. Precis som godis, sprit och cigaretter kan lura hjärnan att inte se ensamheten kan man bli hög på stresshormon.
Är den ofrivilliga ensamheten ett tema bland de som flyr in i jobbet?
Satu Hirsch säger med eftertryck: Om.
– Många som vill bilda familj hittar ingen. De vet inte hur de ska göra för att hålla kvar en relation.
När förälskelsen ska fördjupas och det blir oundvikligt att möta sitt eget dolda jag, kan det skapa ren ångest om man inte känner djupen i sig själv, konstaterar hon. Men man skyller gärna obehaget på den andre.
– Det som händer är okänt, skrämmande och man blir rädd. Men egentligen är det bara en brist på förståelse för det egna känslolivet som pågår.
Det låter sorgligt?
– Otroligt sorgligt. Se på alla framgångsrika singlar i dag – där finns en enorm längtan efter djupare förhållanden.
Men, noterar Satu Hirsch, det är som om många i dag inte lärt sig hur de ska lyssna inåt och bli sin egen bästa vän.
Och då kommer vi automatiskt in på den frivilliga ensamheten. Satu Hirsch var 23 år och teologstudent i Uppsala när hon en dag drog ur telefonen, fällde ner rullgardinen och i tre dygn gjorde en ny bekantskap: Sig själv. Det blev ett riktigt trevligt umgänge, upptäckte hon.
– Det kändes inte ensamt. Jag var inte övergiven. Sedan dess har jag regelbundet sökt mig till ensamheten, även om det inte bara är angenämt.
Det handlar inte om att leva ensam. Satu Hirsch vill vara utan varken fysisk eller psykisk närhet. Däremot söker hon medvetet att ha tid för sig själv – i fjällen, på cykeln, i vardagen.
Och det gör du även om du bor ihop med någon?
– Absolut. Jag kommer alltid att vilja lyssna inåt, annars hör jag ju inte mig själv.
Men du har kämpat dig till det?
– Ja, för det är så lätt att slarva bort sin ensamhet. Man gör listor, dammsuger, tvättar. Men nu har jag lärt mig att bästa kännetecknet på att vara ensam på rätt sätt är när det verkar fullständigt onyttigt. Som att ligga på soffan och stirra i taket.
Hon har tränat länge. I dag säger hon att hon vet att ”det inte är råder vakuum där inne. Den ultimata tomheten existerar inte.”
Vad finns där, då?
– Tomheten är också bara en känsla som kan innehålla andra starka och svåra känslor. Men man kan skrika ut sin ilska, gråta ut sin sorg, låta det mullra, känna sig övergiven – allt det där klingar så småningom av. Är man bara litet ödmjuk inför vad man varit med om i livet kan man kanske förstå sig själv och inte bara se felen hos den andre.
Paradoxen låter så här: Ju mer man vågar ta emot av sitt eget inre, desto friare blir man. Dessutom ökar utrymmet för andra och därmed förutsättningen för en djup relation. Då kan man mötas i det som är bortom känslostormen. Den tar inte över.
Men egentligen är man väl nära det outhärdliga när man möter dessa känslor – ”själens obotliga ensamhet” för att citera både Hjalmar Söderberg och James Joyce?
– Ja, vi föds ensamma och vi kommer att lämna livet ensamma. Om vi inte accepterar denna innersta ensamhet kan vi aldrig känna någon gemenskap på djupet.
Den existentiella ensamheten kan vara den värsta av alla och visar sig ofta i samband med livskriser som att bli vuxen, ha barn som flyttar hemifrån, bli arbetslös, pensionera sig. Plötsligt gäller inte den gamla kartan längre, utan vi måste ta ut en ny riktning på kompassen, som Satu Hirsch säger.
– Det är en omvärdering som skapar förvirring och otrygghet. Det som varit finns inte kvar och det som komma skall är ännu inte där. Det är som en kontinentalförskjutning. Man kan känna sig bottenlöst ensam och övergiven.
Men även den existentiella ensamheten går över – om man bara vågar bejaka den och i ett ögonblick kanske förstå något svindlande, grundläggande: Döden. Att man bara har ett liv. Det är därför man under en övergångsfas ifrågasätter både arbetet och sina nära relationer. Vill jag jobba med det här? Ska jag leva med den här människan? Vem är jag, vad vill jag göra med mitt liv?
Vill man fly även från sådana känslor?
– Absolut. När man går in i en livskris – och det gör alla någon gång – finns det många sätt att försöka förneka hela den existentiella dimensionen. Bygga ett hus till, köpa ännu en bil.
Sedan säger Satu Hirsch att om vi inte kan prata om den existentiella ensamheten i relationen, projicerar vi gärna våra behov respektive vår besvikelse på partnern. Vi hungrar efter en symbios och säger: ‘Ta hand om mig‘. Eller vi ser all vår smärta som den andres fel: ‘Du har aldrig kunnat uppfylla mina behov‘ …
Och det är ju sant, konstaterar Satu Hirsch krasst. Partnern kan varken uppfylla alla våra behov eller ta hand om vår ångest. Det enda vi kan göra är att lära oss handskas med våra egna känslor. Om vi tar hem dem till oss själva och låter dem landa där, kanske vi kan närma oss det som Satu Hirsch menar med att ”ta det yttersta ansvaret för våra egna liv”.
Innebär en djup relation att man kan möta detta ihop?
– Gemenskap uppstår när vi vågar vara med det som är svårt hos oss själva och uttrycka det för den andra, tala om vad det är som gör så ont. Jag tror att de som är lyckligast ihop är de som lyckas vara tydliga med sina behov. Våga säga ‘håll om mig‘. Eller ‘bekräfta mig‘. Eller ‘nu behöver jag bli lämnad ifred‘ … Om partnern respekterar det och kan ge det man behöver utan att ta över ansvaret – då kan det väl inte bli annat än bra?
– Men i dag är vi dåliga på att ta hand om våra känslor på ett konstruktivt sätt. Det beror på att vi är så överstimulerade och har så bråttom att vi aldrig låter saker och ting fördjupas. Tänk att hinna reflektera tillsammans, att sitta bredvid varandra och vara tysta, att bara lyssna färdigt.
Ja, tänk.
Agneta Lagercrantz
08-135288, agneta.lagercrantz@svd.se
