Jag tillhör också arten temporär eremitkräfta, som då och då drömmer om att ta mig bort till en människofri plats.

På sommaren njuter jag av självvald ensamhet, då jag får packa kajaken, sätta kurs mot en öde ö och sedan slå upp fjälltältet. När jag i kvällssolen simmar runt ön och liksom blir ett med vattnet, kommer de ljumma tankarna, lugnet och den andliga vilan. Då vaknar panteisten* i mig till liv. Jag känner tydligt att en skapare, vem han eller hon nu är, finns där överallt och genomtränger varje liten vassrugg. Att få sitta där vid ett Trangiakök i natten, äta en smörgås, njuta av ett gott te och bara vara, tillhör livets höjdpunkter.

Kanske är det kontrasten till den digitaliserade världen, som gör att just det naturnära och enkla livet behövs mer än någonsin.

Martin Johansson

* Panteism är en åskådning som anser att Gud är närvarande överallt.

Ensamhet läker själen. En promenad i ensamhet stillar både kropp och själ. Att lyssna till naturens egna ljud läker. När jag trött och nedstämd tar vandringsstavarna i händerna och går ut, hör jag redan på gården enbart småfåglarnas samtal. Jag blir ett med dem och hör bara talgoxens ljuvliga drill.

Ensamvarg? Ja, men inte alltid. Jag är social och tycker att människors möte är viktigt. Men när kropp och själ är på kollisionskurs är det ensamheten som läker. I den går det lätt att tänka sakta och hitta tillbaka till ett gott liv. En självvald ensamhet är inte tung, den ger möjlighet att njuta av livet.

Gudrun Wiklund

Redan som barn var jag ofta för mig själv men förstod då inte mitt behov. Som vuxen förstår jag mig själv bättre och skapar min egen grotta för avskildhet och meditation. Promenader, helst i naturen och i ensamhet, ger mig lugn och styrka. Att arbeta i trädgården eller att handarbeta är för mig också ett slags grottvistelse. Jag stänger ute alla yttre intryck, möter mitt inre och lär känna mig själv vilket oftast är berikande.

Ensamheten har många olika ansikten. Den frivilliga ensamheten, att vara i tystnad tillsammans med andra människor, till exempel på en retreat, är en lisa för själen.

Däremot är den ofrivilliga ensamheten som ett stort hungrigt monster som slukar livsglädjen i stora munsbitar till dess det inte finns annat än sorg och ångest. Att verkligen vara helt ensam utan några nära eller släktingar är en stor plåga. Det är en skam att tala om denna ensamhet. Visst, där finns vänner och bekanta, men att aldrig få vara bland de mest betydelsefulla personerna i någon annans liv gör ont. Jag drömmer om att ha en given plats utan att alltid tvingas kämpa för att temporärt få liten plats i en annan människas liv.

Att få dra sig tillbaka och umgås med sig själv och sina tankar är nog nödvändigt och välgörande för alla människor. Att vara ensam och veta att ensamheten inte har något slut – ingen saknar dig i dag, i morgon eller om en månad – det är verkligen blytungt.

Medelålders Stockholmare

Jag tror inte jag valde ensamheten utan ensamheten valde mig och jag har vant mig vid mitt ensamma liv med årens gång.

Som barn och tonåring var jag utåtriktad och gladlynt, men jag fick alltid höra att jag var högljudd, nyfiken och att jag pratade för mycket, enligt foster-mormor. Hon kunde konsten att kuva mig. Jag kände mig aldrig uppskattad och fick så småningom svårt att knyta kontakter med andra. Jag lärde mig skämmas över mig själv och mitt förflutna. Som vuxen förstår jag att skulden inte var min utan den okände faderns och min mammas, som lämnade mig.

Under olika faser av mitt liv har jag mött människor och jag har alltid anpassat mig efter deras önkemål, bara för att vara till lags. Samtidigt har det känts fel, men jag ville inte, vågade inte vara ensam.

För flera år sedan sade jag upp bekantskapen med dem som ville att jag skulle ställa upp när de behövde prata eller ha sällskap. Jag märkte att jag inte hade någon riktig vän som ville lyssna på mig när jag skulle berätta om mina bekymmer och sorger. De var inte intresserade eller de hade alltid något viktigare för sig.

Jag blev storstadens eremit och är det fortfarande. Jag umgås inte med någon och har inga sociala kontakter. Jag umgås bara med mig själv och trivs med det. Jag läser, skriver och jag låter mina tankar flyga än hit än dit. Jag väntar inget speciellt, önskar inget. Jag är här och nu, får vara med mig själv. Det får räcka.

Storstadens eremit

Min ensamhet är en plåga tills jag kommer till den punkt då jag inte kan fly eller göra nånting längre. Då blir det istället en vila. Jag är väldigt naken och skör men ändå på nåt sätt betryggande omsvept endast av verkligheten.

Henrik

För egen del är behovet av ensamhet stort. Jag växte upp som enda barnet med en karriär­inriktad mor. Hon var borta mycket och jag fick ofta klara mig själv. Men jag tror att det självklara behovet av att få vara ensam fanns tidigt. Det är något man vänjer sig vid och lär sig ta för givet när man inte har syskon: lugn och ro, njutningen i att komma hem när ingen annan är hemma. Är man enda barn är man van att sysselsätta sig själv. Men ensamhet får inte självklart kopplas till tystnad och stillhet. Det är till viss del friheten i ensamheten som har en lockelse.:Att spela musik högt, se på tv - utan att kompromissa om kanal och så vidare. Att helt enkelt få göra det man själv känner för utan att anpassa sig efter någon annan. En frihet från krav, och en aning egoism.

När jag var yngre förstod jag inte varför jag blev så stressad av att vara med andra människor för länge. Numera vet jag att det är behovet av ensamhet som gör sig påmint. Jag är en extremt social person; Många skulle bli förvånade om de visste att mitt behov av att få vara ensam är så stort. Det kan förstås vara knepigt i familjen, men jag har själv bara ett barn och ser samma behov hos honom, vilket förstås underlättar.

I alla stora religioner finns tanken att det är ensam i tystnad inför Gud som vi på djupet kan möta honom. Som troende katolik tror jag att det finns något vist i det – det är i tystnad och ensamhet vi verkligen konfronteras med vilka vi själva är och med Gud och kan fatta verkligt rationella och genomtänkta beslut. Det är ingen slump att man i tokiga sekter hindrar folk från att vara ensamma i stillhet och tystnad.

Och för min egen del, om jag skulle tvingas att välja: resten av livet ständigt omgiven av andra människor eller ensamhet? Innan jag fick familj skulle svaret tveklöst varit ”ensamhet”. Men en familj som man älskar komplicerar livet.

Maria H