Han kan snickra med ena handen och samtidigt måla med den andra och är såvitt han själv vet ensam i världen om att ha ett eget mini-Istanbul på sin tomt.

Jan-Erik Svennberg är i mångas ögon en annorlunda människa. Hans färgsprakande moskébyggnationer och han själv skulle förmodligen passa bättre i New Yorks eller Los Angeles bohemiska konstnärskretsar, men nu blev det inte så. Jan-Erik Svennberg har Aspergers syndrom och bor kvar i föräldrahemmet i Annedal utanför Sala.

Han tar emot oss ute på gården där moskébyggnader tornar upp sig i klarrött, grönt, blått och gult i gräll kontrast mot skogen och det röda huset med tillhörande gårdsskjul. ”Lilla Istanbul” står det på skylten som markerar gränsen mellan Jan-Erik Svennbergs föräldrahem och byns klubbstuga.

– Visst är det lite speciellt? Man undrar lite vad det här är va? konstaterar han.

Från vägen syns hans hemsnickrade version av Blå moskén. En bit in i trädgården ligger Topkapi­palatset och Dolma­bahçe. Längre in i skogen, bland granar och björkar har en klippborg med namnet Anadoluhisarı smugits in som en exotisk hägring bland träden.

Jan-Erik Svennberg lever ensam utanför samhällsmaskineriet och en självklar gemenskap. Han har inget arbete, livspartner eller samhälleliga krav. Men det har länge varit en självklarhet för honom. Samtidigt har han de senaste åren besök från praktiskt taget hela världen. Filip Hammar och Fredrik Wikingsson från Kanal 5 har varit här, liksom präster, kaptener, journalister och turister från Ukraina, Fagersta, Japan, Indonesien, Köping och Turkiet . De har fascinerats och kanske skrivit ner en hälsning.

På bordet i ett av skjulen där Jan-Eriks målningar av kända turkar, som president Kemal Atatürk och andra, pryder väggarna ligger gästboken. ”Insallah (om Gud vill) så får de här moskéerna stå kvar länge”, lyder en av hälsningarna från Turkiet.

Men varför detta moskébyggande? Konstnär vill han inte kalla sig. Moskébyggandet och skapandet ser han mer som terapi.

– Jag vill hitta på saker för att göra vardagen mindre monoton.

Jan-Erik har tidigare jobbat med lite av varje men är nu sjukpensionär.

– Men, man är ju självupptagen så där som jag har märkt att konstnärer oftast är. Jag har också svårt att ta till mig andra konstnärers arbete, jag får lov att anstränga mig för att leva mig in i någon annans verk. Det är nog lite typiskt för konstnärer.

Hur hans liv skulle te sig utan Aspergers syndrom kan han inte föreställa sig, däremot är han säker på är att det blivit bättre med åren.

– Tänk, för 50 år sedan gick jag runt i kulvertarna på barnpsyk i Uppsala som i ett fängelse. Sinnessjuk, trodde de och stängde in mig.

– Jag tyckte allting var så trist vet du, jag var mobbad av några, jag var så speciell. I 30-årsåldern hade jag en del beredskapsjobb, men jag var så ensam med mina grubblerier och det är möjligt att om komplex och grubblerier blir för stora så kan de lätt övergå i sinnessjukdom. Hamnar man utanför gemenskapen så kan man rent av bli farlig.

Vi går ut i skogen längs den lilla stigen för att kika närmare på hans favorittillhåll – klippborgen Anadoluhisarı som ligger bara ett stenkast från huset, inbädddt bland granar och björkar. Där uppe, i det lilla skrymsle han skämtsamt kallar för gyllene rummet, brukar han stundtals krypa in för att filosofera bort en stund.

– Det samhälle vi lever i nu är skrämmande. Finansvalpar som försöker roffa åt sig på andras bekostnad. Jag är så rädd för att mitt liv inte ska bli som jag tänkt mig, att det ska sluta i total fattigdom. Ibland tänker jag att det vore nästan bättre om jag vore utvecklingsstörd. Om man inte tänkte så mycket. Jag har ju lika stora krav på livet som vanliga människor. Det svåra med att ha Aspergers syndrom är att det inte syns på en, vi har ungefär samma iq som andra. Folk märker det först på ens sätt att prata och vara.

På en charterresa i Bulgarien bestämde han sig för att haka på en utflykt till Istanbul. Då blev han fast, ja, näst intill trollbunden av den bullriga disiga staden som bredde ut sig framför dem när de gled fram över Bosporen. Det här var 1979 då Istanbul var hälften så stor i jämförelse med i dag .

– Tornen stack upp som hotfulla spjut mot den disiga himlen, det luktade kol och avgaser och indiska rökelser. Det var en så konstig och främmande atmosfär, det går inte att beskriva. Där det i dag står skyskrapor var små tysta byar och så den gigantiska Europabron och stadens människor som en myllrande myrstack.

För Jan-Erik innebar tredagarsutflykten i Istanbul en stor förändring. Han har till och med lärt sig lite turkiska genom att studera ordböcker. Innan hade han varit på charterresor runt i Europa, men det var ändå Turkiet och Istanbul som knep en alldeles särskild plats i hans hjärta.

– Jag fascineras av allt som verkar lite skrämmande och mystiskt. Kanske för att jag själv är en lite annorlunda och speciell människa. Turkiet är något för sig, med en helt annorlunda historia, det finns inget motsvarande. Folk som har haft fred länge blir dekadenta. I Sverige har vi problem med sprit och droger till exempel. Folk är rädda för det främmande, det okända. Som här när de har fester härnere.

Han pekar mot den för dagen övergivna klubbstugan och berättar att det sällan är någon som kommer över och frågar vad han håller på med, trots att gården fylls på med klocktorn och moskéer.

– Jag vet inte vad folk tycker. Det är otäckt att det har utvecklats någon form av islamofobi med Muhammedhundar och allt, efter det som hände i New York 11 september för sex år sedan.

Jan-Erik kliver upp klockan åtta på morgonen, äter frukost och sedan, om han inte har ont i axeln som nu, snickrar, målar eller fixar han med något. Annars läser han böcker om Turkiets historia, ryska revolutionen och första världskriget.

Tre saker – dödsångest, sorgen då en nära anhörig går bort och mindervärdeskomplex – rankar Jan-Erik Svennberg som de svåraste i livet.

– När mamma dog för tre år sedan var det en stor sorg. Men jag har mognat tycker jag, man blir visare ju äldre man blir även om tankspriddheten kommer med åren.

Men att flytta till Turkiet då? Nej, Jan-Erik Svennberg är tveksam. Han trivs fint i Annedal, åtminstone på sommaren och medger att han faktiskt är lite rädd för landet med de många moskéerna.

– Det har ju hänt mycket saker där. Det är kaotiskt i min hjärna ibland, jag känner mig lite osäker var jag än kommer. Men jag ska nog åka dit och se lite till innan jag dör.