Jörgen Larsson (23/10) bestämde sig för att växla ner, arbeta och konsumera mindre för att få mer tid att leva. Tid är dyrbare än prylar, tycker han.
Vi har valt att vara hemma länge med våra två små barn. Detta för att skapa en trygg och lugn uppväxt för dem. Samt att vi vill umgås och uppfostra våra barn och inte låta någon annan (dagis/dagmamma) göra det. Vi vill inte leva ett för stressigt liv där det handlar om att hinna med så mycket som möjligt, göra karriär, förverkliga sig själva och skaffa barn. Någonstans blir något lidande, som barnen eller ens egen hälsa. För att klara detta har vi levt på sparade pengar, valt att bo kvar i vår 2:a och inte flytta till större boende samt dragit ned avsevärt på vår konsumtion. Och det går.
Många undrar hur vi har råd att vara hemma med våra barn så länge och säger själva att det skulle aldrig gå för dem. Men det är en prioriteringsfråga tycker jag. Och vi har valt att prioritera våra barn.
Sara, mamma till Vilma 2,5 år och Viggo 6 mån
Först tyckte jag att det lät som en ny idé, men sedan insåg jag att massor av människor i min omgivning redan gjort samma sak. Gemensamt för dem är att de är kvinnor. Och hittills har det inte kallats ”downshifting” utan ”kvinnofälla”. Det som är vanligt bland kvinnor – att jobba deltid för att få mer tid över för annat – och som ofta ses på med lite förakt, blir plötsligt fint och viktigt när en man gör det. Visst är det underligt.
ME
”Downshifting” – känn på ordet. Vilken underbar omskrivning för att lämna citykontor och en schysst barre i innerstan för en tvåa åt Södertäljehållet och lite påhugg som ger 12 000 i månaden. För att kunna göra... vadå? Gå omkring och tänka ”stackars jävlar där i ekorrhjulet”.
Torbjörn
Låter verkligen lockande men hur ska en låginkomsttagare, speciellt nu när moderaterna ska skapa ett låglöneproletariat,
klara detta? Känns lite som en medelklassmöjlighet. Problemet för låginkomsttagaren blir väl i framtiden snarare att behöva ha två jobb för att klara sig.
Ulla
Bra att dagens ”gröna vågare” har insett att stadslivet är avsevärt mer ekologiskt hållbart än livet på landet. Snart inser man nog även att man inte hjälper världen genom att ”laga sin egen mat” på var sin elslukande spis, även om det är ”med råvaror från lokala producenter”. Äter vi i stället på vår lokala restaurang så spar vi både energi och genererar arbetstillfällen – om fler frågade var/hur maten är producerad skulle lokala producenter snabbt få en chans, konsumentmakt är en realitet.
Henrik
Fint att ni tar upp och vill belysa detta. Det är en vettig väg att gå för de allra flesta av oss som snurrar i ekorrhjulet. Mera fri tid, mindre onödig konsumtion och mer livskvalitet.
Men sen kommer nästa tanke och det är att det verkligen är en möjlighet som är mycket få förunnat att kunna praktisera. Dels måste man ha ett arbete som är mycket bra betalt. Dels måste man ha ett arbete där man har något att säga till om själv beträffande arbetstid. Det är verkligen inte alla arbetsplatser där man har ett val att arbeta deltid.
För majoriteten av oss som springer i de snurrande hjulen består en stor del av stressen av att pengarna ändå inte räcker, eller att vi lever precis på marginalen år ut och år in. Det finns inga möjligheter att minska några kostnader för de är redan så minimerade som det bara går. Och i det ljuset så framstår ”downshifting” som en lyx som bara ett fåtal ens kan fundera över. Ett val för män i karriären.
I den industrialiserade marknadsanpassade mardröm vi skapat och upprätthåller lever den stora majoriteten utan marginaler. Vi har inte möjlighet till simplare liv än vi redan lever. Svårt för en del att fatta.
Jeanine Egenföretagare inom friskvård
Jag sympatiserar med de flesta av tankarna i er artikelserie. Vi är kanske ”downshifters”? Vi är i alla fall en familj som gått från karriärjobb till frilans för att kunna leva och andas. Vi trivs
i innerstan men undviker stress och onödig konsumtion. Vi hyr ut ett rum hemma för att ha råd att jobba mindre, vi har matlag med grannarna, handlar begagnat, fyndar grejer ur grovsoprummet och cyklar vart vi ska. Vi jobbar också aktivt för att våra barn inte i första hand ska bli lyckade konsumenter utan verkligen bygga sin självkänsla kring annat.
Själv får jag fortfarande ”kickar” av att shoppa ibland – det tar tid att arbeta bort gamla tankesätt – men jag jobbar på att bli mer som vår femåring. ”Vi kan gå till leksaksaffären och så får du välja precis vad du vill ha” erbjöd en äldre god vän henne häromdagen. ”Nja, kan vi inte gå hem till dig och läsa böcker istället?” föreslog då vår femåring.
Dagens miljörapporter visar på att framtiden kommer innebära mer samarbete och neddragning av allas konsumtion om vi ska ha en chans att överleva – varför då fortsätta uppfostra våra barn till egoistiska materialister och slaviska modelejon?
Åsa
Jag kör med mottot ”konsumera så lite som möjligt, internetkommunicera så mycket som möjligt”. Allt (exakt allt jag köper) kan följas på: www.ropix.org
Daniel Lampinen
Ni har satt fingret på något oerhört viktigt, speciellt i vårt samhälle. Vad ger lycka? Det ni tar upp ger åtminstone mig lycka, att få ha lite mer tid med barn, man och andra och att bara vara, att ”må lite bra också” som Carina i serien sade.
Jag och min man jobbar båda deltid, vi köper mycket sällan elektronik eller nya möbler (vi tar över från bekanta i stället). Vi låter bli att renovera om dyrt. Däremot har vi städhjälp (vit), vi köper ofta ekologisk mat, vi har miljöbil, vi har tid att ofta äta middagar tillsammans hela familjen. Vi valde inte det hus
i Stockholm vi skulle kunna ha råd med, utan ett som var billigare men fint, för att ge mer frihet.
Mitt råd till alla, speciellt med små barn, var rädd om tiden. Tiden tillsammans ger så mycket, var försiktig med att leva på den ekonomiska marginalen. Självklart finns det många som inte har förmånen att välja alls, men många har möjlighet, till er, tänk efter innan ni gör era val.
Nickan
