Första gången han vallfärdade i vuxen ålder, vandrade Adam Wesolowski för att han äntligen fått sitt svenska pass. Han gick och gick och gick i nio dagar. Från Warszawa mot Czestochowa, Polens andliga huvudstad.
26 mil till fots - av pur tacksamhet för det nya medborgarskapet.
Kunde du inte lika gärna skriva ett brev till de svenska myndigheterna, försöker jag.
Men det är inte riktigt så som vissa saker hänger ihop, förklarar Adam Wesolowski.
Visserligen hade han ansökt om förlängning av uppehållstillståndet flertalet gånger, inte vågat resa tillbaka till sitt hemland på nio år och förstått att svågern där förföljts för att han själv kommit undan regimen. Men han kunde ändå inte betrakta sitt nya medborgarskap bara som en pappersexercis som malt färdigt inom byråkratin.
- Jag hade bett Gud om hjälp med jobb, pass och att få besöka Polen. Och så blev det sant! Att få frihet att resa igen kändes som ett mirakel, säger Adam Wesolowski. Det var överväldigande. Jag ville använda vallfärden som en möjlighet till tacksägelse genom uppoffring.
- Man kan ju skicka ett brev till myndigheterna också, inflikar Bernadetta Skibicka, 25-årig nyutexaminerad lantmätare från KTH. Hon förklarar:
- Som troende vänder jag mig till Gud i svårigheter. När det ordnar upp sig har jag ju blivit bönhörd. Eftersom Gud gjort detta stora för mig, kan umbäranden vara ett sätt att visa min tacksamhet.
Vi sitter i det nyöppnade ungdomshuset Quo Vadis på Södermalm i Stockholm. Genom frivilliga bidrag och volontärarbetare inom Katolska Polska Missionen har drömmen om en fritidsgård för läxläsning, fostran och kvällskurser gått i uppfyllelse - också ett mirakel, får jag veta när jag ber om exempel.

Det är fader Zdzislaw Lepper som är föreståndare. Första gången han pilgrimsvandrade var hemma i Gdynia på nordkusten när han var tio år och hängde med föräldrarna. Precis likadant gjorde Bernadetta och Adam med sina familjer när de var i tonåren.
De umbäranden det innebär att gå till fots till en vallfärdsort är som en folkrörelse för
romersk-katolska troende i Polen. Där finns allt från lokala endagsturer på ett par, tre mil till den 600 kilometer långa sträckan mellan Swinoujscie på nordkusten och Czestochowa i sydväst. När tusentals pilgrimsvandrare går över den polska landsbygden öppnar byborna sina hem och bönderna sina lador för övernattning. Alla hjälps åt att bre smörgåsar. Fälten kan fyllas redan vid sextiden på morgonen när prästerna håller mässa.
- Vallfärden är en reträtt fast på väg, förklarar fader Zdzislaw. Man ska vandra med en speciell intention: för att fördjupa sin tro och komma närmare Gud. Man behöver inte gå på pilgrimsvandring bara för att göra bot.
Många vandrar för att be om lycka i framtiden - allt från att klara tentorna till att hitta den rätta partnern. En del går för att be om andras omvändelse och tillfrisknande - eller om den egna. Bernadetta har sett smycken, kryckor och andra gåvor hänga på vallfärdsorten som tack för att någon har blivit botad.
- Botgöring pågår fortfarande i Czestochowa, berättar
Adam Wesolowski. En speciell läkarkommitté fastställer om det ska godkännas som mirakel - för att de inte hittar någon annan förklaring till tillfrisknandet.

Således finns det gott om olika och starka drivkrafter bland dem som ger sig ut på en längre pilgrimsvandring i Polen. Även om bagaget körs i bilar mellan dagsetapperna handlar det om strapatser, umbäranden och personlig uppoffring. När 32 000 pilgrimer är ute samtidigt finns det knappast vatten att tvätta sig i för de grupper som anländer sist
Adam Wesolowski vet. Så var det 1986, när han tackade för sitt svenska pass.
- Dumt nog började jag gå med en studentgrupp, skrattar Adam Wesolowski. 45 kilometer på en dag Jag var helt otroligt trött de första tre dagarna, alldeles för otränad och hade dessutom ont i ryggen. Men sedan mådde jag bra.

Gör det aldrigså ont att gå att man vill ge upp?
- Jag skulle aldrig göra pilgrimsvandringen ensam, det skulle jag inte fysiskt uthärda. Men i grupp går det. Den ger en stark motivation att orka fortsätta.
Min mor har gått åtta gånger.
Jodå, i en vanlig vallfärdsgrupp har de sett många gamlingar gå med käpp - och hålla jämna steg med alla yngre.

Bor de också i lador och på hårda golv?
- Ja, man skäms när man ser 80-åringarna gå med sådan glädje. Bara för det, så går man på för att övervinna sig själv. Det kan bli riktigt ansträngande.
Alltså måste man ha kontakt med de andra pilgrimsvandrarna, annars skulle man inte orka, förklarar Adam Wesolowski. Man ber och sjunger hymner tillsammans, man ber rosenkransen och lyssnar på föredrag, man biktar sig och deltar i morgonmässor.

Fader Zdzislaw drar ut på vallfärd till heliga platser flera gånger per år. Han har rest med värnpliktiga till franska Lourdes, med polsk-svenska ungdomar till Vadstena och till påvens världsungdomsdag i Toronto, Kanada. Varje år går församlingsmedlemmar i alla åldrar två kilometer till Mariagrottan på Ekerö utanför Stockholm. I juni bär det av till Rom för att fira att ungdomsföreningen Emmaus inom Katolska Polska Missionen fyller tio år.
- Om det finns en helig plats där det skett en uppenbarelse kan man göra en ansträngning för att komma dit. Att ta sig till platserna är också ett slags pilgrimsresa, säger Bernadetta Skibicka som varit fem, sex gånger med sin familj i sydfranska Lourdes som en del av bilsemestern genom Europa. Dessutom har de besökt Rom, det Heliga Landet, Medjugorje i Bosnien och Fátima i Portugal.
- Genom vilken vallfärd man än väljer finns det möjlighet både att ägna sig åt sina egna funderingar, lyssna på andra, uppleva gemenskap eller tystnad, berättar fader Zdzislaw. Eller att bikta sig.

Vad vill dagens pilgrimsvandrare prata av sig med prästen om?
- Att man inte är förankrad i tron, utan svävar utan en fast anknytning. Jag tror vi behöver kunskap om att vissa värden är eviga och oföränderliga.
Zdzislaw Lepper påpekar att katoliker inte är de enda som använder pilgrimsresor för att fördjupa sådan kunskap. Både muslimer och hinduer pekar ut särskilda heliga platser som mål för en vallfärd. Och liksom de fem hörnpelare som praktiseras inom islam, kräver också katolicismen flera olika handfasta inslag av andlig disciplin för att få syndernas fullständiga förlåtelse: Bön, bikt, sakrament och vallfärd.
- Generellt behöver varje människa något verktyg för att fördjupa sin tro, för att nå bortom det materiella livet, säger fader Zdzislaw. Vi använder modern teknik i vårt samhälle, dvd, mobiltelefoner, datorer. Då behöver vi bli påminda om att andra saker är viktigare än det materiella.
- För mig innebär sakramenten en viktig koppling mellan den synliga världen och den osynliga, menar Adam Wesolowski.

Hur förhåller du dig till den heliga platsen?
- Det är ett uttryck i Gud som i sitt väsen är oåtkomlig som ande. Om vi ska vara i virtuella rymder, ska vi inte glömma att den påtagliga världen har en viktig plats i vårt öde. Världen är materiell, men spelar stor roll i Guds plan.
Fader Zdzislaw påminner om att den traditionella vallfärden är ett verktyg för fördjupad tro, beskrivet både i Gamla och Nya
Testamentet. Se hur något hände med det israeliska folket under vandringen i Egypten på väg mot det heliga landet, menar han. De byggde upp något nytt under tiden. De blev ett nytt folk tillsammans.
- I en vallfärd kan man också bygga upp något nytt. En pilgrimsvandring är en speciell tid som kan användas för att fördjupa sin tro och bygga upp något nytt på vägen.