Paavo Pylkkänen undervisar i teoretisk filosofi vid Högskolan i Skövde. ”Själv kan jag inte reducera medvetandet ens till kvantfysik”, säger han.
Medvetandet – det består av allting som människan tar in från världen utanför och samtidigt upplever inifrån, är den ena beskrivningen han gör.
Men världen har i någorlunda nyktert tillstånd också en viss struktur i medvetandet – här finns tid och rum, objekt och subjekt, förklarar han också.
Fast hur ska man egentligen definiera ”medveten” – till skillnad från icke medveten?
Filosofen Paavo Pylkkänen knackar med knogarna i stolen som står vid bordsänden på konditoriet där vi sitter. För stolen finns ingen särskild upplevelse av medvetande, konstaterar han. Sådant har bara medvetna, biologiska organismer.
– Problemet är det där med upplevandebiten, säger han och skrattar litet åt ordvalet, det faktum att vi har upplevelser. Visst, man kan ju i princip mäta mina hjärnaktiviteter, men det är bara jag som kan ha direkt tillgång till hur det känns att vara i mitt medvetna tillstånd…
Just detta med upplevelsen är medvetandeforskarnas ”svåra problem”, som vi berörde i måndagens tidning. För det subjektiva tyder ju på att medvetandet har andra egenskaper än materiella, fortsätter Paavo Pylkkänen och pekar återigen på stolen för att klargöra skillnaden: Medvetandet tar ingen plats, det är inte rumsligt. Materia tar upp rymd. Att de är så olika gör det svårt att relatera dem till varandra.
Som lektor ska han snart tillbaka till undervisningen på Högskolan i Skövde. Där börjar varje år 35–40 studenter för att bli fil kand i medvetandeforskning, inriktade antingen på kognitionsvetenskap eller Paavo Pylkkänens ämne: teoretisk filosofi.
Och bland hans filosofikolleger har många anslutit sig till en ganska stark, materialistisk strävan, berättar han. De försöker visa att även medvetandets subjektiva upplevelser bara består av neurofysiologiska processer.
– Men de har inte varit så framgångsrika. Jag tror en orsak är att många filosofer använder den gamla fysikens världsbild.
I den fick vi lära oss att verkligheten består av grundläggande element, partiklar och fält och att dessa växelverkade enligt mekaniska principer. Kort sagt: Världen bestod av materiella kroppar och styrdes av mekanikens lagar.
Och för en materialistiskt inriktad filosof skulle också medvetandet kunna vara en mekanisk, fysisk process mellan nervimpulser.
– Själv kan jag inte reducera medvetandet till den klassiska fysikens materia, det blir för snävt, deklarerar Paavo Pylkkänen.
Han lyfter sin arm från det materiella bordet. Är det enbart en nervimpuls som styr rörelsen,
eller spelar hans medvetande någon roll?
– Medvetandet har ju vissa egenskaper som verkar vara icke-fysiska, menar Paavo Pylkkänen och fortsätter: Att reducera medvetandet till mekanisk materia förklarar inte upplevelsen, utan skapar bara ett nytt problem. För då måste man antingen förneka medvetandets viktigaste egenskaper eller sopa dem under mattan.
Nej, vi skulle helt enkelt behöva nya begrepp för vad medvetandet och materia är, samt för hur de relaterar till varandra, tycker han. Som det nu är hamnar vissa filosofer i dualism, att medvetandets fysik är dömd till att vara åtskild från upplevelsen. Andra ser det holistiskt, att allt hänger i hop, att det fysiska står i ständig växelverkan med upplevelserna.
– Mitt förslag är att filosoferna tar till sig en världsbild som tar hänsyn till den nya fysikens resultat. Till exempel den tolkning av kvantfysiken som David Bohm utvecklat.
Nu blir det komplicerat. Men enligt David Bohm är en elektron alltid både en partikel och ett fält, och fälten styr partikelns rörelse genom att den ger information till partikeln. Alltihop blir ett mycket holistiskt fenomen, förklarar Paavo Pylkkänen:
– Det är som ett konstigt biljardbord, där bollarnas beteende är beroende av bordets form. Enligt kvantfysiken är det helhetens form som styr delarnas beteende, inte en mekanisk kontakt.
Och nu finns ett nytt förslag inom filosofin att denna information på kvantnivå liknar informationen på vissa mentala tillstånd, säger Paavo Pylkkänen och lyfter armen igen för att illustrera resonemanget:
– Det känns naturligt att säga att det var min tanke som var orsaken till att armen lyfte sig. Om tanken då bara är en mekanisk nervimpuls, behövs inte kvantfysiken för att förklara varför handen rör sig, fortsätter han.
– Om tanken däremot påverkar kroppen och hjärnan genom mer subtila fysiska processer är Bohms tolkning en möjlig bro mellan medvetandet och mekanisk materia.
I dag är de dock ännu kontroversiella, de som använder kvantfysiken för att förklara hur medvetande och materia påverkar varandra. De för in nya begrepp och gör att vi ser världen och medvetandet på ett nytt sätt, menar Paavo Pylkkänen.
Vilka tankar är de mest spännande, anser du?
– Att helhetstänkandet får spela en så stark roll. Om vi vill leta efter förklaringar till hur medvetandet fungerar genom naturvetenskapen, då måste vi titta mer holistiskt, annars gör vi inte medvetandet rättvisa. De mekanistiska modellerna utelämnar medvetandets subjektiva upplevelser.
– Fast det behöver inte innebära att medvetandet är någon kvantprocess, nej, jag tror det är mer subtilt än så. Man kan inte reducera medvetandet ens till kvantfysik, deklarerar han och kommer in på ett annat ämne inom medvetandeforskningen: Tid.
– Det traditionella tidsbegreppet säger att det förflutna inte existerar längre, att framtiden inte existerar ännu och att nuet endast är en punkt däremellan, förklarar han och tar en av pappersservetterna som flyger omkring i draget från dörren ut till konditoriets gård. Han viker upp den ena änden mot mitten. Därefter gör han likadant med den andra änden.
– Så här kan man säga att vår helhet blir ihopvikt, säger han. Framtiden ska vecklas ut till nuet och sedan bli ihopvikt igen och bli det förflutna. I nuet ser vi en hel värld omkring oss.
Inom vårt medvetande har vi också ett nu, förklarar han vidare, samtidigt som vi ser framåt och har information om det förflutna i våra minnen. Så i viss mening kan man säga att det förflutna, nuet och framtiden alla existerar på en gång. Varje del har helheten inom sig och därigenom får vi information om hela världen där vi är.
– När det gäller framtiden är den en potential. Det behöver inte vara förutbestämt vad som händer, men på något sätt existerar framtiden redan nu. Så tiden spelar en grundläggande roll i medvetandet, som ju brukar ses som en ström, en process…
Paavo Pylkkänen var en av några få nordiska representanter vid årets Tucson-konferens på temat Toward a Science of Consciousness, och talade just om hur medvetandets strukturer uppstår i tid och rum. Medvetna upplevelser hos en nykter, vuxen människa brukar ha en viss struktur, förklarar han: Där finns en värld vi är medvetna om, och den är organiserad genom tid och rum, subjekt och objekt. När vi är vakna representerar medvetandet den reella världen.
I drömmen hittar vi också mycket av vårt medvetande, men där har vi skapat världen själva, med fantasi och kreativitet, i färg eller svartvitt. Ändå är det en subjektiv upplevelse av vårt medvetande, påpekar han: det är bara jag som har tillgång till den.
Vad tror du själv kommer att hända med medvetandeforskningen framåt?
– Vi kanske måste lämna fysiken och fråga vilken roll medvetandet har då. Fysiken studerar materia, säger han och trummar i bordet. Fysiken bryr sig inte om medvetandet och räcker inte för att beskriva hela verklighetsupplevelsen. Jag tror vi skulle få bättre teorier om medvetandet om vi kombinerade filosofi, fysik och neurovetenskap.
