För en tid sedan berättade Emma för en väninna att hon tyckte att det var hemskt att vara ensam hemma. ”Jag förstår”, sa väninnan, och fortsatte:
”Nyligen var min sambo bortrest en vecka, och det var bara såå jobbigt. Redan på tisdagskvällen stod jag inte ut, satt och ringde runt till mina kompisar. På onsdagen ordnade jag det så att jag åt middag med ett par arbetskollegor ...”
I själva verket hade väninnan inte alls förstått innebörden i Emmas ord.
– För mig kan det kännas som om väggarna kryper emot mig för att sluka mig. Jag är så rädd att jag måste kolla om dörren verkligen är låst tre gånger i minuten. Ut vågar jag inte alls gå. Och min ångest och depression gör att jag inte orkar duscha, inte äta, än mindre ringa någon.

Emma är strax över 30, begåvad, mycket verbal, och har en universitetsexamen. Hon känner precis samma känslor som alla andra människor, men på ett betydligt intensivare sätt. Och framför allt har hennes känsloliv dominerats av ”negativa” känslor.
Hennes inre liv har varit ett helvete. Tankar av total hopplöshet har plågat henne. Hon har känt sig fet och ful (i själva verket är hon slank, har långt mörkt böljande hår och är påfallande vacker). Totalt misslyckad. Och hon har i inre bilder begravts i svart tjära.
Självklart har denna inre svärta återspeglats i det yttre. Hon har sedan tonåren levt ett destruktivt liv, haft många mycket trassliga relationer, minsta obetänksamma ord från andra har skurit som eter i henne, och hon har otaliga gånger skadat sig själv och försökt ta sitt liv.
– Ofta hör man att självmordsförsök är ett rop på hjälp. Nonsens, tycker jag. Jag har verkligen försökt att avsluta mitt liv, därför att jag inte stått ut.
Jag träffar henne därför att hon sedan tre år tillbaka går i så kallad dialektisk beteendeterapi, DBT, där konsten att vara medvetet närvarande är huvudsaken. Mindfulness genomsyrar allt, som Emma säger.
Jag tänker: om träning i medveten närvaro hjälpt Emma borde mindfulness kunna hjälpa alla människor att få ordning på sitt inre och yttre liv.
– I början tänkte jag tvi, vad är det här! Ska jag stå ut med mina känslor, och bara vara där, medveten om dem? Jag fattade ingenting. Det första året visste jag inte vem min terapeut var. Min gula träningsbok bara låg där, orkade inte titta i den. Nu kan jag säga att DBT är den tuffaste terapi jag gått i, men också den klart bästa, ja, den enda som haft någon effekt.

För att vi bättre ska förstå Emma, vad hon varit med om och hur hon lyckats få rätsida på sina känslor, relationer och sitt övriga liv måste vi backa lite. Eller ganska mycket förresten – tillbaka till hennes barndom.
Emma växte upp i ett propert hem. På ytan var allt perfekt, och för många i Emmas omgivning framstod hennes mamma och pappa som rena idealföräldrar.
Under ytan var verkligheten en annan. Emma berättar om en uppväxt som hon, kanske därför att hon var ett extra känsligt barn, upplevde som ett slags psykisk terror:
– Jag blev aldrig sedd, aldrig accepterad som hela den person jag var. I mina föräldrars ögon var jag jätteduktig, ett drömbarn. Punkt. Någonting annat än tjusig fick jag inte vara.
Som alla andra barn hade Emma förstås ibland svåra, jobbiga känslor. Men de togs inte emot. Tvärtom utsattes hon för en manipulativ bestraffning, berättar hon.
– Om jag var upprörd, ledsen och grät befallde de mig att ”sluta med det där”, och sa ”gör dig inte till”.
En gång i mellanstadiet hade Emma känt sig nedstämd i flera dagar. Men så vände humöret uppåt och hon sprang glatt nedför en trappa. Då blev hennes föräldrar arga: ”Jaha, har du spelat teater nu igen”.

Att hon spelade teater så fort hon inte var ”perfekt” fick hon ofta höra. Effekten var att hon hela tiden fick skärpa sig, aldrig visa sin ilska eller ledsenhet. Föräldrarnas krav gjorde hon till sina egna, och kände sig som en dålig människa så fort hon inte var glad, nöjd och duktig.
– Jag var vit på utsidan, men svart på insidan.
Emma minns en skolresa. Hennes fröken sa: ”Tänk om man hade dig som barn”. Just vid det tillfället spillde Emma ute lite drickchoklad. Fröken blev lätt irriterad, hjälpte Emma att torka upp, och sa sedan ingenting mer. En liten obetydlig händelse kan tyckas. Men Emma har inte glömt hur intensivt hon hatade sig själv för att hon varit så ”klumpig”.
Problemen kulminerade, som vanligt är, i tonåren. Situationen hemma blev omöjlig, och redan under gymnasiet flyttade Emma hemifrån. Hon klarade av både gymnasiet och universitetet, men
i övrigt var hennes liv totalt upp och nedvänt, och inombords var det mestadels som en nedbränd skog, beskriver Emma.
19 år gammal sökte hon psykiatrisk hjälp första gången. Fast mötet med psykologen blev misslyckat.
– Jag klättrade på väggarna och skrek, jag mår bra, jag mår bra. Och psykologen satt bara och stirrade på mig. Efter fyra gånger stod jag inte ut och kom aldrig mer igen.

Under årens lopp har många psykologer, psykiatriker och kuratorer passerat revy.
– Jag har aldrig haft problem att få hjälp. Men ”hjälpen” jag fått har inte varit rätt. Jag tror att jag ätit mig igenom hela FASS, prövat alla sorters mediciner, i olika doser, men ingenting har varit till någon nytta.
I dag är Emma helt medicinfri, lever i ett stadigt förhållande och har börjat jobba. Det var hennes nuvarande pojkvän som ringde till Karolinska institutet när han fick höra att det där bedrevs en bra terapi för självmordsbenägna unga kvinnor.
Den dialektiska beteendeterapin var som sagt inte lätt för Emma att ta till sig. När hon
i grupp skulle sitta och meditera, sjunka in i sig själv och iaktta tankar och känslor vägrade hon att sluta ögonen. Det var för otäckt. Inte heller kunde hon fokusera på andningen. Det kändes allt för obehagligt att tänka på att magen tänjdes ut vid inandning, och sjönk ihop vid utandning.
Istället fick hon lära sig att fokusera på ett yttre föremål. En lampa. En kopp på bordet. Under tre minuter skulle hon inte göra något annat än att se på den grejen. Vara med den.

Som hemuppgift kunde hon få att vara fullt närvarande när hon diskade, eller när hon borstade tänderna. Även relationsproblematik har diskuterats. Emma har fått lära sig hur hon ska vara mer medveten i sina relationer, ta ett steg tillbaka, andas, observera och beskriva sin tankar och känslor istället för att bara hugga till när hon blir sårad.
– Bland annat har jag lärt mig skilja på primära och sekundära känslor. Tidigare har jag kunnat gå omkring och varit sur och vresig, spottat och fräst, utan att riktigt ha förstått varför. Nu kan jag kanske se att orsaken är att någon sagt något som har utlöst en skamkänsla hos mig. Och den skamkänslan bottnar i sin tur
i min uppfostran. Felet ligger alltså inte hos personen som sa det där, och jag behöver inte utsätta honom för min vrede.

Kopplingen mellan en utlösande händelse, känslor, tankar och en impuls kan ibland vara nästan obegriplig, och mycket snabb. Emma berättar om när hon en gång var ute och åkte bil med sin sambo och av en slump hittade en kvarbliven karamell i handskfacket. Hon började äta på den, och fick plötsligt en mycket stark önskan att öppna bildörren och hoppa ut i farten. Göra slut på sin existens.
Hon satte händerna på låren för att stoppa sig själv, andades häftigt av ångest och slängde en blick på sin man. Där var allt lugnt. Vad hade hänt? Jo, efter ett tag, när Emma lyckats lugna sig, förstod hon att karamellätandet fått henne att känna sig äcklad, dålig, totalt usel. En sådan värdelös kvinna kan ingen älska, hade hon tänkt, och fått för sig att sambon skulle lämna henne. Och då ville hon inte leva mer.
Fortfarande kan det vara så att hon överväldigas totalt av svarta känslor. Emma beskriver:
– Föreställ dig att du tagit en promenad och kommer tillbaka hem för att upptäcka att ditt hus brunnit ned och att din partner och dina barn blivit innebrända. Allt är dött, förött, tomt och plågat.

För att överleva sådana stunder brukar Emma krypa ned under täcket, koncentrera sig på en sekund i taget, försöka att stå ut
i en sekund, och sedan en till, och en till. Efter några timmar brukar livet vända åter.
Men överlag går det framåt.
– I somras var jag på min första utlandssemester. Det har jag aldrig vågat förut. Jag kan åka tunnelbana utan att hela tiden tro att det ligger en person beväpnad med kniv under sätena. Förut var jag övertygad om att jag inte var värd någonting och att alla hatade mig. Det tror jag inte längre. Och jag kan säga nej, och ta ett nej, utan att världen går under.
– Det är inte så att jag är självsäker och orädd. Men jag har fått styrka nog att ge mig själv rättigheter. Och även om starka känslor fortfarande triggas igång kan jag genom att bli medveten i tid stoppa dem, innan hela raden av dominobrickor har börjat falla. Jag har fått en hud som skyddar mig.
Någon annan, ny, människa har inte Emma blivit.
– Det vore ju förfärligt. Jag kommer alltid vara känslig och ha starka känslor, och tycker det är bra egenskaper. Istället har jag blivit mer mig själv, genom att det är jag som oftast har kontrollen över den inre scenen. Jag har blivit mer tydlig för mig själv och för andra. Och jag har blivit mer uppmärksam på livets glädjeämnen och kan bättre styra mitt liv i den riktning jag önskar.