Sju år. Så länge har Foad Hamedi väntat på att få uppehållstillstånd i ett land där han känner sig säker. Hela tiden har han levt öppet. En gång hade han ett avvisningsbeslut hängande över sig, men det ställdes in och hans fall prövas nu på nytt.

Sju år av kamp och intervjuer med tidningar och radio. Han har till och med besökt riksdagen och talat inför migrationsministern och en samling politiker.

På sju år hinner en 19-åring bli 26. Hans jämnåriga kompisar hinner utbilda sig och börja jobba.

Själv jobbar Foad svart på en pizzeria. Hans arbetstillstånd gick ut när Migrationsverket avslog hans asylansökan för ett par år sedan.

När jag träffar Foad är han ­ledig – men pizza äter han ändå. Vi ses på ett matställe på T-centralen i Stockholm. Hans asylärende ligger just nu hos Migrationsdomstolen. ”Beslutet kommer i nästa vecka”, fick Foad höra tre veckor tidigare. Ännu har han inte fått något besked. Han är luttrad. Han visar till och med upp en ganska glad fasad.

– Det är inte kul att leva så här, det kan jag lova, säger han och skrattar så att ögonen smalnar.

Foad skrattar mycket, särskilt när han berättar om hur det var att komma från Kurdistan i Iran till Sverige. Han berättar om lyckan över att äntligen befinna sig i trygghet, om hur spännande det var att se ett nytt land för första gången. Extra mycket skrattar han när han berättar om sin och den övriga familjens förvåning när de en dag såg en fin dam på promenad med sin hund. När damen böjde sig ner och plockade upp efter hunden med hjälp av en svart liten plastpåse trodde de inte sina ögon.

Hur kan han skratta så mycket?

– Jag försöker koppla bort mina problem hela tiden. Ändå tänker jag på dem 24 timmar om dygnet. Men jag har bestämt mig för att försöka tänka på annat.

Särskilt när han ska somna kommer de mörka tankarna.

– Du skulle veta vilka konstiga drömmar jag har, säger han.

En av hans kompisar befinner sig i ungefär samma situation. Båda två kan de plötsligt drabbas av en stark ångest som sätter sig i magen och sedan väller upp genom kroppen. Foad försöker visa med gester. Det är en känsla som kan komma utan förvarning, när som helst. Sinsemellan behöver de inga ord för att förstå varandra när det händer.

– Han bara tittar på mig och ­säger: ”Har du blivit sån?” Och jag nickar.

Att det har tagit så lång tid med Foads asylprocess beror bland annat på att hans ärende gick ända upp i högsta instans, Migrationsöverdomstolen, innan det återförvisades till Migrationsdomstolen, som i sin tur återförvisade ärendet till Migrationsverket. Och så började utredningen om igen.

Om den svenska asylprocessen har Foad inte mycket att säga.

– Den fungerar kanske för vissa. Men inte för mig, säger han.

Foad är kurd och kommer från Iran. Han kom till Sverige med sin mamma och sin syster första gången 2002 och har vistats här sedan dess, förutom en tid då han bodde med sin pappa i Norge. Familjen splittrades under flykten och de blev sedan tvungna att söka asyl i olika länder.

Den första tiden i Sverige var Foad inte bekymrad. Han bodde i Boxholm i Östergötland tillsammans med sin mamma och sin syster, och han la mycket tid på att lära sig svenska. Språklektionerna hölls i Linköping, och under tiden som han väntade på tåget tillbaka till Boxholm brukade han mata änderna i Stångån, för att ha något att göra.

Det var inte förrän familjen fick sitt första avslag som oron smög sig på. Då blev Foad medveten om hur oviss framtiden var. När hans pappa sedan skickades tillbaka till Iran och inte hördes av på en tid mådde Foad ännu sämre. När familjen väl fick kontakt med pappan visade det sig att han hade varit fängslad och blivit torterad.

Om detta berättade Foad sedan i en rad intervjuer i svensk massmedia. Under den här perioden fick han också kontakt med en politiker på riksnivå, som har försökt hjälpa honom.

– Vad kan jag göra mer? Jag skulle göra allt, om det bara fanns något jag kunde göra. Men det finns inget mer nu, säger Foad.

Han och hans mamma bor numera i Linköping. Hans syster har flyttat till Finland, efter att ha gift sig med en finsk man. Foad ägnar dagarna åt jobbet, kompisarna och sin svenska flickvän som han varit tillsammans med i snart ett år. Och åt att vänta. Tidigare har han jobbat lite grann på restaurang, målat och tapetserat.

När jag frågar Foad hur hans vardag egentligen ser ut talar han om alla de små saker som skiljer hans liv från mitt.

– De här två poliserna, till ­exempel, säger Foad och nickar mot två polismän som just passerar vårt bord. För dig är det inget konstigt att de går här, du behöver inte oroa dig. Men jag bara väntar på att de ska komma fram och fråga efter leg.

När Foad i sådana lägen visar sitt LMA-kort, den tillfälliga handling som visar att han är asylsökande i Sverige, brukar det sätta igång en hel process, eftersom poliserna då vill kolla upp hans uppgifter.

– Jag drömmer om att ha ett mobilabonnemang. Det är ingen viktig sak, men det är ändå något jag drömmer om, säger Foad och räknar upp andra saker som han skulle göra om han hade uppehållstillstånd i Sverige och ett svenskt personnummer: skaffa träningskort på ett gym, resa utomlands, ta körkort och studera på universitetet.

– Jag vill bli plastikkirurg. När jag läste svenska var vi på studiebesök på brännskadeavdelningen på Universitetssjukhuset i Linköping. De berättade att de kan rädda patienter som har 90-procentiga brännskador. Det är jätteimponerande.

Det liv han lever nu tär på självkänslan. Han understryker att han egentligen har bra självförtroende. Ändå känner han sig låg när han träffar nya människor som frågar hur länge han har bott i Sverige, vad han jobbar med, om han har bil och körkort.

– De tycker att det är konstigt att jag inte har kommit längre. ­Ibland orkar jag inte förklara varför. Då säger jag bara att det är en lång historia.

Jag frågar honom vad som är det värsta. Han plockar upp mobiltelefonen från bordet och håller den framför sig, som om den svävade i luften.

– Att du inte vet var du är. Vi är ju här – i luften, säger han och tittar på mobilen. Vi vet inte om vi ska komma ner eller om vi ska komma upp.

Ytterligare en tid ska Foad sväva i ovisshet. Sedan händer det som han väntat på i så många år. Två veckor efter intervjun ringer en överlycklig Foad och berättar att beskedet äntligen har kommit.

– Exakt sju år och tre dagar ­efter att jag kom till Sverige fick jag mitt uppehållstillstånd.