Förra våren dog Lena Gammals pappa Lennart i cancer, 77 år gammal.
– Jag sörjer fortfarande. Jag kan inte riktigt förstå att det är så här, att han inte kommer tillbaka. Det har ändå gått över ett och ett halvt år. Det är konstigt att livet går vidare, det borde inte göra det.

Lenas pappa tyckte inte om läkare, så det tog lång tid innan han sökte hjälp för sina besvär. Först efter mycket tjat från Lena och hennes mamma kom han iväg. Men medicinen mot den förmodade magkatarren hjälpte inte och efter ytterligare ett halvår visade ett ultraljud att Lenas pappa hade en tumör.
– När vi efter mötet på sjukhuset gick mot bilen sa han ”det hade varit kul att se grabbarna växa upp” – han stod väldigt nära mina barn – men det var enda gången han sa något om sin sjukdom. Jag och mamma sa att han snart skulle blir frisk igen, precis som mamma blev när hon hade cancer när jag var barn, säger Lena.

Men prover visade att tumören var elakartad. Magen var full av metastaser och läkarna kunde inte hitta modertumören.
– Jag tror inte att pappa tog in vad läkarna sa. Han ville aldrig prata om det utan skojade bara bort det. Och eftersom han inte ville prata så gjorde inte jag och mamma det heller, inte ens med varandra. Vi var nog rädda för att allt skulle brista då, säger Lena.
Lena har alltid umgåtts mycket med sina föräldrar och under pappans sjukdomstid blev det än mer. Hon blev även en länk till sina två äldre bröder eftersom hennes mamma inte kunde prata fritt om sjukdomen när hennes pappa hörde på. Ibland kändes ansvaret tungt.
– Men jag visste ju hela tiden att mamma hade det tyngre. Jag ville avlasta henne så mycket som möjligt.

Vad tänkte du när du fick reda på att din pappa fått cancer?
– Jag försökte skjuta undan det. Men samtidigt läste jag mycket om cancer på nätet och försökte hitta något som passade in på pappa. Jag var orolig för att han skulle få ont, men det fick han aldrig.
Under sin pappas sjukdomstid var det på arbetet som Lena pratade och grät. Hos mamma och pappa skulle allt vara som vanligt och hemma i sin egen familj månade hon om sina två söner, då 11 och 13. Hon ville inte visa för mycket inför dem.
– Men visst grät jag och yngste sonen ihop ibland, säger hon.

Lenas familj bor nära föräldrarnas hus i Skogås och förut jobbade hon även i samma område. Under den sista tiden i sin pappas liv sökte Lena ett nytt jobb, som assistent till chefen för Individ- och familjeomsorgen i Huddinge, ett jobb som hon fick.
– Jag tyckte att det var lite jobbigt att tala om det för mamma och pappa, för innan hade jag ju jobbat så nära dem och kunde snabbt komma förbi. Men pappa tyckte det var kul och frågade mycket om hur jag trivdes.
Lena, sladdbarnet i familjen, har alltid varit pappas flicka.
– Jag tror att han tyckte det var skönt att veta att jag hade fått ett bra jobb. Min man berättade långt senare att pappa, någon av de sista veckorna i livet, hade sagt ”ta hand om Lena”.

Det tog ett år från diagnos till det att Lenas pappa dog hemma i sängen i sitt hus i Skogås.
Under större delen av året var han sig i stort sett lik, även om han orkade mindre och mindre. Med jämna mellanrum, i början varannan månad och mot slutet varannan vecka, skjutsade Lena sin pappa till sjukhuset för att hans buk skulle tömmas på vätska.
– Pappa tyckte inte om sjukhus. Även mot slutet när han var trött och svag ville han inte åka rullstol eller hålla i mig när han gick. Folk kunde ju tro att han var sjuk, säger Lena och skrattar. Men till slut gick han med på att få en rullstol hem ”tills han fick tillbaka krafterna”.
Jag frågar när Lena förstod att hennes pappa skulle dö och hon säger att hon nog visste hela tiden.
– Jag minns att jag tänkte att det här är sista påsken vi får tillsammans, men jag orkade inte tänka tanken ut.

Samtidigt som Lenas pappa blev sämre dog hennes mormor, 94 år gammal.
– Det var hemskt på hennes begravning för då visste vi att nästa gång vi sitter här så är det pappa som ligger där framme. På något sätt har vi inte sörjt mormor ännu. Det har kommit i andra hand för vi har inte sörjt färdigt pappa.
Det gick fort på slutet, säger Lena. Hennes pappa blev mer och mer kraftlös, maten smakade inte och de sista veckorna kom han inte ur sängen. Men hela tiden vårdades han hemma. De sista veckorna låg han i en sjukhussäng i vardagsrummet.
– Vi bar ner mammas säng
i vardagsrummet också. De hade varit gifta i 54 år och hade aldrig varit ifrån varandra.

Önskar du att du hade pratat med din pappa om hans död?
– Både och. Vissa saker hade jag kanske velat prata om, men samtidigt hade det blivit jobbigare.

Vad hade du velat säga?
Lenas ögon fylls av tårar när hon svarar.
– Jag hade velat tala om att det är okej. Att vi självklart kommer att sakna honom men att han inte ska oroa sig för oss, att vi klarar oss. Men vi sa det liksom ändå på något sätt. Han var väldigt lugn när han somnade in.

Då satt hela familjen kring hans säng. Lena hade ringt in sina bröder. Den ena hade flugit upp från Göteborg samma kväll.
– Pappa sov mycket. Men han vaknade upp varje gång någon ny kom och sa ”hej, är du här?” och ”jag ska bara vila lite”. När jag frågade om han var törstig eller frös eller om det fanns något han ville ha så sa han bara ”lite lugn och ro” med glimten i ögat. Det var så typiskt pappa, att skoja om allt, säger Lena.
Framåt kvällen hörde de på andningen att slutet var nära.
– Mamma höll pappa i handen och jag höll i mamma. Och sen slutade han andas.
– Vi grät och var ledsna, men mitt i tårarna sa min svägerska ”Nu är han uppe och lirar med Frank Sinatra” och då började vi skratta och minnas roliga episoder. Pappa var kul.

De ringde hemsjukvården som kom och tvättade och gjorde honom i ordning innan bårtransporten kom för att hämta honom samma natt.
– Jag ville inte ta på pappa när han var död. Jag hade klappat mormor på kinden när hon var död och hon var så kall. Jag ville inte ha det minnet av pappa.
Tiden efteråt beskriver Lena som ett vakuum.
– Det var overkligt att ordna med begravningen, men det kändes väldigt viktigt att det blev bra. Vi spelade Frank Sinatra, pappa gillade inte tung kyrkomusik. Och prästen pratade som om han hade känt pappa. Han berättade om hur mycket pappa tycker om mat och började räkna upp olika rätter. Då fnissade alla. Men det var svårt att tänka att det var pappa som låg i kistan. Det är det fortfarande.
Pappans aska är spridd i en minneslund i Trångsund. Det hade han och Lenas mamma bestämt tillsammans många år tidigare.
– Jag tycker att det är lite synd. Jag hade gärna velat ha en grav att gå till och pyssla om.

Hon har funderat på om det finns något efter det här livet.
– Jag har trott lite att det var så, men nu vet jag inte längre. Varför kan inte pappa ge ett tecken i så fall? Och samtidigt är jag lite mindre orolig för döden. Nu är ju pappa på plats och kan ta emot dem som kommer efter.
Det har gått ett och ett halvt år sedan Lenas pappa dog, men han fattas henne lika mycket nu som då.
– Vi pratar mycket om honom hemma och jag har nog berättat för varenda en på jobbet om hur det var när pappa dog. Jag har ett väldigt behov av att prata. Och tankarna på pappa poppar upp hela tiden. När jag ser något på tv eller någon berättar något drar jag paralleller till pappa. Men ungarna gör att det inte går att grotta ner sig.

Mia Sjöström
08-13 52 06, mia.sjostrom@svd.se