Mary Lundberg, 79 år. Född 20 juni 1925 i Knivsta, Uppsala. Bor i Traneberg, Stockholm.

- Jag sålde min bil förra våren och saknar den väldigt mycket. Jag körde i 48 år och njöt av varje stund. Så fort jag satte mig bakom ratten blev jag lugn och avstressad. Nu har jag färdtjänst, vilket jag är tacksam för men det är inte samma som att köra egen bil.
Mary Lundberg är änka sedan 1988 och bor ensam i en, som hon säger, alldeles för dyr men handikappanpassad lägenhet. Hon fyller snart 79.
- Åldrandet i sig är inte deprimerande, alla som lever åldras ju, utan det är ensamheten som är det svåraste tycker jag. Jag har haft hund i 30 år, den sista dog för över tio år sedan, men det känns som i går. Jag var dagmatte åt flera hundar i sex år, men nu har jag fått för svårt att gå.
- Efter hundarna blev det så tomt här inne, och tyst. Jag blev deprimerad.

Mary Lundberg förmådde ändå ta sig ut. Hon började promenera, fast det kändes konstigt utan hund.
- Jag har stickat, handarbetat och målat porslin i många år, men nu orkar jag inte mera.
Sedan ett halvår är hon medlem i PRO och deltar bland annat i deras studiecirklar. Hon läser mycket och spelar sällskapsbridge.
- Och så löser jag korsord, det håller igång hjärnan.

Mary Lundberg är egentligen utåtriktad och tycker om människor.
- Bara jag får träffa folk är det bra. Jag är oftast gladlynt och har aldrig blivit illa bemött av ungdomar. Om handikapplatserna på tunnelbanan är upptagna brukar jag alltid fråga: är du handikappad? Man vet ju aldrig. Unga kan också vara handikappade.
När Mary Lundberg själv var ung, 14 år närmare bestämt, flyttade hon hemifrån för att jobba som hembiträde.
- Jag arbetade som en slav, från sju på morgonen till nio på kvällen. Arbetet var alldeles för tungt för en späd flicka, så redan då förstörde jag ryggen.
Sedan dess har Mary Lundberg haft flera olika jobb. Hon har varit sömmerska på strumpfabrik, arbetat på kontor, stått i skoaffär och varit kassörska på Tempo.
- Jag har arbetat väldigt hårt. Nu känner jag mig som en parasit när jag inte jobbar längre.
- Är det något jag verkligen har önskat är det att få studera. Jag hade gärna läst vidare efter folkskolan och fått en utbildning, men familjen hade inte råd.

Mary Lundberg lider av att inte kunna vara så rörlig som hon vill. Kroppen har förändrats. Hon tycker att hon har blivit alldeles för tjock.
- Men annars har jag inget emot min kropp. Den får se ut som den gör, det kan man inte ändra på.
Sinnelaget har också förändrats. Mary Lundberg säger att hon varit häftig, lätt blivit arg och inte tänkt sig för. Nu är hon mera ödmjuk och eftertänksam. Man blir mer förnuftig som äldre.
Mary Lundberg har varit gift två gånger, hon har en dotter från första äktenskapet. Nu är det längesedan hon var förälskad.
- Visst vore det trevligt att träffa en man att umgås med, gå ut och äta tillsammans till exempel. Men var ska man hitta någon ledig? På vykort?

Männen dör ofta före sina kvinnor så underlaget är begränsat. Och när det väl råkar bli en ledig man är konkurrensen knivskarp, berättar Mary Lundberg.
- Kvinnorna kastar sig över honom. Och de som har kvar sina män är så in i Norden rädda om dem när det är andra kvinnor med.
- Nej, jag är för kritisk. Och så är jag rädd för att fästa mig vid någon. Dessutom vill jag inte flytta ihop. Gode tid, jag som är så orkeslös, inte orkar jag ta hand om en man! Tvätta skjortor och laga mat till bestämda tider.

Mary Lundberg är rädd för att få slaganfall och bli ett paket.
- Då dör jag hellre. Så länge mitt huvud är klart vill jag vara med. Döden är jag inte rädd för, den kommer man inte undan. Den dag det händer, händer det.
Några fördelar med att bli äldre kan hon inte hitta.
- Nej, jag tycker man är mest till besvär. Det är obehagligt att vara tvungen att be om hjälp.
- Ändå, brukar jag tänka att jag är glad att jag fått bli så gammal. Jag tror att vi är den sista generationen som blir det. Människor lever fel nu, de stressar och hetsar för mycket.