När Thomas Östros föddes 1965 bodde hans familj i Malmberget. Båda föräldrarna var tornedalingar från trakten kring Pajala. Föräldrarna hade växt upp i småbrukarhem med meänkieli, Tornedalsfinska, som sitt modersmål. Men som alla barn i Tornedalen tvingades de att byta språk när de kom till skolan.

– När pappa började kunde han ingen svenska alls och han förbjöds att tala sitt modersmål. All undervisning var på svenska och elever som pratade sitt eget språk med varandra under rasterna kunde bli bestraffade för det. Båda mina föräldrar blev på det sättet utsatta för en riktigt hård assimilationspolitik från den svenska statens sida, berättar Thomas Östros, som själv var utbildningsminister 1998–2004.

1960-talet var en tid för uppbrott för tornedalingarna då försörjningsmöjligheterna hade försämrats. Thomas föräldrar gjorde som många andra när de flyttade från hemtrakten, först till Malmberget och sedan till Västerås. Pappan arbetade som bergsprängare medan mamman var hemmafru och tog hand om de fyra sönerna.

Familjen hette Waaranperä i efternamn och föräldrarna talade meänkieli med varandra, men i likhet med många andra tornedalingar i sin generation talade de svenska med sina barn. Genom att göra dem svenskspråkiga ville de bana en enklare livsväg för barnen, även om det innebar att de själva fick tala två språk i hemmet.

Som liten hade Thomas inga problem med att förstå sina föräldrars modersmål.

– Mina föräldrar pratade alltid meänkieli med varandra och de blandade alltid in många ord och uttryck när de pratade svenska, så jag levde mitt i språkbadet.

Sommartid åkte familjen till trakten kring Pajala, där de i likhet med många andra tornedalingar har en mycket stor släkt.

– Min pappa var en av de yngsta i en familj med tolv barn. Flera av hans äldre syskon fick också väldigt många barn så jag har över femtio kusiner. Jag känner inte ens alla. Mina släktingar berättade många roliga historier och hade olika mustiga uttryck som jag kunde hänga med i. Den berättarglädje jag mötte där kan man nu se hos författare som Mikael Niemi.

När pappa började i skolan kunde han ingen svenska alls och i skolan var han förbjuden att tala sitt modersmål.

Thomas har alltid varit stolt över att ha sina rötter i en så egensinnig region som Tornedalen.

– Jag minns en dag i skolan, då min mamma var på besök för att följa undervisningen, så gick vi just igenom ett kapitel i geografin som handlade om Tornedalen. Läraren berättade för de andra barnen att min mamma kom därifrån och jag kände en väldig stolthet över att det stod om oss i boken.

Men trots stoltheten över sitt ursprung var Thomas aldrig lockad att själv prata språket, utan svarade alltid på svenska. När han som sjuåring blev erbjuden hemspråksundervisning

i finska, då meänkieli inte fanns som alternativ, tackade han nej. Han drevs i stället av en lust att erövra det svenska språket.

– Jag ville lära mig att använda och förstå alla de märkliga och fantastiska ord och uttryck som de andra omkring mig kunde, säger han. Det hänger samman med att svenska inte var det språk som talades i mitt barndomshem, även om det var mitt huvudspråk. Jag var fascinerad av hur rikt det svenska språket kunde vara.

Efter flytten till Västerås tyckte de fyra bröderna att deras finskklingande efternamn var en belastning och de tjatade på föräldrarna att de ville byta till något som lät mera svenskt.

– Med Waaranperä som efternamn så trodde alla att jag var finsk och för mig var det viktigt att bli sedd som svensk, berättar Thomas. Det var också jobbigt att ha ett namn man alltid måste bokstavera. När min fröken skulle säga vad jag hette så blev det alltid en pinsam stund när hon stakade sig och inte visste hur namnet skulle uttalas.

Bröderna vann namnstriden och familjen bytte till Östros, som de hittade i en katalog över lediga svenska efternamn.

Thomas trivdes bra i skolan och var en duktig elev.

– Jag kunde inte få hjälp med läxor hemma på samma sätt som en del andra, Men jag fick i stället desto mer av annat stöd, då mina föräldrar verkligen hjälpte mig till ett bra självförtroende och uppmuntrade mig att tro på min egen förmåga.

Han insåg tidigt att han ville läsa på universitet och han blev också en av de första i den stora släkten som satsade på en längre utbildning, ivrigt påhejad av föräldrarna.

– En bra sak med att som arbetarbarn läsa vidare var att jag fick oerhört mycket uppmuntran hemifrån, säger han. Allt jag gjorde framstod som något unikt.

På universitetet var hans ämne nationalekonomi men hans kunskapstörst gällde också jakten på det språk som de studenter som kom från akademikerhem använde sig av.

– När jag precis hade börjat på universitetet kunde jag känna mig riktigt berusad av tanken på att det fanns en sådan plats, där människor satt och pratade om ämnen som filosofi, säger han.

Thomas Östros, hans fru och deras tre barn bor i Uppsala men tillbringar alla somrar i Tornedalen. Hans föräldrar har kvar mammans barndomshem i Junosuando, en liten by med 500 invånare och månghundraåriga anor, nära den finska gränsen och mycket långt från Stockholm och riksdagen.

Trots det har Thomas tappat sin tidigare förmåga att förstå språket som talades i hans barndomshem. Han uppfattar inte längre meänkielins olika nyanser, vilket gör att han känner sig avskuren från sina rötter.

– Jag är glad över att mina barn trivs så bra där och känner sig besläktade med bygden, säger han. Men jag har inte kunnat lära dem språket. Vi har bara en del uttryck på meänkieli som vi brukar skämta med. Jag känner en sorg över att inte längre kunna ta del av den berättartradition som finns där och över att inte kunna föra den vidare till mina barn.

Den kärlek han som barn fick till det svenska språket lever där­emot kvar med oförminskad styrka.

– Duktiga författare beundrar jag mest, säger Thomas med emfas. Det är något det är få människor förunnat att bli. Ta någon bok av en författare som P O Enquist. Att skriva en prosa som är sparsmakad och samtidigt så rik – vackrare än så kan det svenska språket inte bli.

Thomas Östros ångrar att han som barn inte lärde sig att prata föräldrarnas språk. Men han fick chansen att slå ett slag för sin släkts modersmål då han satt med i den regering som år 2000 gjorde meänkieli och fyra andra språk till erkända nationella minoritetsspråk. Beslutet har lett till ökad status för de fem språken. Men i föräldrahemmet möttes Thomas av sin pappas skeptiska kommentar.

– Han sa: ”Först förbjuder ni oss att prata vårt språk i skolan och nu ska barnen i stället tvingas prata det gamla språket igen. Hur ska ni egentligen ha det?” För honom var det en obegriplig helomvändning.