Kristina kände sig alltid älskad och utvald av sin pappa. De brukade gå långa promenader tillsammans på Djurgården. Förhållandet till mamma var mer komplicerat och kravfullt. – Hon ville att det skulle manifesteras att jag brydde mig om henne, säger Kristina.
– Pappa var en lysande person, mycket karismatisk. Det måste man veta när man talar om honom, förklarar Kristina.
På anslagstavlan i Kristinas arbetsrum sitter en bild på hennes pappa och hennes mellandotter. Den är tagen i början av
80-talet. Kristinas pappa är klädd i tweedhatt och fritidsjacka, barnbarnet Sofia sitter bredvid honom med en plastkasse i handen som hon fått av morfar. De ler mot varandra. På flickans förtjusta min ser man att morfar just sagt något roligt.
– Han har varit på vårdcentralen med henne, jag hade själv inte tid att följa med. I kassen finns papper och kritor, han ritade mycket med barnen, berättar Kristina.
Kristina är 63 år och det är nu sex år sedan hennes pappa dog. Hon har en bild på honom i plånboken och han är ofta med i tankarna. När Kristina var barn var det pappan som lade patiens med henne på nätterna när hon hade luftrörskatarr. Han berättade hejdlöst roliga historier om fantasifiguren Bryllibex som alltid åkte åt fel håll i rulltrappan. Tolvskillingsoperan kunde han utantill – på tyska.
Som vuxen tog hon långa promenader med pappa på Djurgården. De pratade och skrattade, han hade sinne för humor som få. Det var han som ordnade skojiga barnkalas åt barnbarnen och det var han som beundrade sin vackra dotter som var så framgångsrik i den akademiska världen. Pappan fick Kristina att känna sig älskad och utvald. Inte ens under den svåra tiden när hon skilde sig från sin första man kände hon sig oälskad.
– Jag kunde inte bli riktigt sviken eftersom jag var en älskad person.
Pappan var vital högt upp i åren, men det sista året blev han allt mer förvirrad och började glömma saker.
– Det var mycket ångestfyllt för både mamma och pappa. Min mamma var van att vara den som skulle beskyddas. Det var hon som hade rätt att gå och lägga sig och ha ont i huvudet. Hon fick till exempel kaffe på sängen av pappa under hela deras äktenskap.
Pappan dog hastigt i hjärtinfarkt. Kristina hade ätit lunch hos sina föräldrar, pappan hade bjudit på vin och berömt hennes gula ylledräkt som hon sytt själv. På kvällen ringde mamman och berättade förtvivlad att han hade fallit ihop.
– Vi åkte in till sjukhuset. Jag höll hans hand och han tittade upp ett kort ögonblick. Det var som om han signalerade till mig ”Jag visste att du skulle komma”.
Kristina strök sin pappa över håret, något hon inte gjort sedan hon var barn.
– Jag kände att hans hår var så strävt, till skillnad från mitt som är så babyaktigt slafsigt, säger hon och stryker bort en slinga av det mörka håret.
Pappan dog efter ett dygn på sjukhuset.
– Det var en bottenlös sorg. Jag saknade honom enormt, jag bara grät och grät. Då var han ändå nästan 90 år och senil, det var skönt för honom att få dö.
I och med pappans död blev mamman än mer beroende av Kristina. De är tre syskon, men det är bara Kristina som bor
i Stockholm.
– Jag hade så mycket konflikter mot henne inom mig. Pappa hade tagit över så mycket att hon aldrig riktigt fick tillgång till oss barn. Därför blev det en mycket kallare relation.
Kristina berättar om sin mamma som var en mycket vacker kvinna. Hennes föräldrar blev förälskade i tonåren och gifte sig unga.
– Min mamma var mycket duktig på att sköta hemmet och laga mat. Hon hade utsökt smak och såg till att vi skaffade vackra saker. Det var hon som satt inne med hemligheterna om de fina sakerna och det var en fest att bli invigd.
Inför jularna brukade mamman göra utsökta julgranskarameller tillsammans med barnen.
Men hon var inte den ömma modern. När barnen var sjuka var det pappan som bar runt dem och baddade feberheta pannor. Mammans omsorger var mer praktiska. Hon bytte till svala linnelakan, lagade god mat och tog fram en ask med gamla skospännen, fina utsmyckningar från balklänningar, strassmycken och andra vackra saker. Den kom bara fram när barnen var sjuka.
Mamman var hemmafru. Somrarna tillbringade hon med barnen på lantstället på västkusten.
– Vi syskon var mer eller mindre halvvilda och sprang runt
i shorts som vi knappt bytte på hela sommaren. Mamma satt på verandan och läste romaner, helt ointresserad av våra lekar.
Om de gick till stranden var det oftast någon barnflicka som följde med.
– När pappa kom ut till landet var det jättefest, då blev plötsligt allting roligt.
Kristinas mamma bodde kvar i våningen ett par år efter att hennes man hade dött, men hon fick allt svårare att hålla hemmet så perfekt som det en gång varit. Hon fick hjälp av hemtjänst, men det fungerade inte så bra.
– Det var en mycket svår tid som följde, för henne och för oss. Det skapade en enorm ångest hos henne att inte ha kontroll längre.
Mamman kunde ringa och be Kristina att köpa en ask läkerol, trots att hon visste att dottern hade mycket att göra på arbetet och trots att hemtjänsten lika gärna hade kunnat göra det. ”Du kan väl göra mig den lilla tjänsten, det enda jag ber dig är att du köper en ask läkerol”, vädjade mamman.
– Hon ville att det skulle manifesteras att jag ställde upp för henne, att jag brydde mig om henne.
Men allt var inte konfliktfyllt. Ibland kunde Kristina känna ömhet för sin mamma, som när hon hjälpte henne att lägga håret eller när hon jagade runt i butikerna för att hitta de allra finaste och skönaste tofflorna till sin mor.
Mamman, som varit mycket måttlig med alkohol hela livet, började konsumera stora mängder whisky för att dämpa ångesten. Hon verkade aldrig påverkad, men det kunde gå åt både en och två flaskor i veckan.
Kristina berättar om ett tillfälle när hon gick till sin mamma efter jobbet. Hon var helt slut efter att ha arbetat hårt och sovit dåligt en period.
– När jag kom dit ville hon att jag skulle gå till systemet och köpa whisky. Först vägrade jag, men hon blev förtvivlad och till slut gjorde jag det. Eftersom jag var så motvillig upplevde jag det som att hon ställde enorma krav.
Till slut kände Kristina så stort motstånd att hon knappt kunde flytta den ena foten framför den andra när hon närmade sig mammans bostad. Hon fick också en fruktansvärd huvudvärk och trodde ett tag att hon hade hjärnhinneinflammation. När hennes ena dotter påpekade att det nog kunde hänga samman med relationen med mormor tog hon kontakt med en psykolog.
– Jag pratade igenom det hela så gott det gick. Psykologen fick mig att förstå att symtomen inte bara hade att göra med mitt förhållande till mamma utan också hur jag själv varit som mamma.
Det blev upptakten till en uppgörelse åt två håll, dels med mamman och dels med döttrarna.
– Jag och mina döttrar kom in
i en process som var ganska svår, men som ledde till ett befriande tillstånd. Vi gick igenom hur det varit under skilsmässoperioden och jag kunde se den från deras håll.
Huvudvärken släppte och även låsningen gentemot mamman.
Till slut kunde hennes mamma inte längre bo kvar hemma. Hon flyttade in på ett sjukhem. Det var bra personal, mamman trivdes och frågade aldrig mer efter whisky. Kristina och hennes man var ofta och hälsade på, ibland hade de med sig lax och champagne och åt middag tillsammans. Kristinas man, som alltid haft ett gott förhållande till sin svärmor, var den som oftast var där.
– Min man skaffade böcker till henne. Han kände på sig vad hon ville läsa och sedan satt de och talade om böckerna.
Mamman öppnade sig för sin svärson och berättade saker för honom som hon aldrig berättat för sin dotter.
– Jag tyckte det var väldigt skönt att hon hade någon som verkligen förstod sig på henne.
Sommaren 2005 var Kristina och hennes man på landet när de ringde från sjukhemmet och berättade att mamman var död. Det hade gått fort, hon hade somnat in under natten.
– Sista veckorna hade hon varit orolig och frågat när vi skulle komma hem. Våra tågbiljetter var bokade till samma dag som vi fick besked att hon var död.
När Kristina kom till sjukhemmet hade personalen gjort hennes mamma fin, lagt blommor på bröstet och tänt ljus.
– Hon såg väldigt fridfull ut. Jag hade aldrig i mitt liv sett en död människa, det kändes oerhört konstigt.
Hon gick fram till sin mamma.
– Då brast det för mig. Jag började gråta och lade handen på hennes panna och sade ”Förlåt att jag varit så elak mot dig ibland och inte velat komma.” Det var viktigt att få se henne och ta avsked.
Efter mammans död har Kristina fått en mer försonlig syn på sin mor.
– Jag har förstått att det var mycket blyghet från hennes sida. Hon fick inte det utrymme hos oss som hon kanske hade kunnat få om inte pappa varit som han var.
Mammans vackra halsband, med en skimrande opal inramad av briljanter, bär Kristina varje dag.
Något särskild minnessak från sin pappa har hon inte.
– Det behövs inte. Han har gett mig så mycket. Mitt sätt som jag har med mina barn, att vi skrattar så mycket tillsammans, det är ett arv från honom. Det viktigaste är att man har roligt med sina barn, om det blir någon större ordning på dem kommer i andra hand.
Fotnot: Personerna i artikeln heter
i verkligheten något annat.
