Härlig frihet eller trygg tvåsamhet? I parförhållandet gäller det att hitta en balans mellan de två - vilket inte alltid är så enkelt.
För å enda sidan strävar den romantiska kärleken mot en total sammansmältning. Vi två blir ett. En perfekt förening. För evigt.
Å andra sidan är vi självständiga individer med unika erfarenheter och behov. Går vi helt upp i en annan person, riskerar vi att förlora oss själva.
- Det här är en svår balansgång som nästan alla par brottas med: Hur mycket närhet ska det finnas i relationen och hur mycket avstånd? Ska man anpassa sig och eller gå sin egen väg? Det handlar om två grundläggande mänskliga behov som båda behöver få utrymme, säger Ann-Marie Lundblad, som varit familjerådgivare i många år och numera arbetar med en doktorsavhandling om parrelationer vid Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap.
- Jag tycker inte heller att man ska se frihet och beroende som motpoler utan mer som två lägen på en skala som vi ständigt rör oss emellan. Även om människor separerar därför att de känner sig begränsade i sitt förhållande, nöjer de sig ju sällan med att leva ensamma resten av livet, utan letar istället efter en ny partner att dela sina tankar och känslor med.
I början av en relation upplevs motsättningen mellan frihet och oberoende sällan som något större problem. Under den första häftiga förälskelsen är såväl den psykiska som den fysiska attraktionen stark och man vill hela tiden vara så nära den andra som möjligt.
- Paret går ofta in i ett slags symbios och funderar inte särskilt mycket på det här med avstånd och närhet. Allt är bara underbart. Men det tillståndet varar ju inte för evigt. När förälskelsen efter en tid klingar av, blir omvärlden mer intressant. Man ser sig omkring och vill kanske göra saker på egen hand, säger Lilly Olsson, även hon familjerådgivare sedan många år tillbaka och dessutom en av författarna till boken Vi två hela livet (Wahlström och Widstrand, 1997).

När de mest passionerade känslorna lagt sig, får paret lite mer distans till varandra och ser sig allt mer som två separata individer. Olikheter som man blundat för under förälskelsen blir tydligare och man upptäcker att den andra även har avigsidor.
För vissa par tar förhållandet slut här, men om båda upplever att den andras fördelar trots allt överväger, kan förhållandet fördjupas och övergå till en kärleksrelation.
Enligt Lilly Olsson genomgår paret då en omprövningsfas som handlar om att lämna förälskelsens häftiga symbios och bygga upp ett ”vi” bestående av två separata individer. Ofta växer den här känslan fram successivt. Paret gör saker tillsammans och ventilerar sina känslor och tankar. De blir allt mer synliga inför varandra och prövar möjligheten att på allvar länka ihop sina liv.
- I den här övergångsfasen handlar det mycket om att hitta en fungerande balans mellan parets gemenskap och individens frihet. Man måste ta med sig sina egna behov in i relationen, men samtidigt vara beredd att bidra till det gemensamma projektet, säger Lilly Olsson.
Genom att vara tydliga och kommunicera med varandra, kommer de flesta par fram till en hyfsat bra balans mellan det individuella och det gemensamma. Men ibland kan det vara svårt och till och med ångestladdat.
När avståndet mellan individerna ökar efter den första förälskelsen, kanske den ena fruktar att bli övergiven. Om närheten å andra sidan blir för stor, kanske den andra känner sig kvävd och begränsad: ”Måste vi alltid göra allting tillsammans! Vi är ju inga siamesiska tvillingar.”
- Den här balansgången finns inom alla mänskliga relationer. Att den ofta blir svårare att hantera inom parförhållandet, beror nog på att vi där upprepar många av våra tidiga beteendemönster och därför kommer i kontakt med väldigt djupt liggande känslor, säger Ann-Marie Lundblad.

Många menar nämligen att parets symbios under förälskelsen påminner mycket om den totala närhet vi hade som nyfödda barn med våra mammor. Och på samma sätt som det lilla barnet så småningom måste särskilja sig från mamman för att kunna utveckla ett eget jag, är ett visst avstånd i parrelationen nödvändigt för att ett ”vi” bestående av två älskande - men separata - individer ska kunna växa fram.
- Det här kan vara laddat och lite hotfullt. Under separationen återkommer det lilla barnet då och då till mammans trygga famn för att försäkra sig om att hon finns kvar. Men som vuxen måste man utmana sin rädsla för att bli övergiven och lita på att ens partner faktiskt kommer tillbaka om han eller hon försvinner ut med kompisarna en kväll, säger Ann-Marie Lundblad.
Även om paret efter förälskelsen lyckats skapa ett stabilt ”vi” att bygga det gemensamma livet på, kommer det nya livsfaser som återigen rubbar balansen mellan individens oberoende och parets gemenskap. Det sker bland annat vid första barnets födelse.
- Eftersom det i början uppstår en symbios mellan mamman och barnet, är det lätt att pappan känner sig lite utanför. Det här avståndet blir extra svårt att hantera om paret får barn medan de fortfarande är i förälskelsefasen och alltså själva befinner
sig i ett symbiosliknande tillstånd, säger Lilly Olsson.

En annan omprövning sker ofta när barnen blivit vuxna och flyttat hemifrån. Av tidsmässiga skäl finns nu nya möjligheter till närhet för paret. Samtidigt kan längtan efter personlig frihet vara väldigt stark. De egna behoven har kanske hållits på sparlåga under många år och när äntligen möjlighet ges att förverkliga de egna drömmarna, vill man kanske göra det helt på egen hand.
- När barnen flyttat hemifrån visar det sig hur väl man har odlat närheten i parrelationen och vilket utrymme de egna behoven har fått under åren som gått. Inom familjerådgivningen brukar vi prata om den lilla tomheten - efter barnen - och den stora tomheten - i förhållandet. Tyvärr är det många par som skiljer sig när barnen lämnat hemmet, säger Lilly Olsson.
Som familjerådgivare har hon och Ann-Marie Lundblad väglett hundratals par som i olika livsfaser brottats med att hitta en fungerande balans mellan närhet och avstånd. Så hur gör man?
För det första krävs en viss personlig mognad. I parrelationen måste man våga komma nära och vara ”sunt” beroende av varandra. Samtidigt behövs ett visst mått av självständighet. Båda i paret måste kunna sätta gränser kring sig själva och våga uttrycka sina egna behov.
- Hur väl man klarar det beror förstås mycket på den egna personligheten, men man kan också se en viss könsskillnad. Generellt har män lättare att hävda sina behov och avsätta tid för egna intressen. Kvinnor är mer tränade till anpassning och tar inte samma ansvar för sig själva. Till slut blir situationen ohållbar. När det gått så långt ser kvinnorna ofta skilsmässa som enda lösningen, säger Ann-Marie Lundblad.
Hur ett par hanterar balansgången mellan frihet och beroende har också att göra med vilka erfarenheter de fått med sig från uppväxten. Många unga par som söker sig till familjerådgivningen säger själva att de saknar goda förebilder för långvariga kärleksrelationer.
- Ett problem är att det finns så många idealiserande föreställningar om hur ett kärleksförhållande ska se ut. Har man exempelvis växt upp med en ensamstående mamma, är kanske bilden som förmedlas via tv och filmer den enda man fått med sig. Och det är ju knappast några realistiska skildringar av den livslånga kärleken, säger Ann-Marie Lundblad.
Om man i stället är medveten om att förhållanden går upp och ner och att det krävs arbete för att hålla kärleken vid liv, ökar förutsättningen för att parrelationen ska hålla. Och då har man mycket att vinna, menar de båda familjerådgivarna.

Ann-Marie Lundblad framhåller att goda och långvariga parrelationer är hälsofrämjande. Naturligtvis ska man inte hålla ihop till varje pris, men om man lyckas ta sig förbi svårigheterna och återskapa en god kärleksrelation, har det en positiv effekt både på den fysiska och psykiska hälsan.
- Många som gått igenom en separation mår dåligt. De känner sig övergivna, ratade och misslyckade. Även om de återhämtar sig så småningom, bär de med sig vissa av de här känslorna och det påverkar hälsan negativt, säger hon.
Lilly Olsson konstaterar att en djup och tillitsfull parrelation dessutom innebär en unik möjlighet till personlig utveckling. Genom att leva nära en annan människa en längre tid, upptäcker vi inte bara sidor hos honom eller henne, utan också hos oss själva.
- Men till skillnad från förälskelsen kräver kärleksrelationen arbete. Vi lever i individualismens tid och tar ofta för oss väldigt mycket själva - medan vi inte alltid ger lika mycket tillbaka. Anpassning har blivit ett ord som klingar negativt för många, men ska man leva nära en annan person, måste man vara beredd att anstränga sig för att göra bra saker för honom eller henne. Det kostar lite frihet, men man har också väldigt mycket att vinna på det, säger hon.