I ett hörn i köket står en liten gråklädd gubbe. Hans stora luva är ordentligt nerdragen över öronen och det toviga skägget räcker nästan ända ner till midjan. Med lite sträng uppsyn står han där i halvmörkret och iakttar oss under intervjun.


- Det är en gråtomte. Han bor här. Eller rättare sagt, den där tovade prydnadstomten är en symbol för den hustomte som finns här någonstans i lägenheten och som bevakar mitt hem och skyddar mig mot ont, förklarar 38-årige Per Lundberg medan han tänder ljusen på köksbordet och häller upp rykande varmt yogite i stora koppar.

Hm. Det är visserligen jultid och i de flesta hus står tomtarna på rad. Men en tomte som bevakar ens hem…?


- Inom asatron, eller ”seden” som vi trogna oftast kallar den, tror vi inte bara på gudar och gudinnor. Många av oss inspireras också av folktron och tror på olika naturväsen: vättar, huldror, rådare… Hustomten som vaktar min lägenhet ser antagligen inte ut som den här tovade gråtomten, men han eller hon finns här som ett väsen som jag kan möta en dag.

Men menar du på allvar att det bor en tomte här i lägenheten som du kan stöta ihop med?

- Ja…, säger Per Lundberg efter att ha funderat en stund.

Han tror att det finns andra dimensioner av verkligheten där det finns andeväsen eller makter som vi människor kan få kontakt med. Sådana andliga upplevelser förekommer ju inom de flesta trosinriktningar, påpekar han.


- Vissa kanske tycker att jag är tokig som ”tror på tomten”. Men då får de väl tycka det. Naturvetenskapen har inte förklaringar till allt.

Per Lundberg har varit asatroende eller ”sedtrogen” i ungefär 10 år. Men ett andligt perspektiv på tillvaron har han alltid haft. Han växte upp i ett frireligiöst hem med starkt troende föräldrar. Kyrkobesök på helgerna och kristen skola i veckorna, var det som gällde.


- Många sedtrogna föraktar kristendomen eftersom de förknippar den med kyrkans makthierarki. Men jag tycker att min kristna uppväxt har gett mig mycket, bland annat en öppenhet inför andliga upplevelser.

Så småningom började dock kristendomen - eller snarare det kristna församlingslivet - att kännas som ”en för trång tröja”. Enligt Per behöver vi människor många olika andliga uttrycksformer och den tro han ärvde från sina föräldrar upplevde han inte som tillräckligt livsbejakande.

- Det jag gillar med seden är att andlighet kan uttryckas på väldigt många sätt: genom riter, sång, dans, hantverk, sex… Jag kan be en bön och öppna upp inför dagen medan jag tar en cigg på balkongen, blota mat till förfäderna eller ha underbar älskog med en kvinna och möta Freja i henne.

Att Per efter att ha lämnat kristendomen så småningom hamnade inom seden, förklarar han med att han alltid fascinerats av den fornnordiska mytologin. Han minns fortfarande hur han som barn sögs in i radioteaterns nordiska gudasagor.

Dessutom har han alltid varit hantverksintresserad. Per snidar mycket i trä och när han började signera sina alster upptäckte han att runorna var som gjorda för att rista in i träet eftersom deras linjer går antingen med eller mot ådringen.

- Jag blev intresserad av runor och särskilt den mytiska beskrivningen av var de kommer ifrån, säger Per och börjar med inlevelse att återge en vers från Eddan som handlar om hur guden Odin hängde sig i ett träd som ett slags självoffer. Efter nio dagar kom runorna till honom och han kunde plocka upp dessa ”mäktiga stavar” en efter en.

En annan lockelse är den individuella friheten. Inom seden finns inga regler för hur ritualer ska utföras och ingen enhetlig syn på gudarna, skapelsen eller vad som händer efter döden. För att bli medlem i Sveriges Asatrosamfund, där Per Lundberg är vice ordförande, behöver man inte ens vara uttalat troende, utan det räcker med att ha ett andligt intresse.

- Personligen tror jag på reinkarnation, men det finns ingen inom seden som säger vad som är rätt och fel. Den friheten passar mig som är lite tokig och gillar att gå mina egna vägar, säger Per Lundberg med ett leende

För att ge en enkel beskrivning av sin gudsbild använder han sig av en lök som metafor. Yttersta lagret består av en övergripande allestädes närvarande makt. Längre in i löken finns en mängd gudar och gudinnor med en viss hierarki sinsemellan.

Varje gudom har speciella karaktärsdrag med olika förmågor. Freja är exempelvis kärleksgudinna och den som har bekymmer på det området kan söka kontakt med henne.

- Många inom seden väljer en personlig huvudgud, en fulltrogne, som de upplever att de står närmare och söker kontakt med. Jag är inte fulltrogen med någon, utan dansar med olika. Oden och Freja är väl dem som jag oftast vänder mig till i bönen eller vid bloten.

Allra längst in i lökens mitt finns sedan ”de små”: nornor, andar, vättar och andra naturväsen som plockats upp från folktron. Enligt Per kan dessa sätta käppar i hjulet om man inte behandlar dem väl. Men de kan också ge stöd och tröst i vardagen.

- En del av de andeväsen som jag kommunicerar med kommer liksom fram och ger mig en kärleksfull smekning på kinden när jag har det svårt. Jag ser dem inte, men känner och upplever deras närvaro.


Men skulle inte de här upplevelserna kunna vara ett uttryck för önsketänkande?


- Visst, det är alltid viktigt att ifrågasätta sina upplevelser: Är detta äkta eller försöker jag medvetet eller omedvetet att manifestera de här mötena därför att jag har behov av dem? Men även om det skulle handla om mina önskningar och fantasier så är ju inte det ointressant. Det är ett budskap från mig själv till mig själv.

Asatroende eller sedtrogna har ingen gemensam byggnad där de träffas för att be eller utföra religiösa ceremonier. Däremot är det vanligt att delar av det egna hemmet görs om till tempel. I en bokhylla i vardagsrummet har Per inrättat ett litet altare där gudastöttorna (träfigurer som representerar olika gudar) står på rad: Tor, Freja, Frigga…

På golvet nedanför har han en hög med stenar - en harg - där han offrar mat och dryck till gudar, gudinnor, vättar och andra andeväsen.

Per Lundberg bor i Järna och arbetar som timanställd på Saltå Kvarn. I skogen däromkring har han även en helig plats, ett ”Vi”, dit han går regelbundet för att försöka få kontakt med rådarna som finns där. I gammal folktro ansågs alla föremål, djur och växter ha en rådare som vakade över dem. Människorna var måna om att hålla sig väl med dessa andeväsen.

- När jag kom till platsen kände jag starkt att det fanns ett lugn där. Det var ganska nyligen så jag har inte hunnit jobba så mycket med platsen ännu och har därför inte fått kontakt med några väsen.

Främst handlar det om att spendera tid vid sitt ”Vi” så att man bygger upp en relation med platsen, förklarar Per. Man kan till exempel sitta där och grunna, vilket är ungefär samma sak som att meditera.

- Det är också viktigt att vara där vid speciella tidpunkter. Vid de åtta blothögtiderna och vid skymning och gryning är gränsen mellan de olika världarna tunnare och då är det lättare att komma i kontakt med andeväsen.

Bloten är kanske den viktigaste ritualen inom seden och den handlar om att offra något värdefullt till gudarna så att de blir välvilligt inställda och hjälper en i livet. Grundtanken är att för att få något, måste man först ge något.

Bloten kan Per utföra i all enkelhet genom att lägga några pepparkakor eller ställa ett glas vin vid sitt ”Vi” eller sin harg. I samband med de årstidsbundna högtiderna ordnar också Asatrosamfundet flera större blotfester, som höst-, jul- och vårblotet. Efteråt brukar deltagarna samlas för en större festmåltid, ett gille. Ofta blir det knytis med mat och vin eller mjöd.

- De flesta jag umgås med är trogna seden. Det är lättare att umgås med människor som är villiga att acceptera det du själv upplever och tror på. I längden blir det lite jobbigt att umgås med väldigt ifrågasättande och fyrkantiga personer, säger Per och ler menande mot mig.