Kommer att tänka på hur jag när jag var något yngre hämtade kraft ur Viktor Frankls bok Vilja till mening. Han pratade om hur känsliga personer var de som klarade sig bäst i koncentrationslägren. Jag tillhör inte gruppen HSP men har alltid haft stor glädje av min känslighet, inte minst i mitt jobb. Jag har av intuitiva chefer fått i uppdrag att hålla koll på stämningar i arbetsgrupper och min känslighet har använts i byggandet av bild och text, något som numera är mitt yrke. Jag har kunnat hålla munhälsan i schack genom att upptäcka små hål i tänderna.

Cecilia Bengtsson

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Den artikelserie ni nu publicerat har varit som en aha-upplevelse för mig. Min Oscar har definitivt en släng av att vara överkänslig. Vi träffades för 2,5 år sedan. Vi är båda 40+ och har varsin skilsmässa bakom oss.

Det första året var det ren förälskelse, vi träffades varannan vecka och bara njöt av vår vuxentid och varandra. Efter ca 1,5 år kan man säga att vi började lära känna varandra. Då kunde Oscar under en ”vuxenvecka” sitta och hänga med huvudet vid frukostbordet och inte vilja prata alls. Han var tyst och inåtvänd. Jobbigt tyckte jag, jag hade inte en aning om han var irriterad på mig, tyckte det var tråkigt att inte vara nyförälskad eller något annat. Jag upplevde honom som deprimerad light och det blev som om jag tassade på tå för att inte han skulle bli mer ”sur” (det var han ju inte men jag som levt 20 år med en man utan detta tillstånd hade inget att jämföra med.) Jag märkte att efter ett par dagar var det som han kom tillbaka till mig. Oscar tydliggjorde för mig att det inte hade något alls att göra med mig och nu har jag accepterat detta.

Ett tydligt exempel blev så i år när vi skulle med 3 av våra 7 barn till Idre för att åka skidor. Oscar är väldigt inkännande mot sina barn, är de tysta så vill han förstå och prata med dem om vad problemet är. Det är en oerhört fin egenskap tycker jag. Det var första gången vi åkte iväg som grupp och jag tänkte att vi tar det som det kommer, alla får hitta sin plats i gruppen. Första morgonen när vi ska spänna på oss skidor och sticka ut, pratar Oscar till mig aggressivt. Jag frågar då - varför är du så sur och har så tråkig ton? Han bad om ursäkt och skärpte sig. Sedan berättade han (inte inför barnen) att han vill så gärna att semestern ska vara perfekt och han var nervös nu när det var första gången allihop tillsammans. Idag vet jag att detta hör ihop också med överkänsligheten. Vi var alla lite neutrala och avvaktande, ingen sprudlade men det var heller inget som var fel, framförallt med hans barns reaktioner. Detta kände Oscar av och reagerade över. Han kände inte igen sina barn i gruppen. De var såklart lite försiktiga och lugna innan de visste hur det skulle bli. Resten av semester blev toppen. Alla hittade sina roller och vi hade det jättekul ihop.

Det jag lärt mig av Oscar är konflikthantering framförallt med barnen. Oscar vill prata igenom och bearbeta den konflikt som varit med tonåringen. Han behöver förstå för att få ro. Detta har jag också tagit till mig för det är så bra. Jag har tidigare tänkt att ”jag orkar inte, jag går vidare”. På detta sätt får ett bråk ett bra avslut och tonåringen förstår. (Det kan gälla det som alla bråkar om t ex skolan utetider osv.)

När Oscar säger att jag vill lyssna på musik eller jag vill vara själv idag så låter jag honom vara det. Om jag inte gör det blir han sur och vresig och inte alls kul att umgås med. Vi har ju valt varandra och ska ha kul ihop. Jag har fått lära mig hantera detta och nu vet jag att om en sådan dag eller eftermiddag kommer så hittar jag på något eget att göra. Det tar energi av mig att vara med Oscar när han är på sitt återhämtningssätt därför lyssnar jag noga in honom.

Artikelserien har varit mycket av ett aha. Skönt att få förståelse för hur han funkar. Idag förstår jag att han behöver sin tid att bara landa och smälta intryck och jag måste låta honom göra det.

Jag vill också säga att de här överkänsliga perioderna inte har tagit över. Den mesta av tiden är som vanligt det jag funderat kring nu och tänkt på är hur han är när han är som jag upplevde det tidigare låg, men återhämtar sig.

Jag njuter i fulla drag av vår relation. Att vara tillsammans med någon som är överkänslig är också att man har någon som lyssnar och tar in det man säger. Vi har många samtal kring vår relation hur vi ska vara mot varandra, mot barnen osv. Det är fantastiskt med alla tankar och analyser vi har. Nu låter det som om vi är värsta ”deeptalkande” flumparet men det är vi inte alls, jag försöker bara beskriva denna del som rör överkänsligheten.

Anonym

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Läser med stor behållning Idagsidan, varenda dag. Nu till de senaste dagarnas ämne, högkänslighet, mycket intressant.

Tänk att vi behöver klassificera och kategorisera våra personligheter - och det som jag tycker är sorgligast - värdera dem. Bra, dåligt, rätt och fel. Säger inte att det står det i artiklarna, men jag upplever det mellan raderna.

Vi får så tidigt stänga av våra känslor oavsett vilken personlighet vi har. Vi får sällan utforska vem vi är, vilka behov vi har och hur vi upplever livet och världen, inifrån. Därför att ingen eller få orkar ta emot eller lyssna på dem, vare sig vi är vuxna eller barn. På barn ska vi vuxna alltid lyssna, tyvärr är det många barn som får lyssna på vuxna, utan att få den respekten tillbaka.

Allt detta jämförande och värderande, så mycket rädsla och ”nertryckande” och icke lyssnande. Jag tror det finns en så otroligt stor potential inom oss alla, var och en, som vi sällan kommer i åtnjutande av. Att vara människa innebär att känna, känslor talar om så mycket om oss själva, de är våra inre kompasser och kärleken till oss själva, som är det enda som kan leda till en fredligare jord, både socialt och miljömässigt. Tänk om vi vågar känna det vi känner och leva mer icke dömande. Då kanske varken mobbing eller utanförskap skulle behöva förmörka mångas tillvaro.

Anita Malmros

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag känner igen mig oerhört mycket i era artiklar om ”högkänslighet” eller ”hyperkänslighet”, som jag tycker är ett bättre ord. Jag har sedan länge skämtat med hyperkänsliga vänner att vi borde bilda ”Föreningen för hyperkänsliga själar”, eftersom vi är så skrattretande lika: dels att man lider extremt av buller, okänslighet, ovänlighet etc.

Samtidigt blir vi euforiska av ett blommande körsbärsträd, en vänlig människa, ett vackert musikstycke etc. Någonting som förvånade mig är att Else Marie Bruhner (Idagsidan, 24/4 2012) blev rörd till tårar av Rachmaninovs andra pianokonsert. Det är ett av många musikstycken som gjort mig helt ”bergtagen” och rörd. Det är vackert och melankoliskt i en underbar kombination!

Man blir alltså både lyckligare och olyckligare än mer ”normalkänsliga”. Det svänger mer och det är lättare att ”tappa balansen”, men också lättare att nå extremt lyckliga tillstånd, inte minst av naturens skönhet. Psykologen och psykologiprofessorn Abraham Maslow (1908-1970) talade om ”peak experiences”: tillstånd av extrem klarsyn och lycka.

Maslow var den första som undersökte extremt mentalt friska, kreativa personer, för att se vad som kännetecknade dem. De hade oftare än normalt ”enhetsupplevelser”, dvs en känsla av enhet med hela universum: blommor, djur, träd, havet, stjärnor osv. Det mystiker brukar kalla ”unio mystica”. Man skulle kunna tänka sig att Maslows extremt ”friska” personer är hyperkänsliga personer som lyckats ”matcha” sitt liv med sin personlighet.

Jag ser också känslighet som ett personlighetsdrag, inte en ”störning”: vem skulle till exempel påstå att en hyperkänslig seismograf, som registrerar jordbävningar bättre än mindre ”känsliga”, är ”störd”! Snarare skulle man säga att man skapat en fantastisk seismograf, med en oerhörd förmåga att registrera jordbävningar, även de svagaste och mest avlägsna! Så ser jag på hyperkänslighet: det är en oerhörd ”talang”, men man ska behandla sig själv varsamt (vara ”rädd om sig”), eftersom fel miljö, ovänlighet etc lätt får den hyperkänslige att ”tappa balansen”!

Leif Wenglert, Fil. dr i psykologi och ”frilansande” journalist.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Vilken fin artikel idag - IDAG! Andades ut när jag såg rubriken, som om allt äntligen la sig på plats i mig. Ville ringa min bästa vän och skrika rakt ut att ”Maria, Maria, man får vara som vi!”

Jag började för några år sedan fundera på om det finns någon liten sak i hjärnan som gör mig så ledsen och glad, rörd och störd och som med radar pejlar av sinnesstämningen på alla i ett rum. Ibland orkar jag nästan inte vara i såna sammanhang för att slippa ta in varenda kotte.

Överkänsligheten mot dofter, ljud, jo, allt det där. Men bipolär, nej, det stämmer inte. Men jag måste jobba hemma, stänga av ljud när jag ska koncentrera mig, får nästan afasi om jag måste prata samtidigt som jag behöver tänka. Konstigt nog går det bra när jag jobbar med mina barndans- och gympagrupper.

Länge trodde jag att alla har det så här, men så började jag förstå att det måste vara en välsignelse ibland att kunna gå till ett vanligt jobb, att kunna stänga ner onödiga sensorer, inte ägna hela dagarna åt att känna. Samtidigt är det en gåva för mitt yrke, författare, att vända och vrida på intryck och känslor. Men balansgången är hårfin, det får inte slå över i ältande eller i självupptagenhet.

Att ständigt se nåt spännande och positivt i minsta vårblomma, varenda människa, att få utforska mer av livet, det är fint.

Lina

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag vill verkligen tacka för den fina artikelserien om HS-personer. Räknar mig själv till dem, men till den delen som är utåtagerande. Har ärvt genen av min mamma har vi kommit fram till, och hon har ärvt den av morfar...

Jag vill verkligen lyfta fram det som ni skriver om att man inte behöver vara deprimerad och skygg bara för att man är en HS-person. Jag är visserligen deprimerad i perioder, speciellt efter motgångar, men har lärt mig komma ur det med träning och kognitiva övningar.

I mitt fall kommer min otrygghet av annat än min fantastiska familj, genom att jag blev mobbad i skolan för att jag visade känslor lätt. Tror att det är situationen för många barn som mobbas, när de reagerar blir det roligare för mobbarna att fortsätta att retas och då blir det en ond spiral. Jag har haft svårt att inte bry mig när folk är elaka (både mot mig och andra) och då var det roligt att mobba just mig. Nu vet jag mer varför. Känns superskönt!

Väldigt ofta har jag fått höra att jag har varit en bra ledare för att jag har tentaklerna ute och ser, hör och känner personer och sinnestämningar i mina arbetsgrupper och bland de ungdomar jag var ledare förr. Jag har också fått höra att jag har varit bra på att kommunicera med djur för att jag läser kroppsspråk och sinnesstämningar bra. Nu vet jag att det både är uppfostran, från min familj och att jag har haft bra genetiska förutsättningar.

Det är klart att det här har påverkat mitt yrkesval och mitt val av arbetsplats. Jag trivdes inte på en stor reklambyrå med många störningsmoment och mycket tävlan. Jag vill göra bra kommunikation med kundnytta. Både för min kund och för slutkunden!

En annan sak som jag vill lyfta och tacka för att jag har fått förståelse för är att de smärtor jag har i kroppen kan jag ha haft genetiskt även om jag kan ha framkallat dem genom att missköta min kropp genom att mer bry mig om vad andra tycker än vad jag tycker.

Helt enkelt är det väldigt bra när saker faller på plats. Det har varit några ganska speciella dagar för mig sen den här serien började. Tack igen.

Högkänslig

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Att införa HSP-begreppet skulle kanske kunna nyansera diskussionen om uttmattningssyndromets vara eller icke vara!

Den känslighet för olika sinnesintryck som beskrivs i artiklarna om HSP, högkänsliga personer, rapporteras också av dem som är utmattade och även ofta av personer med långvarig smärta.

Som företagsläkare använder jag ofta uttrycket överkänslighet för sinnesintryck. Jag brukar också använda liknelser med allergi, där man vet att personen har en överkänslighet mot något som t ex katter eller särskild föda. Kroppen reagerar då kraftigare än vad som ”kan anses normalt”.

Vid stress och utmattning reagerar till slut alla organsystem i kroppen och sinnena kan så småningom bli överkänsliga. När stressreaktionen börjar påverka sömnens kvalitet blir reparationsfasen på natten och återhämtningen försämrad och den onda cirkeln är etablerad som kan leda till utmattningsdepression om den inte bryts.

Många har också utvecklat olika typer av ångest och depression under resans gång som behöver analyseras och bearbetas.

Behandlingen vid utmattning är ofta inledningsvis en tids sjukskrivning för återhämtning och för att återställa sömnen. Man behöver också identifiera stressorer på jobbet och i hemmet och bearbeta dessa.

Ibland kan personen själv väldigt tydligt beskriva vad som är utlösande faktorer till stressen och då är det lätt att förstå vad som behöver åtgärdas för att komma ur situationen och återställa balansen. Ibland är situationen mer diffus och jag kan känna igen denna typ av generell känslighet som beskrivs i artiklarna om HSP och att den sannolikt funnits med länge.

Då behöver man gå till grunden med varför personen t ex valt det arbete man valt och se över styrkor och svagheter hos personen på ett djupare plan för att komma framåt. Personen behöver hjälp med att identifiera sina egna behov, kunna uttrycka dem och kommunicera dem med sin chef. Byte av arbete/arbetsmiljö kan ibland vara nödvändigt för att personen ska kunna tillfriskna.

När Maslach beskrev utbrändheten från början så talade hon mycket om personer som arbetade ”mot tredje person” dvs människoyrken var särskilt drabbade.

Nu vet vi att alla människor kan hamna i obalans med utmattning som resultat om man tänjer för mycket på sina gränser eller livet kör ihop sig. Möjligen kan väldigt okänsliga människor undantas från detta reaktionsmönster.

Med resonemanget om högkänsliga personer så kommer vi ifrån sjukdomsdiskussionen, vilket skulle kunna vara befriande på många sätt.

Det intressanta med tanken på att vissa människor är sk högkänsliga från början är att eftersom de anses vara bättre lyssnare så sker det rimligen en selektion av sådana personer till människoyrken från början!

Kanske är detta förklaringen till att vi får mer problem med utmattning i människoyrken? Den intressanta följdfrågan blir då också att se på detta ur ett genusperspektiv.

Är andelen sk HSP högre bland kvinnor? Är det därför kvinnor söker sig till vårdyrken? Det vore intressant att få veta.

Oavsett om vi talar om högkänsliga personer eller utmattningsreaktion så är det något vi måste förhålla oss till i samhället. Hur ska vi se till att dessa människor inte far illa? Hur ska vi åstadkomma arbetsmiljöer där alla kan fungera? Detta är allas vårt ansvar men chefen har ett särskilt ansvar.

En ytterligare följdfråga blir då hur vi ser på chefskap och ledarskap utifrån detta perspektiv.

Vill vi ha känsliga chefer eller okänsliga chefer som lydigt lyder direktiv från högre instans utan att kunna ta in och förstå medarbetarnas reaktioner?

Personligen anser jag att chefer bör ha lite av båda egenskaperna för att kunna ta vara på sin personal på ett optimalt sätt och se dess potential! Särskilt viktigt är nog detta om chefen ska leda människor inom vård och omsorg där det kanske finns en ansamling av HSP-människor!

Birgitta Gottfries Dahlberg, företagsläkare

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Eftersom jag ofta är väldigt utmattad av intrycken under dagen, så har det varit viktigt för mig att ha någonstans att vara som isolerar mig från intryck. Detta återspeglas i inredning, kläder, färger osv i hemmet. Jag har t.ex. inga andra möbler i sovrummet än en säng, mörka enkelfärgade tapeter, gardiner och möbler och många små ljuskällor men kanske det viktigaste av allt, dimmers!

Andra saker som hjälpt mig mycket är att tvätta parfymfritt, undvika att ”äga” för mycket saker så att det är lätt att undvika stök i hemmet. Endast ha 3-4 minnes prydnadssaker, undvika fotografier.

Det låter säkert jättetråkigt men som sagt det mesta händer ändå inombords och allt detta gör att det känns mer okej och mindre stressigt. Allt detta gör att det blir lättare att kontrollera vad jag tänker på och uppleva saker här och nu. På det här sättet så orkar jag med att vara social och umgås med människor istället för att bli introvert och isolerad på grund av stress känslan som uppstår annars.

Tim Eerens Sköld

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Under min aktiva tid inom företagshälsovården träffade jag på en hel del högkänsliga människor, men då kunde vi bara intuitivt ana, att de här människornas besvär i olika sammanhang hörde samman med deras konstitution. En något djupare inblick fick jag i mitten av 70-talet, när jag läste en artikel i Läkartidningen om människors olika smärtkänslighet. I den artikeln gjordes emellertid bara uppdelningen mellan augmenters och reducers.

Sedan mitten av 80-talet och i viss mån fortfarande (trots att jag är ålderspensionär sedan elva år) ägnar jag ett intresse åt dem, som är elöverkänsliga. Jag har nämligen gjort åtskilliga iakttagelser av elkänsliga människor i olika situationer, där de har upplevt olika kroppsliga symtom, men där de omöjligen kunde veta vad de var exponerade för. Elektriska och magnetiska fält vare sig hörs, syns eller luktar som bekant, utan kan bara påvisas med mätinstrument. Sådana hade jag dessbättre och det är därför jag till skillnad från många andra besserwissrar aldrig har upphört att tvivla på de här människorna.

Följaktligen tror jag att Elaine Arons forskningsresultat kan öka förståelsen för, att en del människor befinner sig långt till höger i en s.k. Gauss-kurva, som visar fördelningen av olika egenskaper i stora populationer.

Det handlar som Du skriver i den lilla notisen - således inte minst om, att även elkänsliga söker sig till platser, där de bara är svagt exponerade för elektriska och/eller magnetiska fält. Detta är också vad man kan finna ut med hjälp av mätinstrument och som gör att jag tror på de här människorna.

Nu välkomnar jag de här rönen av Elaine Aron, som jag hoppas ska öka förståelsen för alla högkänsliga människor, som hittills har rönt föga förståelse för sin känslighet från sin omgivning. Det sägs ju att vissa läkare i forna tider hade en särskild låda med patientkort som det stod SVBK på. Det betyder som bekant svid, värk och brännkärringar och berodde nog på, att det var många kvinnor som klagade över diverse symtom, men som aldrig fick någon diagnos på vad deras besvär berodde på. I sammanhanget ska jag omgående skicka Din artikel till min yngre syster som är sjukvårdslärare och som troligen kan ha en viss nytta av den här kunskapen.

Torbjörn Klittervall

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Följer med glädje Idagsidans artiklar. Både jag och min man tillhör gruppen hsp och känner stor lättnad för att det finns forskning på detta!

När jag var barn hette det att jag var överkänslig. Efter många år med terapi av olika slag och senare själv som terapeut, brände jag ut mig rejält. Det var fantastiskt att få följa människor i deras utveckling och tillfrisknande. Känsligheten var perfekt i jobbet, men jag ”bar” klienterna även på fritiden.

Jag är tacksam och glad för livet, har det bra i dag och ser med tillförsikt på framtiden. Lever också mer o mer i nuet (det lät väl fint va?).

Lena

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Artiklarna om högkänslighet blev det som fick mig att vakna upp! Nu sitter jag här och har efter ÅR av problem, sjukskrivningar och ett liv som styrts kring hur jag har mått, äntligen fått svaret.

Svaret på min stress, ångest, oro, humörsvängningar, raseriutbrott, trötthet, ältande mm. Svaret på varför jag är som jag är, den där karismatiska, känslosamma, empatiska, konstnärliga och sprudlande Anna. Jag ser också linjen tydligt tillbaka till pappa och farmor, hur dom var och hur jag är...

STORT TACK för att ni lyfte detta på ett så fint sätt!

Anna Preutz

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Att skriva att artiklarna om högkänslighet/högkänsliga personer kändes som en upprättelse är kanske att ta i, men för mig känns det ändå som ett relevant ord. Efter att ha hört otaliga gånger att jag var för känslig som barn, som tonåring och som vuxen och efter att min man sagt att jag överreagerar i situationer, ja då är det en fantastiskt skön känsla att höra att jag inte är fel som människa.

I yrkeslivet var lärare inget yrke som jag kände mig hemma i. Barnens bekymmer kunde nästan äta upp mig. Däremot har tandsköterska/ tandhygienist varit yrken som jag stortrivts med. Stort tack för att jag fått den här pusselbiten en bit in i 60-årsåldern.

Anonym

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Mitt liv har varit lite av en berg-och-dalbana. Uppväxt i ett ganska dysfunktionellt hem - tryggt och i en bra miljö - men med en aggressiv och lynnig far som jag tror också var HSP. Jag har så länge jag kan minnas kunnat ”läsa in” omgivningens sinnestämningar och alltid kunnat ”känna” hur stämningen är när jag går in i ett rum med människor. Jag har alltid också varit överkänslig för blickar, tonfall, saker någon säger till mig på ett ”särskilt sätt” och så vidare och har kunnat älta saker hela dagar. Jag tycker också att det är plågsamt att åka tunnelbana eftersom ljuden där nere är hemska.

Jag började i tidiga tonåren att använda hasch som ”flyktmedel” men tror i dag snarare att det kanske var ett barns försök att ”stänga ute” alla intryck. Jag var ett ganska utåtagerande och vilt barn och jag tror att jag gömde mig bakom den fasaden. Det gick många år, jag hann bli 38 år, innan jag slutade använda droger och mitt liv idag som 61-åring kan knappast vara bättre. Jag förstår nu varför jag valde att arbeta med funktionshindrade - dessa personer ger mig ett rakt bemötande, de säger vad de känner och tycker och har sällan några baktankar.

Jag vill med facit i hand nu säga att det ändå har varit en stor fördel att vara HSP - den kärlek jag upplevt periodvis i livet har ofta varit så stark att jag nästan kunnat ta i den. I dag lever jag som särbo med en icke HSP vilket kan vara lite komplicerat ibland. Jag har ofta fått höra att jag överreagerar, är överkänslig och att jag ”läser in” fel saker i det partnern säger eller gör. Är min partner lite nere eller ledsen så ”smittar” det genast av sig på mig. Om jag däremot är lite låg eller ledsen en dag kan jag få höra att jag ska ”rycka upp” mig eller liknande.

Musiken har hela mitt liv varit oerhört viktig och tårarna börjar alltid rinna nedför mina kinder när jag t.ex. hör ett vackert gitarriff av Peter Green eller när jag lyssnar till Robert Johnson. Vackra tavlor eller vackra naturupplevelser kan också få mig att reagera starkt och få mig att börja gråta.

”Kongo-Lasse”

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Även min dotter på elva år läste de tidigare artiklarna mej ovetandes igår. Sedan kom hon gråtande men lättad till mej, visade mej tidningarna och sade: ”Mamma, det är oss, dej och mej som de skriver om! Det är ju sådana här vi är! Kommer det att gå bra för mej? Eller kommer jag alltid att vara sådan som jag är nu?”

Cecilia, 53 år

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag har ärvt personlighetsdraget av min far, som målade tavlor spelade alla sorters instrument osv och var omtyckt av alla. Jag har en dotter som har ärvt samma sätt. Jag skulle inte vilja vara utan det positiva som det medför men det kan vara jobbigt att inte alla runt förstår att man kan bli så sårad.

Jag har alltid försökt vara till lags för att inte bli tillrättavisad, för det är svårt att ta. Jag jobbade tillsammans med en person som gärna tillrättavisade mej. När jag kom på morgonen till jobbet såg jag på 20 meters håll hur vibbarna var och fick ont i magen bara jag kom innanför dörren. Jag mår bättre nuförtiden. Jag har lärt mej hur jag ska undvika vissa saker.

Ingmari Gunnarsson

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Sån aha-upplevelse, sån igenkänning och jag har diskuterat den med många likasinnade!

Själv är jag väldigt dubbel, både supersocial, energisk och får lätt en nära relation till människor – men det blir lätt för många vänner som är nära och jag hinner/orkar inte med alla och få dåligt samvete. Min personlighet gör att många roliga tillfällen erbjuds mig och spännande möten och kontakter (är dessutom journalist och väldigt nyfiken) som jag önskade att jag kunde surfa runt bland, men jag blir utpumpad och måste begränsa mig för att må bra och orka. Detta är verkligen en konflikt i mig och jag jobbar ständigt för att hitta balansen. Ett exempel är att jag ofta, istället för att lunch-dejta med folk, äter lunch ensam för att få landa.

”Tacksam”

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

I skolans värld finns hela samhället representerat i sin mångfald av fantastiska personligheter. Självklart ser vi maskrosbarnen, självklart ser vi orkidébarnen, men det är inga titlar vi använder oss av.

Lärarkåren är väl förtrogen med karaktärstyper och olika diagnoser och vi arbetar varje dag för att hitta strategier för att bemöta alla barn på ett så korrekt sätt som möjligt. Vår uppgift är att rusta eleverna för en framtid där vi inte längre kan hålla dem i handen och stötta dem. Att lära känna barnen från en tidig ålder och ha ordentliga överlämningar genom skolgången och utvecklingsstadier är viktigt för att kunna stötta både maskrosor, orkidébarn, de som sitter längst fram och de som sitter längst bak i klassrummet.

Den personliga kontakten och relationen är givetvis av högsta vikt mellan vuxen och barn för att sedan kunna berätta för vidare personal som ska möta barnet om hur han/hon fungerar bäst och när han/hon fungerar mindre bra. Den röda tråden mellan människor och kunskapen om barnets personlighet,( inte bara ämneskunskaper alltså) tror jag fungerar som ramar och strukturer som barnet kan förstå och känna sig trygg nog att våga växa inom. Det här är viktigt för alla, men kanske speciellt för de känsliga orkidébarnen.

Orkidéväxten är en av jordens artrikaste familjer vilket kan symbolisera att alla barn är unika individer. Lärarens utmaning är att möta dessa individer, varje dag, under en lång tid. Målet är att alla ska hitta sin plats att trivas och fungera, både i klassrummet och sedan i det fortsatta livet.

Kristina

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag känner igen mig. Prinsessan på ärten, minsta smula i sängen väcker mig. Inga kläder får sitta åt eller skava. Kylskåp som surrar. Grannens röklukt som sipprar in, det är otroligt mycket som stressar mig. I tisdagens artikel nämns även att högkänsliga led av luftvägsinfektioner i utsatta familjer. Jag fick svår luftrörskatarr redan som 4-åring. Därefter minst en halsfluss per termin hela skoltiden upp till gymnasiet. Den positiva sidan är att jag klarat av att ge mig en miljö som jag mår bra i. Jag bor fridfullt på landet, odlar mina grönsaker och jobbar som konstnär. Men jag får allt svårare att delta i samhället. Jag har varit fritidspolitiker några år, men nu klarar jag inte längre att vara i allmänna lokaler som har trådlösa nätverk. Jag får ont i kroppen, huvudvärk och blir alldeles darrig. Ett möte på tre timmar sätter ner min hälsa så mycket att det ibland tar två dagar att komma upp i min normalnivå igen. Nu har jag en undran är ni fler som har det så här?

En gul kanariefågel

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag har i hela mitt liv fått höra att jag är så känslig och ”överreagerar” på det mesta. Jag har denna vecka, efter att ha följt artiklarna på Idagsidan, förstått att jag också är en ”hsp” och plötsligt har jag fått nya perspektiv på tillvaron. Tack för att jag har fått ta del av den här för mig nya kunskapen, och mitt liv känns mycket lättare när jag förstår hur jag kan och ska möta människor omkring mig.

Kvinna 58 år

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Min akilleshäl är (och har alltid varit) en fullständig oförmåga att hålla tillbaka tårar. Ju pinsammare och olägligare tillfälle, ju större är risken att jag börjar gråta om sorgsna känslor kommer svallande. Nästan alltid har dessa känslor sin orsak i privata sorger, men när kollegorna oroligt börjar skruva på sig så måste jag ju förklara, och det blir liksom hopplöst att hålla riktigt jobbiga saker hemliga. Ibland känner jag mig som en riktig diva som kommer dragandes med mina privata problem jämt och samt.Som barn minns jag att det ofta var mycket svårt att förklara.

Dessutom läste jag snabbt av den frustration som särskilt mina olika dagmammor kände när jag grät ”för ingenting”, och det blev en rundgång som gjorde mig ännu mer osäker och ledsen. Jag kände mig som ett problem för andra och skämdes jättemycket för att jag grät och försökte hitta på bortförklaringar som att jag fått skräp i ögat.

Nu när jag snart är 40 kan jag konstatera att jag blivit rätt bra på att prata om jobbiga saker, och när jag börjar gråta på jobbet upplever jag alltid att jag möts med respekt och empati från kollegor. Ofta uppfattas min oförmåga att hålla masken som en öppning för ett personligare tilltal, och flera kollegor har själva valt att anförtro sig till mig.

Varje gång det händer att jag börjar gråta mitt i ett möte t ex. känns det som en stor brist att inte ha självkontroll, men på det stora hela upplever jag huvudsakligen min sårbarhet som en styrka. Jag är inte så rädd för att göra bort mig och jag litar på att människor kan förstå. Ofta svarar de med att vara mer öppna och personliga själva.

Kari

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

För drygt 2 år sedan hörde jag för första gången om HSP och all föll plötsligt på plats! Jag läste till mig all information jag kom åt via nätet då jag kände igen mig i nästan allt man beskrev som symptom och karakteristika. Själv höll jag på att gå på högvarv på jobbet och i familjelivet och kände mer och mer att spiralen snurrade snabbare och snabbare i takt med att tappa mer och mer känslan för att ha kontroll.

Som projektledare på jobbet och i familjelivet blev bollarna och kraven för många. Kontorslandskapet på jobbet gjorde att jag helst ville jobba kvällar eller helger, för att kunna fokusera ostörd på mina uppgifter. Alla sinnesintryck som fysiska rörelser (allt spring i kontorslandskapet), det ständig pågående röstbruset, jämna avbrott av tankar och ett krav på ständig beredskap att svara via alla kanaler (telefonsamtal, mail, sms, direktkontakt, möten, glada tillrop...) gjorde att det blev outhärdligt till slut.

Undvek till och med fikarasterna för att kunna åtminstone koncentrera mig denna korta stund utan större avbrott. Samtidigt ville man delta i personalens sociala stunder, men ju mindre kraft man hade, desto mera osocial blev man. Detta gnagande på självkänslan, för att man fick välja bort saker som egentligen kan ge många gånger inspiration och ny energi. Till slut bad jag om en förflyttning, vilket dock medförde ett bortfall av de flesta kreativa och ansvarsfulla arbetsuppgifter.

Självkänslan tog stryk återigen och allt brast till slut i en medelsvår utmattningsdepression. Detta hände för nästan ett år sedan. Värst var att nästan alla sinnesintryck förstärktes under denna tid. En överkänslighet mot höga ljud, starka lukter, ljus etc - allt var som om det kom ofiltrerat emot mig och tog oavbrutet kraft. Sjukskrivningen gav mig tillåtelse att isolera mig från allt detta, så småningom läka mina sår samt via KBT-terapi förstå hur jag ska hantera mig och min sårbarhet nu och i framtiden.

Jag anser att dagens kontorslandskap endast kan överleva i sin form om man samtidigt har skapat tillräckligt många mötes- och samtalsrum samt tysta rum för perioder av koncentrerat arbete vid behov. Dessutom ska man i större landskap ta hänsyn till att skärma av öar av gruppsamarbeten/team eller funktionsgrupper med tillräckligt stora skärmar, växtgrupper el. dyl. ”Kaninburar” som förekommer fortfarande i många stora kontorslandskap minskar kreativitet av de högkänsliga (HSP) på sikt och gör den speciella ”gåvan” till slut till en ”börda”.

Projektledare

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Oj, vad jag känner igen mig! Har alltid hört att jag är en känslomänniska (som min mamma) så det var verkligen trevligt läsa om andra som har samma problem med ”fel” musik i radion, på gym och i butiker, samt lappar som skaver i nacken, m.m.Konstverk och musik kan få mig att gråta! Om kroppen är motsträvig en dag kan kvillret från rödhaken få mig lycklig och glad, men ljud från motorsågar och dova dunka-dunka rytmer i min närhet gör mig INTE glad.

Radioprogrammet Hjärtslag gick inte att lyssna på, hur bra det än sades vara, för i bakgrunden hördes hjärtslag och det stämde inte med mina.Lukter! Ack ja! Ofräsch grönsaksdisk där mögliga citrusfrukter eller vissen sallad kanske inte syns, men min näsa har aldrig fel.

Gå på bio gör jag inte längre, det luktar för mycket av det folk runtomkring äter på och slurpar i sig. Gamla tiders tablettaskar och prasselkarameller var okej som biografgodis!

Kul att vara normal!

Margareta

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Hej, tack för en bra artikel!! Den har verkligen öppnat ögonen på mig och jag har insett varför jag är så mycket känsligare än de flesta i min omgivning. Jag känner definitivt igen mig i beskrivningen av högkänsliga personer, och fick väldigt högt resultat på testet på nätet.

Idag är jag 37 år och har under årens lopp förstått att jag inte kan leva samma typ av liv som de flesta lever. Många i min omgivning betraktar nog mig som en extremt hälsosam och disciplinerad person. Men det är inte så konstigt eftersom jag inte kan leva ohälsosamt och rörigt. Jag mår alltför dåligt om jag inte tänker på hur jag lever. Jag har fått stor hjälp av den indiska läran om Ayurveda som på ett liknande sätt delar in människor i olika personlighetsgrupper. När jag kom i kontakt med detta 1999, så var det som att läsa en instruktionsbok om mig själv.

Den personlighetsgrupp inom Ayurveda som motsvarar de högkänsliga kallas för Vata. Det fina med Ayurveda är att man inte bara får en förklaring till varför man reagerar som man gör, utan man får också tips på vad som med största sannolikhet kommer att bringa en ur balans, samt förslag på vad man ska göra för att komma i balans igen. Det som också hjälper mig är att praktisera mindfulness och att meditera. Jag har även rensat ut bland mat, kroppsvårdsprodukter och kläder och köper numer endast ekologiskt eftersom jag även där reagerar kraftigt på kemikalier och andra onyttigheter.

Jag märker att jag får en större tolerans mot påfrestande situationer om jag arbetar aktivt för att må bra. För mig handlar det som sagt inte bara om att jag känner av andras känslor och är känslig för kritik. Utan jag kan t.ex. inte dricka kaffe, se alltför spännande/otäcka filmer, jag mår fysiskt dåligt av att se debatter, jag är väldigt känslig för oljud men även små irriterande ljud kan göra mig galen, jag kan inte hoppa över en måltid, jag kan inte gå på t.ex. mässor för det är alldeles för många intryck, jag väljer att åka och handla på tider när jag vet att det inte är så mycket folk i farten och jag har ett lugnt jobb.

Ibland känns det som jag skulle behöva skygglappar för ögonen för jag registrerar så mycket omkring mig. Och ibland undrar jag varför just jag måste lägga märke till precis allt... Men det är verkligen på gott och ont, för ibland är det ju oerhört praktiskt också! Min man brukar på skoj kalla mig både spårhund och detektiv. Att vara högkänslig är något jag lärt mig leva med och jag har ett väldigt bra liv, på landet så klart!!

Mirja

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Mycket, mycket TACKSAM att ni tagit upp detta problem med högkänslighet = HSP. Rent av BEFRIANDE ! ! !

Jag brukar kalla mig INDIKATORPLANTA. Och när jag går till doktorn brukar jag ursäkta mig med att vara en ”prinsessa-på-ärten-typ”. Det brukar godtas. Det kunde vara lite jobbigt i ungdomen innan jag accepterat min överkänslighet. Samtidigt kunde det vara en tillgång i de kreativa yrken jag valde. När jag nu blickar tillbaka på hur det blev med livet, verkar jag ha haft en ofattbar tur.

Livet har varit snällt trots en del dundersmällar. Jag tilläts vara udda i de sammanhang jag befann mig.När det gäller alkohol brukar det i nya konstellationer bli lite tjafs. Om man INTE nyttjar alkohol får man stå till svars. Nu har jag lärt mig tackla det. Alla som känner mig har till slut accepterat att jag inte ens klarar s.k. alkoholfritt. Jag tog beslutet efter att en gång ha druckit knappt ett halvt glas rött vin på restaurang. Svimmade, med katastrofala följder. Slut med det. Kaffe blir det heller inte.

Blir fullständigt ”hialös” (skånska för rastlös). Känner faktiskt av allting. Ibland t.o.m. vad andra tänker. Och det kan ju vara jobbigt ibland. Skvalmusik i butiker är direkt påfrestande. Jag har aldrig fattat att detta kan vara säljstimulerande. Personalen påstår att de inte hör. Det händer att jag måste lämna affären utan att ha orkat ta något köpbeslut. Fånigt, men så är det. Det enda jag inte känner igen är att lätt bli deppig.

Eller också har jag lärt mig att hantera varningssignalerna. Har skaffat mig diverse tröstfaktorer, som att skriva av sig i en tröstbok, titta på vackra färger, pyssla med bilder, måla eller bara känna efter vad jag skulle behöva just då......det finns mycket att ta till när det känns svårt. Livet är en spännande balansakt.

Marguerite

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Underbart! Vilken glädje, vilken lättnad att läsa artiklarna om högkänslighet. Jag har exakt likadana erfarenheter som personerna i reportagen. Det har ofta varit problematiskt med denna ”defekt” som jag alltid trott att det är, som förorsakat kritik men som jag ändå alltid glatt mig åt, idérikedom, inkännande mm. Min man har börjat kalla mig seismograf!

Julia

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Som läkare kan jag bekräfta att det såväl under utbildningen som i arbetet har krävt betydande personliga anpassningar för att få det hela att hänga ihop och bilda grund för vettigt och värdigt läkararbete samt försörjning för vår fyrabarnsfamilj.

Många är de gånger då jag fått höra att jag saknade den för yrket nödvändiga ”stiff upperlip” och borde överväga min framtid. Jag är nu 66 år och kan se tillbaka på ett rikt och varierat arbetsliv där jag tack varit min extrakompetens har kunnat vara till hjälp för patienter som farit illa i sjukvårdens stuprörstänkande - detta har dock endast varit möjligt tack vara att det har funnits uppdragsgivare som har givit mig mandat och förtroende att arbete och tänka fritt utifrån personens situation - så att säga givit tillit och fria händer att låta patienten få nytta av hela min kompetens.

Hans Henriksen

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag tror att jag är en typisk högkänslig person (HSP). Jag har också testat mig själv på internät, resultatet tyder också att jag är en högkänslig person. Jag är inte bara extremt känslig för vissa ljud, ljus eller dofter. Jag är också uttalat känslig för vissa människornas beteende och till och med utseende. Det finns enstaka människor som kan få mig att skaka i hela kroppen när jag ser dem. De är oftast helt vanliga människor, varken speciellt fula eller snygga. Genom denna uttalade känslighet tycker jag mig kunna bedöma saker och ting otroligt snabbt, och samtidigt göra en riktig bedömning har det visat sig. Denna känslighet och snabba uppfattningen kommer bara, utan att jag vet varför.

Som invandrad asiat i medelåldern, klarade jag av studierna på SFI- och gymnasienivå på mindre än tre år. Samtidigt tog jag hand om barn och familj och under de första två åren förvärvsarbetade jag deltid. Och nu har jag läst en termin på universitet tack vare den högkänsliga förmågan jag har för studier. Jag vet inte varför jag lär mig så fort, men ofta förstår jag snabbare än de andra elever när lärare förklarar t.ex. svår grammatik. Min dotter tycks ha samma förmåga som jag. Efterson hon var barn lärde hon sig naturligtvis svenska ännu snabbare än jag. I skolan skriver hon svenska uppsatser som ofta är bättre än hennes svenska kamraters. Hon spelar även fiol och piano som hon lär sig mycket snabbt. Själv säger hon att fingrarna alltid reagerar snabbare än hjärna när hon spelar, och automatiskt tar fingrarna själva rätt platser utan att hon fattar det själv.

Denna högkänsliga förmåga har inte bara har hjälpt mig att studera fort, den har också hjälpt mig att känna människor djupare och kanske tänker jag på livet på ett djupare sätt. Jag upplever också att denna förmåga har hjälpt mig att undvika felaktiga bedömningar i mitt liv. Med denna förmåga tycker jag mig ofta kunna diskutera och hjälpa mina vänner att bedöma svåra situationer i deras liv, vilket de flesta på sikt uppskattat.

Jag vet inte om det finns något samband mellan IQ och HSP. Själv tycker jag att jag inte är särskilt intelligent utan bara extremt känslig. Ibland känns det som den förmåga jag har liknar hundens förmåga att hitta spår av olika slag. Från en människas beteende eller till och med utseende kan jag ofta hitta spår som kan förutsäga hur personen kommer att reagera i nästa steg. Denna högkänslighet tycker jag ha hjälpt mig att undvika misstag och göra saker och ting på ett bättre sätt. Att med denna förmåga ibland kunna hjälpa andra människor upplever jag mycket tillfredsställande.

Som Elaine Aron har sagt i Anna Lagerblads artikel i SVD måndag 23 april, 2012 ’’högkänsliga personer löper en viss ökad risk att drabbas av depression, ångest och andra stressrelaterade symtom”. Det har jag också upplevt.

Mary

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag är en mycket högkänslig person och försöker använda de gåvorna dagligen. I mitt yrke som sjuksköterska är detta mycket användbart. Jag kommer speciellt ihåg en incident i slutet på 90-talet. Jag tog emot en patient med lungcancer för att förbereda honom för strålbehandling. Under mitt samtal med honom så kände jag genast att han var suicid trots att han verkade glad och hoppfull inför sin behandling.

Mitt under pågående information om behandlingen frågade jag honom om han hade funderat på självmord? Han blev så överraskad om min insikt att han avslöjade att breven var skrivna hemma samt att rep var riggat i hallen för hängning. Tack vare denna information kunde vi då förhindra ett tragiskt självmord.

Patienten påbörjade sin behandling och efter ca 2 veckor tog han mig åt sidan i väntrummet. Han tackade mig för att jag hade förhindrat detta så att han kunde få ett värdigt avslut med sin familj. Han gav mig även en ängel som symbol för min handling. Denna ängel har jag sedan dess haft på mitt nattduksbord och jag tänker ofta på honom och hans tacksamhet.

Carina

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Högkänslig – jag? Förmodligen. Känner igen mig i flera stycken av det signalement som Idag presenterar.

Nyckelord som poppar upp är Fredade zoner och Pedanteri. När jag handlar på PrisXtra – varför ska det ske under en högtalardusch av ring-in-babbel, reklam och musik som jag aldrig normalt skulle söka upp, än mindre lyssna till? Sirener från ambulans och brandkår på gatan utanför stör inte alls eftersom ljuden har högt acceptabel funktion till skillnad från skvalet på PrisXtra.

Lågkänsliga kan fnysa åt min rena diskbänk och min vask tom på odiskat. Mitt sätt att leva. Men sluta fnysa.

Björn Petersson

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Whoaoo vilken bra artikel. Äntligen kan jag säga att jag är en HSP-are (highly sensitive person) och har fått en förklaring på varför jag bl.a. slänger av mig BH´n när jag kommer hem till tystnaden … som jag längtat efter hela dagen …

Jag har haft ett arbete som krävt uppdatering var och varannan vecka när det gäller IT-lösningar och detta var under 70 och 80-talet när framfarten inom IT var som mest explosivt. Hade ett mycket bra jobb på IBM.

Fick möjligheten att lämna mitt jobb och omskola mig till något mera ”jordnära” och det blev en omskolning till massör med inriktning på massage på företag i förebyggande syfte & ett samarbete/samspel med en psykoterapeut (som min syster stod för). Till dags dato har jag masserat ca 3 000 personer och gjort besök hos ca 200 företag/kommuner/skola/förskola/andra organisationer-besök för att sälja in massagetjänster.

Upptäckte att ju mer jag masserade människor (kom nära dem) så utvecklade jag en större sensibilitet vilket jag förstått så här efteråt. Jag har fått så många ”känsliga spröt” likt de djur som masar omkring och förminskar och förlänger känslospröten. Hur underligt det än låter så när jag masserar med mina händer idag så kan jag känna in den människans upplevelser, jag liksom kommer att befinna mig i min klients ”kokong”. Kan vara både positiva och mindre positiva upplevelser.

Detta var en fantastisk upplevelse och en rikedom att få uppleva i en behandling och det visade sig att behandlingstiden förkortades avsevärt då jag samarbetade med psykoterapeuten. Jag stod för det ”kroppen ville berätta” och min syster stod för ”det själen därefter tog emot och ville bli bekant med”.

När det gäller mina besök på företag, skolor, förskolor för att sälja in massagetjänster kunde jag känna i ”väggarna” om det skulle bli ett ja eller nej till att köpa våra tjänster. Hur konstigt det än kan låta så kunde jag känna när jag tog första steget in i lokalen ”organisationen” så fanns det i väggarna hurudan han/hon var som styrde företaget.

Var det ett fritt ”landskap” där demokratin och ledarskapet respekterades så kändes det för mig som ”Whoaoo, här hoppas jag att vi kan få placera en massagebänk och låta kreativiteten fortsätta spinna/flöda”! Det här blir en superplats för en massör.

Var det däremot ett lager i väggarna som jag kände det typ att ”Här råder en slutenhet pga att företaget går dåligt, en VD som kanske är psykopat, något jäser inunder, mellanchefer som inte vet hur man förmedlar vidare etc.”, kunde jag känna en känsla av att här gäller det att vända på klackarna snabbt som tusan och inte ge något av min energi i detta eller kanske jag fick en bra kontakt med HR-chefen som får henne att förstå att det är rätt det hon känner.

Har mycket mer att berätta om dessa saker och du journalist får gärna kontakta mig på min mobil. Har oerhört mycket att berätta som nu inte känns så konstigt efter er artikel. Har kanske tyckt att jag varit lite ”konstig” men tycker inte det idag. Och mina kollegor tycker sak samma, är jag ganska säker på.

Birgitta Pihl

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Det är med blandade känslor jag inser att jag är en högkänslig person. Den första reaktionen blev gråt blandat med lättnad. Och så frågan: varför har ingen av de tre psykologer jag gått till nämnt personlighetsdraget ifråga? Istället har vi pratat adhd, add, bipolaritet och GAD, med varierande framgång. Vi har kommit fram till att jag är följande: emotionellt skör, överkänslig mot ljud, ljus och stress, samt ångestbelagd. Och imorse skriver min mamma dessa tre ord: ”Köp dagens SvD.” Det räckte med att se framsidan för att förstå.

För att ta några exempel.

Ljud. Värst är oförutsedda ljud, de som sker bakom ens rygg eller utan egen kontroll. Jag kan inte vara i ett kök tillsammans med någon som diskar, om denne inte vidtar enorm försiktighet och inte slamrar det minsta. Annars skär ljuden av porslin/glas/metall som spjut, och orsakar faktisk smärta, illamående och huvudvärk. Jag undviker i möjligaste mån Fridhemsplans tunnelbanestation, för där skriker tågen allra högst när de bromsar in.

När jag är i en stor grupp människor och till exempel ska äta på restaurang ser jag till att sätta mig långt bort från personer med gapig röst, gärna vid någon ytterkant. När jag nämner min ljudkänslighet tror folk ibland att de behöver viska när vi pratar, vilket är en missuppfattning. Dock blir jag besvärad av hastiga ljud som gapskratt. Musik måste vara behaglig, då repetitiv eller skränig musik ger mig ångest.

Ljus. Jag blir yr av lysrör. Hemma tänder jag bara mysbelysning i form av klädda lampor. Blinkande ljus, som på vissa dansställen, är helt uteslutet. Jag blir ofta bländad av gatlampor och bilars halvljus vid mörkerkörning och blir då rädd att krocka på grund av detta.

Reception. Vid städning far jag fram och plockar överallt samtidigt, för att jag tar in allt som behöver göras. Jag mår dåligt av oreda, men orkar sällan städa eftersom jag då måste göra det till fullo, vilket resulterar i ett ”antingen-eller-hem”. I folksamlingar blir jag matt, på grund av att jag betraktar människors utseende, beteende och känsloläge.

Vad gäller känslosamheten och skuldkänslor för orättvisor har min sambo upplevt att han i förhållande till mig är känslokall, vilket är långt ifrån sant. Han reagerar dock inte lika starkt på sådant som berör mig djupt. Detta har många gånger varit en källa till konflikt, förhoppningsvis kan vi framöver hantera det bättre.

Men den kanske märkligaste iakttagelsen av alla är den stora skillnaden mellan hur folk beskriver mig och hur jag faktiskt känner mig. De flesta upplever mig som social och aktiv, medan jag själv ser mig som orkeslös eller rättare sagt extremt ojämn. Men jag förstår ju varför andra inte ser min asociala sida, de flesta vet ju inte att jag måste vila, meditera och sova mer än andra för att orka med livet. Och ofta biter jag ihop och vägrar anpassa vardagen, något jag nu inser är en omöjlighet, eftersom jag alltid kraschar efter en stor ansträngning.

Observera att en stor ansträngning för mig kan handla om en kompis födelsedagsfest, en semesterresa eller en heldags umgänge med någon. Men om jag nu måste inse att jag är en högkänslig person per se, pockar följande frågor: Hur förhåller jag mig till min goda vän vars röst går i falsett? Hur får jag min sambo att inse att jag bör bo nära naturen och långt bort från störande ljud? Vågar jag någonsin bli mamma när andra barns skrik ger mig yrsel och huvudvärk, och när en enda eftermiddag med min brorson måste åtföljas av minst en vilodag?

Jag tycker mycket om att umgås med en person i taget, men sällan längre stunder. När jag umgås i grupp blir jag överväldigad och splittrad, då jag inte kan sortera vem jag ska lyssna på om flera dialoger pågår samtidigt. Resultatet blir då att jag är lite delaktig i flera samtal, men inte helt fokuserad på något.

Ofta undviker jag att svara i telefon för att jag är så dålig på att sätta gränser. Helst pratar jag bara ett par minuter, medan andra jag känner oftast vill prata längre. Skillnaden mellan fem och femton minuter kan avgöra resten av mitt energiförråd den dagen. De gånger jag markerar att jag inte orkar prata så länge plockar jag direkt upp den eventuella besvikelsen hos personen i andra änden, varpå det slutar med skuldkänslor för min egen del. Jag är rädd att bli isolerad och folkskygg på grund av min högkänsliga personlighet.

De styrkor som sensitiviteten medför är bland annat att jag är emotionellt intelligent, kreativ och livsbejakande. Jag kan bli otroligt upprymd av detaljer, som en vacker soffa eller en främlings leende. Jag har ett brett känsloregister och ser alltid när andra mår dåligt. Jag har upprättat sunda principer och vanor som att aldrig skiljas som ovänner, att meditera regelbundet, att komma ut varje dag samt att minimera intaget av berusningsmedel. En gång per år åker jag på retreat och går ned i varv. I sommar ska jag spendera en hel månad i Stockholms skärgård.

Tack vare er artikel läste jag allt jag kom över på nätet och är fullständigt övertygad om mitt personlighetsdrag. Och har insett att jag inte kan gå på caféer såvida det inte är ovanligt låg ljudvolym, att jag dagligen måste hitta balans mellan göra och vara, samt att jag bättre måste sätta gränser gentemot andra.

S.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Tack för den mycket intressanta artikeln om HSP! Jag arbetar själv professionellt med personlig utveckling och därigenom med ett antal olika modeller, alla med syftet att begripa mänskliga olikheter. I alla modeller finns denna personlighetstyp beskriven och definierad - men sällan så väl utvecklat och detaljerat som Elaine Aron gör, vad gäller beteende och reaktioner hos denna grupp.

För många är det säkert en lättnad att veta att det inte är något ”fel” på en, man har bara ett annat och mycket intressant ”sätt att vara”, ett sätt som man dessutom delar med många andra. Jag tillhör också denna grupp och har t.ex. undrat varför jag inte tål att se det minsta våld, vare sig på film eller i verkligheten. Det innebär att jag till omgivningens stora munterhet helst begränsar mig till barntillåten film.

Nu hittar jag i Elaine Arons test även detta: ”Jag är noga med att undvika våldsamma filmer och TV-program”. En annan företeelse som kan vara svår för omgivningen att förstå är behovet att vara ensam, t.ex. efter en arbetsdag. Vi är ju så sociala, gillar att mingla och vimla och söker ständigt nya kontakter och upplevelser.

Men behovet att ”rensa systemet” efter alla intryck är livsviktigt, precis som Elaine Arons skriver. Ett tredje kännetecken är behovet att ”älta”, även mycket gamla upplevelser. Jag hittar inget direkt beskrivet om detta men visst går det in under sårbarheten och känsligheten för andras stämningar.

Man vill reda ut alla missförstånd och man har dessvärre en tendens att ta det mesta personligt. Många kommer att känna igen sig i Elaine Arons beskrivningar och förmodligen uppleva en viss lättnad. Det är ok att vara som man är. Det är t.o.m. bra!

Vivian Rössner Wejke

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag var på en tjänsteresa till Turkiet och skulle flyga hem till Sverige med mellanlandning i München. När jag flög mellan Ankara och München talade människor mest turkiska runt mig och jag förstod ingenting. Trots att människor pratade mig så upplevde jag att det var lugnt och skönt och jag njöt av tillvaron i flygplanet.

På flyget mellan München och Stockholm var de flesta svenskar och plötsligt märkte jag hur jag ofrivilligt hörde samtal mellan människor som var osams, berättade överentusiastiskt om sina upplevelser, hade snorkiga kommentarer, var missnöjda mm. Jag blev jättestörd! Hjärnan fick fullt sjå med att bearbeta undertexter och förhålla sig till alla känsloyttringar. På den här delen av resan kunde jag först inte koppla av, men efter ett tag så kunde jag förflytta mig själv in i min egen bubbla och stänga av sensorerna.

Jag vet inte riktigt hur jag gör när jag ”stänger av” men jag tror att jag höjer volymen på mina egna tankar och lyssnar inåt för att överrösta ljud utifrån.

Jag brukar säga att jag är en konstnärssjäl och inte högkänslig. Jag tycker bättre om det ordet och jag har haft väldigt stor nytta av att vara det. Både för min egen skull, för mina barn, min man och i mitt arbete.

Katarina

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Vad roligt att se en artikel om HSP i en svensk tidning. Den kanske behövs mer i dag än för 15 år sedan, eftersom svenskar mer och mer anammar det amerikanska synsättet att det är viktigt att vara utåtriktad och ha många kontakter.

Jag upptäckte Elaine Arons första bok när den utkom i pocketformat; det var en så där 1997 eller 1998. Det var en befrielse att upptäcka att min känslighet var en normal variation, och att det fanns så många andra som kunde förstå och relatera. Det viktigaste jag lärde mig av Elaine Aron var att ta väl hand om mig själv genom att ge mig den tid till bearbetning och återhämtning som jag verkligen behövde. Vi HSP-are behöver inte förklara eller ursäkta oss, det fungerar alldeles utmärkt att helt enkelt låta omgivningen veta vad vi bestämt oss för. “Tack för att du frågar, men efter en lång dag med många aktiviteter så behöver jag vila, men vi kanske kan gå på bio någon annan kväll.”

Det finns ingen som helst nödvändighet för en högsensitiv att bli vare sig deprimerad eller få ångest utav sin känslighet. Problemet är snarare omvärldens reaktioner och oförståelse, och ibland förakt och parat med påtryckningar. Vad gör man med den okänsliga arbetskamratens moraliska fördömande av att man skär bort senorna från lunchbiffen, när man inte står ut med att försöka tugga i sig konsistensen? Alla vet att inom parfymtillverkningen använder man så kallade “näsor”, personer som är extra bra på att urskilja dofter.

Det är numera accepterat att det finns “supersmakare”, med fler smaksensorer på tungan än andra. Och så finns det högsensitiva, med ett nervsystem som är finare kalibrerat.

Det är mycket viktigt att en HSP-are inte faller in i en offerroll. Visserligen kommer fyra personer av fem inte att förstå dig ens om de verkligen försöker, men å andra sidan så kommer ca 20 procent av befolkningen att göra det. Det är trots allt ganska många. En situation som till en början är överväldigande (för mycket ljud, ljus, myller, för fort, för plötsligt) kommer att bli mer hanterlig för varje gång. Hjärnan och nervsystemet vänjer sig, och det blir mycket bättre, plus att återhämtningstiden minskar.

Att vara högkänslig handlar inte heller om att ha några mystiska övernaturliga förmågor, även om det ibland kan verka så. HSP-are kan uppfatta små subtila signaler, och drar samma slutsats av en mikro-ryckning i en mungipa som andra drar av ett leende – personen jag talar med är road. Den här förmågan kan vara störande för de som är måna om att hålla masken, eftersom HSP-arna lätt ser igenom den. Att ha en högsensitiv som rekryterare skulle kanske göra att misstag undviks.

En överväldigad och stressad och hungrig HSP kan tappa koncepterna fullständigt. Då behöver vi en stunds lugn och ro, och framför allt mat! Så fort som möjligt. När vi ätit och nervsystemet börjar återgå till jämviktstillstånd, då skäms vi för våra utbrott, och kan inte fatta hur vi kunde bli så otrevliga och okänsliga. Därför är regelbundna måltider oerhört viktiga för oss. Vi är inte bra på maratonkörare där man hoppar över lunch och middag.

Många högkänsliga funderar över hur det skulle vara att slippa de jobbiga sidorna av att vara känslig. Men när vi kommer på att det också skulle innebära att vi inte skulle njuta lika intensivt av skönhetsupplevelser, av konst och litteratur, musik – ja, då väljer vi hellre vår känslighet. Många högkänsliga ägnar sig åt något konstnärligt och kulturellt, antingen som yrke eller som fritidssyssla. När jag målar ser jag verkligen de raffinerade små nyansskillnaderna i, till exempel, en blå himmel. Där finns fantastiska vibrationer av rosa och guld, emellan allt det blå, och jag kan visa dig hur vackert det är.

Du är OK, du högkänsliga, du behövs, du är viktig, och din empati och omtanke om andra berikar. Håll huvudet högt, gläds över din rikedom. Och sköt om dig.

Charlotte Herczfeld

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag känner igen mig till 110 % och har hittills trott att jag varit tämligen ensam om de här personlighetsdragen, eftersom alla i min närmaste omgivning är, ”hårdhudade” … Det stämmer verkligen helt och fullt det som ni skrivit.

Jag har många gånger upplevt min känslighet som en enorm belastning men som tur är även som en gåva, eftersom jag även fått/får så många ljusglimtar i tillvaron som andra knappast uppfattar... Jag har lärt mig att ibland stänga av larmet, det negativa nyhetsflödet och försöker balansera det genom att vara ute i naturen, vältra mig i ljusare litteratur, film, musik och konst. Jag har alltid ett litet matförråd i väskan och öronproppar med mig då jag är ute:).

Åsa

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

”Men var inte så himla känslig!” brukar pappa, som själv är mer som en gås, säga till mig. ”Låt det bara rinna av dig.” Men pappas råd har aldrig funkat på mig. Jag läser fortfarande av stämningar som vore de elmätare. Önskar man veta om vädret blir stabilt de kommande dagarna kan man fråga mig. Min kropp skvallrar nämligen direkt om det är väderomslag på gång.

Jag har också ett utvecklat sinne för detaljer och upptäcker sådant som går andra helt förbi. Mamma påstår att jag lärde mig pincettgreppet väldigt tidig bara för att kunna plocka upp de allra minsta av smulor från köksbordet. Idag arbetar jag som konstnär, helst ostört. Oftast väljer jag att inte ens ha radion på.

Hänger någon över axeln för att se vad jag gör tar det tvärstop. Koncentrationen är rubbad. Också var det det där med sömn och mat. Kunde jag leva efter Skalmans mat- och sovklocka skulle jag göra det. Bestämda tider passar mig utmärkt bortsett från att jag tycker det är urtråkigt när livet blir för inrutat. Däremot njuter jag i fulla drag av min dagliga kopp te.

Helst i en vacker kopp med en bit mörk choklad sittandes i en mjuk fåtölj i ett lagom varmt rum med mysbelysning. En riktig Prinsessan på ärten med andra ord. Eller en highly sensitive person?

Frida, 35 år.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag känner verkligen igen mig i det ni skriver om högkänsliga personer. Tycker att det är väldigt intressant att läsa era artiklar på de här sidorna i tidningen, och nu var det som om det handlade om mig.

Hela mitt liv har jag undrat varför jag reagerar så som jag gör, t ex varför jag känner in andra människors känslor och sinnesstämningar i så stark utsträckning som jag gör. Det har varit så påfrestande för mig mellan varven att jag har funderat över om det ens är värt att vara kvar i livet. Det är många faktorer som spelar in och som påverkar hela mitt ”mående”

När det var som värst så fick jag träffa en helt fantastisk överläkare inom psykiatrin som verkligen förstod mig och som kunde sätta ord på det jag undrade över om min egen personlighet. Han förklarade saker för mig som gjorde att jag kände att jag verkligen blev sedd för första gången i mitt liv och då var jag ca 40 år. Det var första gången som jag förstod att det var ett personlighetsdrag jag hade och som jag kunde lära mig att hantera på olika sätt för att underlätta för mig själv.

Jag är en väldigt kreativ person och kan inte leva utan mitt skapande men heller inte utan att få vistas i skog och mark. Det ger mig sådan återhämtning och även fantastiska upplevelser där man påminns om livets förgänglighet. T ex så upplever jag årstidernas växlingar med stor intensitet och jag blir fullkomligt salig över det vackra jag får ta del av t ex en frostig, disig vintermorgon när solen bryter igenom och allt bara gnistrar och klingar. Då känner jag mig som om jag är ett med allt, en enorm känsla av lycka och frid som jag kan leva på en tid framöver. Kan tänka att det är så det måste kännas att ”bli frälst”.

Däremellan när kreativiteten försvinner och inte låter sig manas fram så kan livet bli väldigt mörkt, och då måste jag skärma av mig från andra en aning för då orkar jag inte med även deras dystra sinnesstämningar, sorg eller oro.

Jag lyssnar mycket och ger råd till andra människor.

Det svåraste för mig har varit att inse att jag inte kan hjälpa och rädda alla, varken djur eller människor för det suger all energi ur mig.

Jag kan känna på avstånd om ett djur mår dåligt eller ett barn har det svårt och då är det ju verkligen svårt att inte agera, vilket jag för det mesta gör. Men nu för tiden blir inte alla svårigheter lika stora för mig. Svårt har det också varit att förstå att inte alla tänker, agerar som jag när det finns någon i ens närhet som har det kämpigt.

Men jag har fått så mycket positivt tillbaka på grund av detta personlighetsdrag så jag känner numera glädje över att vara en högkänslig människa, att det är mer en gåva än en belastning nu när jag förstår mig själv bättre och hur jag ska ”skydda” mig mot allt för mycket ”inflöde”.

Jag önskar att de som arbetar med människor på olika sätt, lärare och barnomsorgspersonal framförallt skulle få lära sig mer om detta i sina utbildningar för att förstå dessa barn och ungdomar bättre. Det skulle verkligen underlätta för både barn och personal att förstå varandra.

M

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag känner igen mig i HSP och det känns bra att veta att vi är så pass många. Ibland har jag undrat om jag är den enda som är så pass känslig. Jag brukar generellt fnissa åt mitt självförtroende för jag tycker att jag ofta gör väl genomtänka beslut, särskilt i arbetet.

Det är ingen som påstått något annat heller i och för sig men det känns ändå bra att läsa att det kan vara min känslighet som bidrar till just detta. Eftersom jag i övrigt håller med om att känsligheten ses som något negativt, jag kan själv också störas av vissa aspekter av det. Det som stör mig mest är känsligheten mot andras sinnesstämningar. T.ex. kan en helt okänd människa som gjort/sagt något negativt på bussen påverka mig en halv dag.

Samtidigt kan jag också glömma bort det bara jag får ett leende från ett oväntat håll. Avseende detta har jag just fått höra att jag behöver skaffa mig ett ”skal”. Varför ska vi alla behöva vara okänsliga för? Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Även om jag tänker så funderar jag samtidigt på hur jag ska kunna få till det där ”skalet”.

Det skulle vara lättare att leva utan att vara så lättpåverkad, åtminstone av personer som inte har någon koppling till mig. Att lägga märke till omgivningens subtiliteter bidrar också till att det är jag som ses som petig eller ”negativt” känslig. När jag är på gott humör tycker jag att det är bra att lägga märke till subtiliteterna.

Det hjälper mig att inte ”gå i fällor” och att undvika människor som skulle kunna tömma mig på kraft. De dagar jag inte är så stark får det mig att tänka att jag önskar att jag slapp lägga märke till detaljerna, då skulle min acceptans av andra människor fungera bättre. Hur som helst, jag måste sluta följa samhällets norm i detta, precis som artikeln säger så finns det ju också styrkor i detta.

HP

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag misstänker att jag är HSP. Det är alltför mycket som passar in för att det ska vara en tillfällighet. Tyvärr vet jag inte var jag kan testa det. (Ungefär som min Asperger, jag fick diagnosen för fyra år sen o är nu 50.) Ofta kan jag känna i luften om en person är arg, ledsen, glad etc. utan att se ansiktsuttryck, höra rösten etc.

Jag är ledsen/upprörd i flera dagar om nån varit dum/sagt nåt elakt till mig. Efter en separation ältar jag länge vad jag kunde gjort annorlunda. Jag får alltid be om ursäkt för mig, mina val o minexistens. Ogillar skarpa, oväntade ljud. Etc. Etc.

Liselotte, Molkom

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag heter Vera och är 51 år gammal har två vuxna döttrar och gift sedan 25 år tillbaks. Har kämpat med detta hela mitt liv, som barn fick jag ofta höra att jag hade stark inlevelseförmåga och kunde när något var jobbigt drömma mig bort och på det sättet fly från verkligheten.

Under mitt vuxna liv spenderade jag mycket tid med att försöka “hitta” mig själv och bota min känslighet. Det kunde vara självhjälpsböcker, psykologer och annan terapi. Glömmer aldrig en psykolog som sa att jag skulle lära mig lyssna på min ångest och se den som en gåva och använda den till något kreativt. Förutom detta så har nog min man och mina barn tyckt att min känslighet varit både jobbig och pinsam emellanåt och det kan ha varit saker som byta rum på hotell, skicka ut mat på restauranger eller behöva flytta för jag klagat hos grannarna för störande oljud.

Min man och jag bor nu mera i min hemstad Falsterbo där det är lugnt och skönt och jag kan ta promenader på stranden och lugna ner tankarna.

Vändpunkten i mitt liv var när jag startade mitt företag. Då jag fick otrolig användning av alla mina känslor på ett kreativt sätt vilket har inneburit att jag fått bättre kontroll över det negativa som störningar av oljud m.m. Det var viktigt för mig att hitta en väg att få användning av denna känslighet då den annars var belastning för mig. Visst är det jobbigt i bland som min flygrädsla, nervositet, stress och spänningshuvudvärk då hjärnan jobbar på högvarv hela tiden, men jag har lärt mig leva med detta och skulle inte vilja vara utan denna känslighet i dag som jag numera ser som en gåva.

Vera Stevens

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Hur jag lärt mig att hantera detta i mitt liv … När jag var yngre var det arbetsamt och mina närmaste ville få mig till att se att jag inte behövde ta åt mig, bry mig, eller vad som - men det kunde jag inte eftersom jag var/är så känslig … Nu är jag 54 år och kan själv bestämma vad jag ska ta in och inte när det gäller andra människors känslor ex. Kan liksom trycka på eller av - men om jag t ex träffar en person som jag märker mår dåligt så kan jag scanna av direkt. Men det har tagit en lång tid för mig att försöka bli ”normal” … och ibland tycker jag att jag blivit lite tråkig av det också.

Jag är supersnabb på att reagera på det mesta och har haft lite svårt att förstå varför inte ex min man (som jag tycker är en klipsk man) inte ”hänger med”. Ja, mitt inre liv är fantastiskt men ack så arbetsamt också eftersom jag lätt blir ledsen över ”okänsliga personer” men jag är också en förbaskat glad kvinna.

Tyvärr tror jag inte man är bättre mamma för att man är högkänslig … Jag har fem barn och de är för nära mig för att jag ska kunna ”känna in” … Eller rättare sagt kunde inte känna in - nu är tre av dem vuxna och nu känner jag allt … tror jag … hoppas jag …!

Ylva Bergman

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Vad glad jag är att ni skriver om den högkänsliga personligheten. Min man och jag fann Elaine Arons bok om ”The highly sensitive person” för ett tag sedan och den betyder mycket för oss, vi fick stor förståelse för vårt högkänsliga barn. Känns viktigt att belysa för att de som har den här personligheten ska kunna bli bemötta på ett bra sätt, med förståelse och tålamod för de behöver mycket tid att bara få vara som de är.

De faller inte alltid in i ramarna och följer strömmen. Vår dotter blommade upp då vi flyttade ut på landet och hon fick börja i en Walldorf-förskola med lugna och små barngrupper, mycket utomhusvistelse och där all verksamhet genomsyras av en kreativitet som verkar bra för henne.

Lena Petersson

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Tack för en fantastisk artikel om högkänslighet. Jag blev lycklig när jag läste den. Det låter så mycket vackrare att vara en highly sensitive person än att vara en överkänslig och jobbig människa, vilket jag själv blivit kallad och beskylld för att vara under min uppväxt av dels min egen mamma, dels min tvillingsyster som var det motsatta.

Att alltid vara i total balans och gärna i avsaknad av lyhördhet för andra, att aldrig visa några andra känslor än förakt för de som var svaga och känslomässiga, det var det som var det riktiga och friska i min familj. Med hånfulla röster och nedlåtande blickar fick jag alltid höra att det var något fel på mej, du är ju inte som du borde, du är ju sjuk, hur kan jag fått en sådan unge som dej, se på din syster, sådan skall man vara, åh vad trött man blir på dej, dej har jag fått för mina synder, gud vad du är känslomässig, vi får ju skämmas för dej, osv. Hela min barndom och tonår präglades av skamkänslorna att vara annorlunda.

Jag uppfattade situationer och kände av stämningar som ingen annan, läste av människors sinnesstämningar, såg bakom deras yttre, jag förstod allt i skolan på en gång, läxor behövde jag aldrig göra, allting fastnade på en gång och mer därtill. Min tvillingsyster fick kämpa, och det var duktigt, hon fick hela tiden beröm för hur duktig hon var och jag sågs på med kalla och avvaktande blickar, det var något fel på mej. På nätterna sov jag oroligt och drömde fantastiska levande drömmar, så som tioåring blev det sömntabletter som gjorde mej bedövad och avtrubbad på dagtid. Det fanns ingen annan som var som jag och ingen vuxen som såg hurdan jag var. Och min mamma stod inte ut med mej. Jag var en oerhört sorgsen och övergiven liten flicka, full av skam, inte ens min egen mamma kunde tycka om mej.

I nästan hela mitt liv har jag burit denna skamliga hemlighet och i mitt bröst finns det ett svart hål som det ekar och viner i, ett hål som jag ständigt måste arbeta med, förhålla mej till, fylla på olika sätt. Att fly eller söka sin flock har jag i efterhand förstått är det sätt på vilket jag levt mitt liv. Ut och in ur relationer, längtan efter en djupare kontakt, någon som ser och hör och uppfattar detsamma och helst lika snabbt som jag, en tvillingsjäl har jag sökt. Men vem står ut med en tröttsam virrpanna som hör och ser och luktar som en urtidsmänniska, ständigt på sin vakt och på språng? Vem orkar? Någon man kan få vila hos. Någon som också kan uppfatta känslan i den högsta tonen i ett vackert fiolstycke, en flöjt, en ensam fågels sång i skogen en tidig morgon innan någon annan vaknat. Lyckan i total tystnad och att känna och ta in med alla sinnen allt som finns däri.

All energi som jag nästan kan ta på fysiskt en sådan morgon, som t ex denna tisdagsmorgon. Att kunna bli andlös och uppfylld av sådant som andra inte verkar uppfatta. Ett privilegium och en sorg på samma gång, för ack vad ensam jag ofta känner mej. Var är de mina? I ett skede av en anställning skulle alla på företaget göra olika tester, säljtest, IQ-test och något test som skulle påvisa grad av eventuell empati.

Jag var skräckslagen för att jag vid 40 års ålder slutligen skulle få min dom, få bekräftat att jag är hur korkad och värdelös som helst, jag var gråtfärdig, beredd att bli arbetslös bara jag slapp få veta hur det stod till med mej. Det visade sig till min misstro och förvåning (kanske jag ska göra det igen, har resultaten blandats ihop med någon annans?) att mitt IQ var över 140 (räknades tydligen som högt) och min förmåga till empati kunde inte bli högre.

Hur kunde jag då känna mej så fel, så dum, så korkad, varför hade inte min mamma kunnat tycka om mej, jag var ju i alla fall snäll! Hjälpsam, duktig och beskäftig. Efter olika arbeten som reseledare, sjuksyster, polis, flygvärdinna gifte jag mej slutligen vid 40 års ålder. Blev mamma vid 42. Då hade jag tagit hand om, ställt till rätta, tröstat och hjälp andra i hela mitt liv, samtidigt som det hjälpte också mej själv.

Jag köper inte uttrycket att du bara kan älska någon annan om du älskar dej själv först. Det är hemskt att säga så. Detta uttalande av expertis på psykologiområdet har troligen knäckt mångens självkänsla och tro på sin förmåga att känna och ge kärlek och omsorg, vård och tröst till andra. Som om den räknades mindre bara för att man inte var så överdrivet förtjust i sig själv. Det är svårt att vara det när man inte vet hur det ska kännas, eller hur det känns att alls vara älskad.

Men min förmåga att känna stort och varmt och djupt för andra har det banne mej aldrig varit fel på. Genom att arbeta med människor inom de olika områden jag fått den stora turen att få göra, att få lov och haft lyckan att få göra gott för andra, i detta har jag på sätt och vis blivit till. Jag har låtit mej själv få börja om från början, skaffat mej bekräftelsen jag aldrig fick som barn och som är viktig i dina olika utvecklingsstadier för att kunna fungera och bli en hyfsat hel person. Ögonblickliga möten, med natur, en god människa, ett djur, ett barn, stunder av extra tydlig närvaro och delaktighet med något högre, har gjort att jag överlevt med min högkänslighet och det straff den medfört.

För några år sedan gjorde jag ett en hälsokontroll där hörseltest ingick. Sköterskan som visste att jag varit flygvärdinna i tio år skojade med mej när jag skulle in i hörselburen och trodde att testen troligen skulle visa att jag var bullerskadad och ha sänkt hörselförmåga. När jag kom ut tittade hon medlidsamt på mej och sa, staaackars stackars dej, du hör ju som en j-a hund ... Jag luktar och förnimmer rök, parfym, svett och nervositet, olust hos andra, jag hör ljud och uppfattar vibrationer långt ifrån. Jag reflekterar över allt, medvetet och omedvetet. Jag har gått i terapi för jag har velat lära mej att bli som alla andra verkar vara. Lite skönt avstängda och normala.

Jag har provat cipramil för att höja upp eventuellt låga serotoninnivåer, eller kanske mest för att bedöva det jag är. Jag behöver ingen stimulantia i form av alkohol eller droger eller farliga aktiviteter för att gå igång, det räcker med skönheten i ett personligt möte, en vacker utsikt , god mat, musik, att stå nära en häst som jag just ridit, känna in hans styrka och känsloläge, eller bäst av allt att få titta på min ljuvliga dotter när hon ligger och sover, eller lyssna på henne när hon reflekterar i ett samtal som få vuxna är kapabla till. Hon är elva år och mitt livs största kärlek, min läromästarinna och den som gett mej tillgång till det jag trodde jag saknade, och som fått mej att förstå och nästan förlåta min egen mamma, familj och omgivning som inte tog tillvara på mina talanger och gåvor utan dämpade dem istället. Enda fram tills för bara någon månad sedan har jag trott att jag kanske har vuxen adhd och nästan hoppats på att få någon slags diagnos, gärna bipolär sjukdom, något, som ger mej rätt att vara annorlunda, vara sådan som jag är.

Men det var inget större fel på mej enligt psykiatern jag gick till, jag hade bara en ökad känslighet och därmed sårbarhet, med allt vad det innebär. Att på olika sätt förhålla sig till sig själv och sin omgivning, precis som för övrigt alla andra också får göra, är det som står till buds. Förtvivlan och samtidigt inte. Mitt liv ska alltså vara så här. Till min både glädje och sorg har jag fått en dotter som är likadan som jag var. Är. Vinstlotten består i att jag kan bejaka henne, se henne, förstå henne och dela hennes inre rika känsloliv så att hon slipper känna att det är något fel på henne. Hon har också haft turen på sin sida att ha intelligenta känsliga kärleksfulla lärare som förstått detta redan från början. (Tack alla Ni) Detta är del i min egen läkningsprocess. Jag är sk hemmafru numera. För hela familjens skull. Hundens, dotterns, mannens och trädgårdens.

Och sist men inte minst min egen. I min trädgård ser jag dagligen skönhet, jag finner ett lugn, jag får ro. Och med min dotter försöker jag bryta alla negativa kedjor, inte alltid lätt. Jag lär henne att vi alla är olika, men lika värdefulla, förtjänar att älskas och respekteras, bli tagna på allvar. På vårt kylskåp har tidigare hängt en lapp på vilken det stod att man ska undvika situationer man inte mår bra i, kasta ut de människor i ditt liv som trampar på ditt skratt, din glädje och dina drömmar, de som dagligen krymper dej och inte låter dej vara den du är. Detta lär jag henne, och att vara snäll, generös och omsorgsfull, inte gå förbi den som är ensam och utanför.

Le och var vänlig mot alla, de kanske inte har någon alls som ser dem eller bryr sig om dem. Och vi som har måste dela med oss. Er artikel kom som från ovan, synkronisitet. Precis när jag behövde läsa något sådant här. Tack! Tror att många som lidit och skämts och smugit med sitt rörliga psyke blev lite lyckligare igår.

Cecilia, 53 år