När skådespelaren Johan H:son Kjellgren såg sig själv i scenkläderna, med fluga och kostym, från sin senaste föreställning Elitklassen kunde han inte låta bli att säga ”Hej pappa!” till sin spegelbild. Han var så lik sin far.
Johan H:son Kjellgrens pappa dog med skorna på. Han vägrade nämligen ta av sig de välputsade bruna skorna i sjukhussängen. ”Jag kan behöva gå upp på toaletten och det är damer där ute. Har du någonsin sett mig i strumplästen?” förklarade han. Sladdrig sjukhusskjorta var också uteslutet. Han behöll skjorta och kostymbyxor på.
– Pappa var en riktig gentleman som bar fluga och kysste på handen. Han sade ”Ska jag dö så ska jag dö som en gentleman”, berättar Johan H:son Kjellgren.
Pappan hade insjuknat i, vad de trodde var lunginflammation, och blev så dålig att de fick åka in till sjukhuset. ”Det kan nog hända att jag har fått en släng av döden” anförtrodde han sin son, men tillade att han skulle bli frisk.
Efter någon vecka var pappan bättre och det blev bestämt att han skulle få åka hem. Men i gryningen den dagen ringde en läkare och uppmanade Johan att hämta mamman och skynda till sjukhuset. ”Din pappa klarar inte det här.”
När de kom till avdelningen förstod Johan på personalen att pappan redan var död. Först såg han till att hans mamma och hans son, som också var med, fick något att dricka, sedan gick han till rummet där pappan låg.
Läkaren förklarade att pappan hade varit uppe och kissat, men fallit ihop. De hade gjort upplivningsförsök och fått igång hjärtat. ”Men han orkade inte”, sade läkaren.
– ”Tack” sade jag. Först förstod jag inte varför jag hade sagt tack. Men undermeningen i det läkaren sade var att de hade låtit honom gå, annars hade han blivit liggande i koma. Det var det jag tackade för.
Johan hämtade sin mamma och sin son, de grät och tog farväl. Pappan var ännu varm när de pussade honom. De plockade ihop tillhörigheterna. Johan tog på sig pappas Seamasterklocka från 40-talet och klackringen med monogram, vilka han burit sedan dess.
Det var pappan som ledde in Johan på skådespelarbanan. Redan när han var fyra år satte pappa honom i Thomas Funcks teaterskola under förevändning att det var bra för sonen att lära sig att tala inför publik. Att bli skådespelare hade varit pappans ungdomsdröm, men hans föräldrar hade inte tillåtit det. I stället gjorde han karriär som företagsledare.
– Han kom alltid på mina premiärer och såg sedan samma föreställning fem–sex gånger. Det hördes när han kom in
i salongen, pappa undgick ingen, säger Johan H:son Kjellgren och härmar pappans myndiga stämma och stora gester ”Varsågod och sitt. Min son är med i den här föreställningen”.
Efter premiärerna stod det alltid en eller två flaskor champagne
i logen med hälsning från pappan. ”Klart att grabben ska ha champagne.”
– Minst två gånger om året drömde pappa att han kom in på Dramatens elevskola. Då ringde han och berättade det för mig. Sista gången var han 80 år och då hade han inte varit ung i drömmen utan just 80 år. ”Jag gick till juryn efteråt och frågade hur fan kan ni ta in en 80-åring? Då sade de att de var tvungna för att jag var så jävla begåvad”, skrockade pappan förtjust. Samtalet avslutades, som alltid, med ”Puss, puss”.
Pappan och Johan pussade alltid varandra på munnen som hälsning, vilket ibland fick pappans manliga bekanta att höja på ögonbrynen.
Johan beskriver sin familj som varm, humoristisk och ömsint. De pratade öppet om det mesta, skrattade mycket och hade alla lätt att gråta, ett familjedrag. Nu har han varken mamma eller pappa att ringa till. Det har gått sex år sedan pappan dog och fyra år sedan mamman gick bort.
– Jag saknar dem så mycket, de var mina bästa vänner. Andra har så mycket ouppklarat med sin föräldrar, men jag har inte det. Det känns som om jag fått svar på allt viktigt jag har velat veta. Därför kändes det heller inte så svårt att jag inte hann säga farväl till pappa, det fanns inget osagt oss emellan.
Dagen efter pappans död stod Johan på Stockholms stadsteaters stora scen och det var första publikrepetitionen på En handelsresandes död. Föreställningen börjar med att Johan, i rollen som äldste sonen, går fram till sin döda fars kista.
Två veckor senare var det premiär. När han efter föreställningen kom ner i logen stod där en flaska champagne. Det var en hälsning från en före detta flickvän. Hon hade satt en ros i vinkylaren och skrivit ”Klart grabben ska ha champagne” på kortet.
Då kom gråten, den som han hållit tillbaka för att ta hand om sin mamma och för att klara premiären.
Pappans begravning blev en så pampig tillställning att Johan kände det mer som om han tagit farväl av stormästaren i Par Bricole, ordenssällskapet där pappan var bricolist av högsta graden, än sin pappa. Begravningsgästerna fyllde Storkyrkan, det var en stor kör, fantastiska blomsterarrangemang, standar och fanor. Därefter var det middag med champagne för 250 personer på Operaterrassen.
– Jag höll tal till pappa och efteråt pustade jag ut, ungefär som efter en föreställning. Men det var så pappa ville ha det, att få begravas omgiven av alla människor som älskade honom.
När Johan H:son Kjellgren ska upp på scen har han alltid en ren vit näsduk i vänster byxficka. Och det är inte en kleenex vi talar om, utan en nystruken i bomull. Finns det ingen byxficka i scenkläderna ber han sömmerskan att sy i en.
– Pappa sade att en gentleman har alltid en vit näsduk i byxfickan, ”den får du alltid användning för”. Och det har jag, även på scen.
Också i rollen som tonsättaren Sergej Prokofjev i pjäsen Elitklassen, som han nu spelar på Helsingborgs stadsteater, har han näsduken i vänster byxficka. Vi träffas på teatern och Johan H:son Kjellgren visar runt i foajén där det hänger fotografier från föreställningen. Johan är lik sin far. När han såg sig i spegeln
i scenkläderna, vit skjorta, fluga och dubbelknäppt glencheckrutig kostym, kunde han inte låta bli att säga ”Hej pappa!” till spegelbilden.
Pappa hette Hans Erik Kjellgren, Johan döptes till Hans Erik Johan H:son Kjellgren.
– Han lyckades få in sitt namn tre gånger i mitt, så egocentrisk var min far, säger Johan och skrattar.
Johan har alltid sett upp till sin pappa, men efter gymnasiet började han fundera på om han verkligen ville spela teater eller om han gjorde det för att uppfylla pappans dröm. Under två år utbildade han sig till reservofficer, men sedan kände han att det var skådespelare han ville bli.
Om pappans död kom oväntat och utan möjlighet att ta farväl, så blev avskedet till mamman närmast plågsamt utdraget. Mamman hade varit hemmafru hela sitt liv. Johan beskriver henne som en klok, omtänksam mor och en konstnärlig, levnadsglad kvinna. Hon var ofta värdinna på bjudningarna i Östermalmsvåningen, en roll hon tyckte om och skötte briljant.
Sjukdomen visade sig första gången en jul då hon inte kunde blåsa ut ljusen. Hon blåste och blåste, men lågan ville inte slockna. Den kjellgrenska familjehumorn var rå men hjärtlig, så de skojade friskt med henne om detta. Alla trodde till en början att det något med tandraden. Många undersökningar senare fick hon diagnosen ALS, en nervsjukdom där musklerna sakta förtvinar.
– Det var en fantastisk doktor som gav beskedet. Han lyfte fram de positiva sidorna med sjukdomen, som att man inte har någon smärta, samtidigt som han inte undanhöll de obehagliga. Mamma gick faktiskt mer befriad och gladare därifrån, än hon kommit dit.
Hon visste att slutstadiet är att andningsmuskulaturen förlamas, men doktorn hade försäkrat att det fanns medicin att ge så att hon inte skulle behöva känna ångest.
Så började en plågsam tid då mamman sakta förlorade färdighet efter färdighet. När det inte gick att bo hemma längre togs hon in på hospicet Maria Regina, som vi berättade om i går. Där kom hon att stanna till sin död, i åtta månader.
– Det var en fantastisk miljö. Personalen var mer människor än personal. De orkade vara personliga, trots det svåra belastningen. Jag älskade stället för att där fanns ett rökrum för dem som ville röka och man fick ta en whisky på rummet, säger Johan och tar en paus för att gå ut och röka på balkongen.
Johan och hans två syskon hälsade på mamma så ofta de kunde.
– Under den perioden spelade jag i Lars Noréns pjäs Tyst musik, som behandlar sorgen efter en älskads plötsliga bortgång. Mamma hörde sig för när jag skulle spela sista föreställningen.
I maj var mamman så dålig att Johan i stort sett bara åkte mellan teatern och Maria Regina. Hon kunde inte längre äta, dricka eller prata.
– Jag spelade jazz för henne, läste dikter och tog en whisky. Sedan frågade jag mamma ”hur fan ska man få i dig en whisky?”. Då pekade hon på magen där hon hade en peg för sondmatning. Jag tog en spruta, sade ”skål mamma”, och körde in en whisky. ”Det smakar inte lika gott som förut” skrev mamma på sin textmaskin.
– Mamma var otroligt stark. Hon hade en sådan humor.
Sista föreställningen av Tyst musik spelades den 29 maj 2002. Efter föreställningen, när Johan var på väg ut för att ta en öl med kollegorna, ringde personalen på Maria Regina och berättade att mamman började bli blå om fötterna, nu var det dags att komma.
– Jag tror hon höll sig kvar för att jag inte skulle behöva ställa in.
Johan satt med henne de sista timmarna, spelade jazzmusik som hon tyckte om och läste hennes favoritdikter, bland annat Hjalmar Gullberg. Andningen blev svagare och svagare, till slut drog hon ett djupt andetag, som en gäspning, och så var livet till ända.
Mammans begravning blev en familjehögtid för de närmaste. Hon hade, när hon fortfarande kunde tala, sagt att hon inte ville att de skulle gå till något fult församlingshem och dricka tråkigt begravningskaffe. ”Gå på krogen!” hade hon uppmanat dem. Och det gjorde de. Det åt god middag och drack champagne på Teatergrillen.
– Vi pratade och skrattade, någon grät lite, och vi berättade gamla minnen om mamma.
Nu är Johan H:son Kjellgrens båda föräldrar borta, men han har dem ofta med sig på bild i innerfickan. Mamman i vit sommarklänning, pärlhalsband och vind i håret. Bilden på pappan är från födelsedagsfirande på Ljusterö, han har fluga och kavaj.
– Jag saknar dem så, men det gör ändå inte ont för under hela mitt liv gav de mig så mycket kärlek. De lyfte mig.
