Broder Nils-Olov i klostrets växthus.
Foto: Iris Tiitto
Det var i Holland som munken Nils-Olov kom i kontakt med något viktigt hos sig själv då en broder ställde den där frågan vi ibland knappt vågar konfronteras med, nämligen: Har du egentligen någon mening med ditt liv?
Broder Nils-Olov tog god tid på sig, men svaret blev: ”Nej, egentligen inte”.
Den holländske munken svarade: ”Det ska du väl kunna göra något åt.” Efter den dagen var det som om något vände för Nils-Olov.
–Det blev skillnad sedan, som att något inte längre var mörkt, som om hissen gick upp. Låter man mörkret finnas så har det inte samma makt över en längre,. Den som tillåter mörkret kan också se ljuset, även om ljuset inte behöver vara stort, säger Nils-Olov.
Broder Nils-Olov verkar vara en förespråkare av anspråkslöshet, om hur för stora krav på ljuset och på livet kan få förödande konsekvenser och att många människor behöver hamna vid en viss punkt i livet där de måste ge upp för att kunna börja leva.
–I dag känner många att de måste göra sig till någon för att få finnas. Ungarna finns inte, de måste bli stjärnor, tror de. De vet inte att de redan är det. Varje människa i världen är världens vackraste, det sa min konfirmationspräst uppe i Piteå. Det är ju så, säger broder Nils-Olov.
Han skulle kunna vara någonstans mellan 35 och 60 år, det är näst intill omöjligt att gissa och det spelar mindre roll. Blicken vittnar om ett slags vishet, ett totalt lugn.
Broder Nils-Olov möter oss i sin munkkåpa på den slingriga vägen. Den svarta skepnaden mot de mörkgula fälten i förmiddagssolen för tanken till en annan tid, en annan värld – sagans. Men faktum är att det är nutid och vi befinner oss någon dryg mil väster om Sala, invid en röd gammal skolbyggnad som sedan 1970-talet fungerar som kloster åt broder Nils-Olov och åtta andra benediktinermunkar.
Caesarius heter den högste munken i klostret, husfar som varit verksam här sedan 1970-talet.
–Här har vi egentligen inte någon hierarki. Den som bott här längst är Fader. Vi säger inte abbot, vi är bröder, förklarar Nils-Olov.
Vi kikar in i husets bönesal. En man lägger märke till vår närvaro, men återgår sekundsnabbt till bönen. Broder Nils-Olov visar oss till klostrets växthus i stället. Här kan vi prata ostört i den fuktiga värmen.
Broder Nils-Olov har bott på klostret sedan 1986. Tidigare var han på Berget i Rättvik och dessförinnan arbetade han som präst i Piteå.
Till Östanbäcks kloster kommer många besökare. Här finns en butiker där munkarna säljer stearinljus, men enligt broder Nils-Olov är de som kommer till butiken oftast inte i första hand ute efter att handla ljus. De senaste åren har han märkt en uppgång i besökarantal. Att så många letat sig ut i Salaskogarna just nu, turister, privata sökare, Salabor, journalister och studieförbund är inget konstigt enligt Nils-Olov.
–Det verkar helt naturligt, men många tar det inte som naturligt. Samma tanke kommer upp hos flera samtidigt, vi för redan ett samtal. Som de där aporna i Japan som levde på två öar och som började göra samma saker samtidigt, helt oberoende av varandra, säger broder Nils-Olov.
Atmosfären kring klostret är stillsam. Här får man vara tyst och det finns möjlighet att göra sin egen lilla mini-pilgrimsresa om så bara för en timme eller två.
–Ibland märker jag att vistelsen för en del människor kanske kommer att ingå i något större. På klostret finns det ett program som innehåller en viss stillhet och en viss storhet. Man går inte in på varandra så mycket. Här har vi inga ”vanliga” kompisrelationer. Utomstående kan få del av det där utrymmet som skapas, säger han.
Broder Nils-Olov berättar om en liten pojke på fyra år som tillsammans med sin mamma besökt ljusbutiken och som plötsligt, medan de står i kassan för att betala, kikar upp på sin mamma och säger; ”Jag tycker det är mysigt här”.
–Han kände sig säkert inte i vägen här. Han fick plats. Jag tror att många uppfattar det som att de får plats här. Om man har luft att andas där man är så känns inte två veckors semester i Thailand lika nödvändigt.
Men att viga sitt liv åt stillhet och tystnad, kyskhet och bön, hur går det till? Vad är det som driver? Broder Nils-Olov refererar gärna till sagorna om landet Narnia, Mumindalen i allmänhet och Filifjonkan i synnerhet.
–Jag säger som Filifjonkan när hennes kråkslott brunnit upp, ”min härliga ljuvliga katastrof”.
Broder Nils-Olov skrattar.
–Hon fick allt genom att förlora allt. Den som äger ägs av tingen och kontrolleras av dem. Först när det stillats utifrån bryter det inre kaoset ut. Vi blir ofta rädda när det komplicerade bryter fram, men det är då det börjar hända något. Varje kompost har sitt stinkande stadium och livets process har också ett stinkstadium. Det är som ett varigt sår som måste få vara, mogna och det kan vara ganska viktigt att inte gå händelserna i förväg, säger broder Nils-Olov.
Han återknyter till stillheten som han tror är en nödvändighet för vissa och antyder att ett yttre lugn kanske till och med kan påskynda vissa processer.
–En del människor känner det som att de har en glasskiva mellan sig själva och verkligheten,. Andra har svarta hål, som inte alltid är så trevliga att upptäcka, men som bör respekteras.
–En mycket stor skatt är också värd en mycket stor möda. Det kan handla om en rustning som ska gå sönder, men att den där rustningen varit nödvändig och säkerligen fyllt en funktion. Är du förkyld, var förkyld. När du ger utrymme för något kan det hända att saker lägger sig tillrätta förvånansvärt snabbt så det gäller att ha ögonen öppna.
Broder Nils-Olov är en vän av tiden, det syns nästan på honom. Han har 52 år på nacken och något mycket pojkaktigt över sig. Han menar att det inte gör något om rynkorna kommer, det ändå vårt innersta som ska få vingar, alla eventuella rullatorer till trots.
Men hur är det då att bo och leva tillsammans med åtta andra män utan att bli polare med varandra, dricka öl och garva tillsammans, eller gör de sådant också?
–Tystnaden är en del av samtalet, man tar emot någonting samtidigt som man ger något. Många som går in i tyst retreat under ett par dagar kan åka därifrån med en känsla av att de lärt känna varandra väldigt djupt. Vi äter till exempel i tystnad, man delar ett stort förtroende. Något stort utvecklar sig när det till synes inte händer någonting. Lite som naturens årstider.
Broder Nils-Olov tror att vi människor har olika sätt att lära känna varandra på och betonar även här utrymmet som är en viktig ingrediens när det gäller vänskap och kontakt med andra människor.
–Vad är att lära känna en annan människa? Att lära känna en människa kanske är att ge utrymme till dennes tomhet, en annan kanske man måste låta vara lite dålig, låta honom, henne spy galla och se komplimangen i det.
Det ringer för lunch i klostrets matklocka, men vi sitter kvar. Ett samtal som påbörjats får inte avbrytas, det går aldrig att få tillbaka, är Broder Nils-Olovs bestämda uppfattning och erfarenhet, konstaterar han och återknyter till ljuset.
–Det finns ett ljus som ser på mig, min existens är ju något utom min mammas och pappas vilja, den är mycket djupare än så. Det finns någon som älskar mig över allting annat. I dag vågar vi människor inte bli oss själva för att vi är livrädda för att bli älskade precis för den vi är. Som att vi är instängda i garderoben.
