När Anna Vestling Abdulrahman svarar i telefonen på Telia Soneras kundtjänst får hon ofta två reaktioner. Antingen tycker personen i andra änden att hon har ett långt och svårt efternamn, eller så frågar de om hon är släkt med prinsen. Det är bra att folk kommenterar, för då hinner Anna få ordning på alla papper.

Anna började på sitt nuvarande jobb förra året, nästan tio månader efter att hon konverterat till islam. Hennes chef har alltid varit tillmötesgående men från kollegorna haglar frågorna alltjämt: ”Varför har du inte huckle?”, ”Är det inte jobbigt att aldrig gå med bara ben?”, ”Kan du inte ta ett glas utan att säga nåt?” De ifrågasättande attityderna blir mest påtagliga på jobbet eftersom det är där Anna har mest kontakt med ”vanliga” svenskar.

– Dem jag umgås med på min fritid är väl lite mer som jag, säger hon och skrattar.

Det betyder andra muslimer, en icke-muslimsk tjejkompis och så familjen. Att Anna Vestling Abdulrahmans föräldrar inte heller är så vanligt svenska har hon ofta fått höra. De har bott utomlands, lagar annorlunda mat och har märkliga kläder.

Till skillnad från många andra tycker de inte att det är särskilt konstigt eller provocerande att Anna har blivit muslim.

Hennes pappa önskade sig Koranen till sin födelsedag förra året. För småsyskonen förklarar han pedagogiskt varför Anna ber fem gånger om dagen. Och det var till mamma som Anna ringde när hon först började intressera sig för islam och ville besöka moskén för att få mer information.

– Jag vågade inte gå dit själv och frågade om hon kunde följa med. Inga problem, sa mamma, tog på sig sjal och kom över.

– Att hon bott i Egypten ett par år bidrog nog till hennes öppenhet. Själv hade jag så mycket fördomar att jag inte riktigt fattat att muslimska kvinnor faktiskt var levande tjejer.

För svenskar ska det vara jämlikt och feministiskt. Och det är precis vad islam är.

I moskén mötte Anna vad som visade sig vara helt vanliga människor. Stämningen var så fridfull att hon inte kunde slita sig utan fortsatte att gå dit varje vecka.

Efter sex månader av intensiva självstudier bestämde sig Anna för att konvertera.

– Det var det absolut bästa beslut jag har tagit i mitt liv. Jag har alltid haft en tomhet inombords, men nu är den borta och det är helt otroligt. Mina närmsta vänner och min familj är jättetacksamma för att jag funnit sinnesfrid.

Anna berättar att konverteringen inte sker i en handvändning. Hon tar ett steg i taget. Än så länge bär hon inte sjal annat än i moskén och på väg dit. Men ambitionen är att inom kort täcka håret i alla offentliga sammanhang.

Tills dess är det inga problem för Anna att emellanåt passera som icke-muslim. Hennes religiösa identitet syns oftast inte på gatan och ibland kallar hon sig vegetarian för att slippa förklara att hon avstår från att äta kött som inte är halalslaktat.

– Min syster brukar kalla mig ”muslim under cover”, säger Anna och skrattar. Men är man med mig några timmar märker man att jag går och ber.

När Anna bär sjal kan hon notera skillnaden i människors attityder. Inte sällan blir hon kallad arab och får frågan om hon pratar svenska. Män av utländskt ursprung fäller direkt ned blicken medan de med svensk bakgrund inte sällan stannar och stirrar. När Anna och hennes man går till moskén tillsammans får hon ofta blickar av medlidande.

– En tjej med blå ögon och sjal med en arabisk man – det ser inte bra ut! Jag brukar le stort till­baka.

Anna och andra muslimer tvingas ständigt förhålla sig till de föreställningar om islam som florerar. Den kanske vanligaste är uppfattningen om islam som motpol till den ”svenska” jämställdheten. Anna Vestling Abdulrahman berättar att när hon gifte sig sa imamen ”om din man försöker ställa dig vid spisen och säga att du bara ska föda barn, då ringer du mig. För det är inte islam”. Hon har sedan två och ett halvt år aldrig haft anledning att lyfta luren och Anna står fortfarande på barrikaderna den 8 mars.

– För svenskar ska det vara jämlikt och feministiskt. Och det är precis vad islam är. Kvinnan har störst frihet och mannen hjälper visst till hemma. På jobbet är jag alltid noga med att poängtera att det är min make som lagat maten i lunchlådan.

Som muslim med svensk bakgrund hoppas Anna kunna förbättra förståelsen mellan muslimer och det svenska majoritetssamhället så att även muslimer ska betraktas som vanliga svenskar. Hon försöker att vara tillmötesgående i alla lägen, och de enda gånger hon tycker att omgivningens reaktioner kan bli jobbiga är när hennes fria val ifrågasätts och när människor inte respekterar hennes tro. Det som folk har svårast att hantera är avståndstagandet från alkohol.

– Det är så normativt i Sverige. Det ska vara alkohol i varenda situation. Jag vill helst inte ens sitta med när folk dricker utan jag går ofta. När priset i en tävling på jobbet var en champagneflaska reste jag mig upp och sa emot. Och då blir jag lite besvärlig, kanske för att jag ifrågasätter ett beteende som folk tar för givet.

Anna Vestling Abdulrahman brukar säga att hon är svensk men inte känner att hon passar in i den svenska normen. Hon tycker att ursprung och nationstillhörighet är relativt oväsentligt, särskilt i jämförelse med den gemenskap hon delar med andra muslimer över hela världen. Samtidigt känner hon en stark tillhörighet med sin familj och släkt. Förnamnet har hon efter morfars mamma och för Anna var det aldrig fråga om att ta ett arabiskt när hon konverterade. Hon tror att många av de som gör ett namnbyte söker efter tillhörighet, inte sällan för att deras familjer tagit avstånd från dem som muslimer.

– Mina föräldrar har valt Anna och då är det så jag ska heta. Det är inte särskilt arabiskt eller muslimskt men det visar att man faktiskt också kan vara helt svensk och ändå muslim.

Egentligen hade Anna inte heller tänkt ta sin mans långa efternamn, men hon insåg snabbt att ett sådant tillägg skulle förenkla deras liv. Med libysk bakgrund och skägg blir han alltid inplockad i tullar och kontroller när de reser. Då underlättar det om en blond tjej kan visa ett pass där det direkt framgår att hon är hans maka.

Och så var det Annas prinslika del i efternamnet Vestling Abdulrahman.

– Det finns ingen koppling vad jag vet, men pappa har bott i Ockelbo så det är ju inte helt uteslutet att vi är släkt. Och eftersom de i kungafamiljen är ensamma i Sverige om att inte själva få välja religion så hade det ju varit hur kul som helst om jag kom till slottet i sjal! säger Anna och gapskrattar.

– Det hade gett en bra bild av vad Sverige är i dag. Det finns en mängd olika sorters svenskar. Om du är svart eller blond, har mustasch eller sjal spelar ingen roll.