Du behöver inte vara konstnär för att på våren längta efter att sätta ett frö och se det växa. Och vad är det om inte en längtan till naturen?
Och se så många blommor som redan slagit ut på ängen. Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. Evert Taubes ord och musik för dig rakt ut på den vackra sommarängen. Färgerna och mångfalden ger både vila, balans och harmoni - när vi tar oss tid att titta, lukta och lyssna:
- Naturen kan hjälpa oss att landa mellan alla intryck vi möter. Det alltmer formella samhället ökar också vårt behov av det informella och oväntade. I naturen finns en motvikt till människans ständiga strävan efter att ordna, att skapa rätlinjighet och att stoppa in människor i olika fack. Naturen hjälper oss att se andra slags samband.
Så säger Birgitta Watz, formgivare och konstnär med halvtidstjänst som professor i konst och design med fokus på måltidskunskap vid Örebro universitet, institutionen vid Restauranghögskola i Grythyttan. Som konstnär strävar hon hela tiden efter att se samband och helheter utan att värdera eller stoppa in i fack. Hon försöker gå utanför givna tankemönster och söka nya tankebanor:
- Vår hjärna har en tendens att skapa mönster, gå i invanda spår. Hjärnan är egentligen ganska lat och vill därför ordna och strukturera. Det är tryggt och bra i många vardagliga situationer, men när vi vill skapa nytt gäller det att våga tänka utanför rutnätet. Då är blomsterängen en given inspirationskälla för livgivande tankekedjor i stället för statiskt mönstertänkande, säger Birgitta.
Hennes förhållande till naturen och växterna är starkt. Det går igen i det hon kallar sin konstnärliga forskning. I bilder, keramik, glas, tyger, texter och inredningsuppdrag. Och hon arbetar gärna med ursprungliga verktyg som exempelvis en vasspenna. I sitt arbete som professor arbetar hon på samma sätt. Hon söker en balans mellan hjärnans båda halvor, det vill säga mellan det logiska tänkandet och det kreativa.
- Det handlar om att det materiella ger funktion och det immateriella ger mening, förklarar hon. Naturens kretslopp intresserar henne och hon är fascinerad av frön. I sin bok Frön och Aska ur Livets trädgård (Watz Book Förlag) skriver hon: "Det är frönas immateriella växtkraft som lyser upp utnätsarkitekturens materialism. Om inte grönskande växter och levande konst, poesi, musik fanns, då skulle livet te sig betydligt fattigare och vi skulle vara ännu sjukare genom alltför ensidigt tänkande. Tänk bara på att sångcentrum ligger nära hjärnans glädjecentrum. Birgitta själv drömmer om en trädgård, fylld med olika gräsarter, vid ateljén i Värtahamnen i Stockholm. Mitt bland asfalten vill hon så de gräsfrön hon samlat. Fröna kommer från när och fjärran och har i vissa fall rest långt med lastfartyg för att till slut hamna hos Birgitta. Det är en enorm kraft i ett frö, säger hon.
- Tänk när ett litet frö spränger igenom asfalt och betong. Kraften kan vara skrämmande. Tanken för dig kanske till sagan om Jack och bönstjälken eller till när ditt äldre syskon skrämde dig med att den nyss svalda körsbärskärnan kommer att slå rot i magen. Birgittas konst sår också frön hos sina betraktare. Alla projekt som pågår i olika färger och <br />former blandas i hennes ateljé och är både inspirerande och faktiskt lugnande. Trots mängden av olika föremål, material och infallsvinklar.
- Det handlar om att skapa balans mellan form och stoff, mellan ordnat och oordnat, mellan tradition och trend, mellan materiellt och immateriellt, mellan kropp och själ. Ja, mellan kosmos och kaos. I den balanspunkten finns samma komplexitet som hos sommarängen, säger Birgitta och fortsätter:
- Allt i livet handlar egentligen om balans. Har du till exempel tänkt på att vi går mer balanserat på en grusad gång eller på en äng än på en jämt asfalterad gata? Hon menar att om vi kan skapa en sådan varierad miljö runt och inom oss kan vi ha hur stressiga jobb som helst utan att själva bli stressade. Men du behöver inte vara konstnär för att på våren längta efter att sätta ett frö och se det växa. Och vad är det om inte en längtan till naturen? Att återigen se det naturliga kretsloppet och viljestyrkan hos det som vill växa. Du behöver inte ens ha begåvats med gröna fingrar. Det gäller bara att komma ihåg att vattna. I boken Doppings styrkedroppar står det: ”Naturen är fantastiskt generös och kommer aldrig med pekpinnar av typen om-du-inte-är-snäll-så-blommar-inte-jag.” Frön har en kraft också som föda. Och mat och framförallt måltidens helhet är ett kärt ämne för Birgitta Watz. För henne är det en fråga om allt från råvaran till hur vi skapar rummets atmosfär, rytm, balans och kompositionen i måltiden. Med kreativiteten i centrum.
- Kreativitet bygger på både mod och begränsning. Det vill säga om vi lever i överflöd behöver vi inte vara lika kreativa som under knapphetens stjärna. På Restauranghögskolan undervisar hon bland annat i färgens och formens grunder, i kulturella symboler och i konsten att tänka alternativt. ”Färgblandningar i köket” är en av många uppgifter, som studenterna får, och ska ge erfarenheter om råvarornas obegränsade möjligheter inom ramen för olika teorier för färgblandning. För att förklara tar Birgitta ett exempel:
- Tänk dig att du komponerar en bukett med ängsblommor i en enda färg. Så nyansrik den buketten blir både i färg och form om du roas av att finna så många olika blommor som möjligt inom färgen. Så här ökar vi omedvetet, genom leken, vår förmåga till nyanserat färgseende. Onödigt kan tyckas, men ytterst användbart i ett yrkesliv med kreativa förtecken!
Så kommer vi in på former. Grundformer som cirkel, kvadrat och triangel har stark kulturell förankring.
- Naturligt samlas vi människor i en cirkelform när vi ska se och höra någon eller någonting. Våra tidiga bostäder var också cirkelformade, ofta med en eldstad i mitten, säger Birgitta som tycker det är synd att vi så sällan sitter vid runda bord, som underlättar samtal. Som konstnär är Birgitta ständigt på jakt efter nya stigar och tycker om att utforska tillvaron. Hon deltar i flera forskningsprojekt. Och använder gärna leken som metod, ”leken ger inspiration, glädje och trygghet”, skriver hon i boken Body Poetry (Watz Book Förlag). I keramiska glasyrexperiment använder hon i den andan aska från olika trädslag. Äppelträdsaska från Åkerö och Cox Pomona ger en alldeles egen lyster.
Keramiska glasyrer är egentligen bara glas, påpekar Birigtta Watz. Det är ljusbrytningen som får färgen att träda fram. Det var Isaac Newton som 1666 visade att det ljus vi ser innehåller spektrats alla färger: rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett. Både ljus och ljud går att mäta fysikaliskt. Men att beskriva ljus och ljud så att vi förstår dessa fenomen, känslomässigt, krävs poeter, musiker och konstnärer. Birgitta har exempelvis skrivit en krönika om hur ett smultronstrå låter. Himmelsblå glasyr kan tekniskt definieras som ett visst brytningsindex och en viss kornstorlek. Birgitta Watz tycker att sådana aspekter är intressanta, men utan känslan för färg får vi inte balans inom oss, menar hon:
- Nu får det vara nog med våglängdsprat, vetandet är nog bra, men det är känslan i upplevelsen som ändå smäller högst. Känslan, ja, glöm inte att gå barfota över blomsterängen i sommar bland kattfot och blå viol...
