Deeksha-givarna, som vill vara anonyma, sitter i varsin fåtölj.
Mannen bredvid mig börjar gråta. Jag hör hur hans försiktiga hulkande övergår i stortjutande. I ögonvrån kan jag se hur hans kropp skakar. Så gör också de händer som är mjukt lagda på hans huvud.
Det är en vanlig måndagskväll i Vasastan. Jag befinner mig på Nadens hus, ett av flera ställen i Stockholm där det regelbundet arrangeras så kallad deeksha, handpåläggning. Just denna afton är det drop-in-deeksha. Mellan klockan 17 och 19.30 kan man komma förbi efter jobbet och få del av den kraft som påstås utgå från sydindierna Amma och Bhagavan - det populära guruparet som vi beskrev i gårdagens artikel.
De som ger deeksha har genomgått Bhagavans dyra 21-dagarskurs, och är nu ett ”redskap för den kraftfulla gudomliga kärlek som manifesteras genom Bhagavan och Amma”. Detta enligt ett programblad jag hittar på Nadens hus, ”Stockholms första Experience Center”.
- Det som händer här går inte att förstå om man har ett materiellt perspektiv. Man måste inta ett andligt. Då är allt möjligt, säger en av
kvinnorna som lägger sina händer på besökarnas huvud denna kväll.
Mot ett sådant påstående är det svårt att argumentera. Det skulle ju kunna vara så att Amma och Bhagavan besitter en osynlig energi, som kan överföras till människor, och som förr eller senare ger dessa utvalda inre frid, stillhet och glädje - upplysning. Men självklart finns det andra sätt att se på det som sker under deekshagivningarna, sätt som för de flesta icke-troende är mer acceptabla.
Jag har intervjuat ett tjugotal hängivna i den växande rörelsen kring Amma och Bhagavan, officiellt kallad The Oneness Movement (”Enhetsrörelsen”). Det är med stigande förvåning och en växande känsla av frustration som jag hela tiden möts av en antiintellektuell hållning. Endast upplevelsen räknas.
Många säger glatt att de vet väldigt lite om Amma och Bhagavan. Lika leende avslöjar de att de inte vet någonting om hinduism, buddism eller kristendom (traditioner som Bhagavan lånat sina ord och metoder av). ”Huvudsaken är att jag mår bra av att få
handpåläggning, och det gör jag”, är ett av många typiska uttalanden.
En del är skeptiska. Som Kari Nesse, en av de invigda, och som själv brukar ge deeksha till andra. Hon betvivlar att Bhagavans lära kan vara sann: att alla människor ska bli upplysta genom hans kraft, före år 2012. Och hon vet av egen erfarenhet att man kan dras med av andra människor, att deras känslor kan smitta av, och att man kan bli offer för massuggestion.
Ändå fortsätter hon att ”missionera”.
Är inte det att luras?
- Nej. För mig har det känts bra hela vägen. Jag måste tro på mina underbara upplevelser, och vill ge andra möjligheten att få dem. Det är så jag känner.
Men kan man verkligen lita på sina upplevelser, och sina känslor? För de flesta torde väl svaret vara nej. Till vardags brukar man kontrollera rörelserna i sitt inre mot substantiella fakta. I vetenskapen hanteras subjektiva upplevelser med stor försiktighet. Och till och med i etablerade religiösa traditioner är man skeptisk mot uppenbarelser av olika slag. De måste granskas och kanske förkastas.
För att borra djupare i den frågan beger vi oss till Lund. Där, på teologiska institutionen vid Lunds universitet, arbetar Antoon Geels, professor i religionspsykologi.
Under hela sin akademiska karriär har han intresserat sig för människors mystika upplevelser - inre erfarenheter av att vara i kontakt med något som man tolkar som en högre makt. I sin doktorsavhandling, Förvandlande ögonblick (Norma), har han intervjuat och analyserat ”vanliga” människors andliga visioner. Senare har han också studerat sådana förnimmelser hos medlemmar av religiösa grupper, samt forskat om historiska mystikers liv och tänkande.
Som den akademiker Antoon Geels är brukar han hålla låg profil, uttala sig försiktigt. I sina böcker betonar han att det han gör är att analysera mystika upplevelser med hjälp av de psykologiska modeller som vetenskapen äger i dag. Han gör alltså inte anspråk på att komma med någon slutlig eller absolut förklaring på sådana erfarenheter. Frågan om det finns
någon ”högre verklighet” som människan kan kommunicera med lämnar han därhän.
Men i fallet med Bhagavan, som utlovar frihet från lidande och upplysning om man går hans dyra kurser, är Antoon Geels ovanligt rak:
- Det här verkar ju bara vara geschäft och ett kvalificerat lurendrejeri. Som fenomen är det intressant, att så många låter sig luras.
De genombrott av starka känslor (ibland positiva, ibland negativa) som en del av anhängarna i Enhetsrörelsen erfarit är inte på något sätt unika, förklarar Antoon Geels. Tvärtom är de väldigt vanliga.
Ur psykologisk synvinkel kan man se att de uppkommer av två skäl: Den yttre, av religionen skapade, situationen, och det inre personliga tillståndet.
Antoon Geels har själv många gånger iakttagit människor i olika religiösa sammanhang som överrumplats av känslomässiga svallvågor och stormar. De har då ofta befunnit sig i ett särskilt tryggt ”rum” (i både bokstavlig och psykologisk mening), där sådana utgjutelser är tillåtna. Och i detta rum har de utsatt sig själva, eller blivit ”utsatta” för en ”sensorisk överbelastning”: Vanliga yttre och inre stimuli är borttagna, i stället fokuserar man på en bön, ett ord, meditativ musik, meditativa rörelser och dylikt.
Vad som kan hända då är att det ordinarie psykologiska försvaret mot det undermedvetna minskar, och man kan få ett genombrott av bortträngt stoff. Alla fördämningar brister. Plötsligt översköljs man av ett förlösande sorgeutbrott, eller en stark känsla av lycka och harmoni.
Fast många som får så kallad deeksha, där man just befinner sig i ett sådant tryggt rum med levande ljus, blommor, meditativ musik med mera, upplever i stort sett ingenting. Det är heller inte konstigt, menar Antoon Geels.
En annan förutsättning för att man ska ”drabbas” av en upplevelse (som man sedan kan tolka i andliga termer) är att man befinner sig i något slags kris. Den akuta krisen är mer betydelsefull än en svår barndom, visar studier av människor som tycker sig ha mött Gud. Forskningen säger också att de vanligaste motiven för att söka sådana upplevelser är en stark längtan efter kärlek, ett behov av mening, bekräftelse (till exempel av en tidigare förnimmelse av gudomlig närvaro) och ett behov av tröst i en svår livssituation.
Sådana behov är det förstås många människor som bär på, och Antoon Geels kan inte se annat än att Bhagavan är skicklig på att utnyttja dessa. Genom sitt optimistiska budskap att alla kommer att bli upplysta före 2012 skapar han höga förväntningar och invaggar en del i en falsk tro.
Ja, det finns till och med dem inom Bhagavans Enhetsrörelse som inte haft några egna positiva upplevelser av enhet och lycka, men som ändå fortsätter att hoppas och tro, bara för att andra berättat om sina. En av dem är Per Sjögren, som tillsammans med sin flickvän Maria Wikman förestår Nadens hus.
Per Sjögren har gått samtliga kurser som Bhagavan och hans lärjungar erbjuder, och har alltså lagt ned omkring 100 000 kronor på att bli ”upplyst”. Men han har inte kommit i närheten av detta tillstånd. Tvärtom kan man tycka. I stället har han enligt egen utsago blivit översköljd av barndomens starka känslor:
- Jag har känt mig som ett offer, en person som står utanför och alltid blir orättvist behandlad, ett hopplöst fall som inte får tillräckligt kärlek och uppmärksamhet.
Men som många andra religiösa människor förstår han upplevelsen inom den tolkningsram som rörelsen ger:
- Genom deeksha får man det man behöver. För mig har det här varit en väldigt slitsam process, men tydligen är det vad jag måste gå genom för att nå till den andra sidan. Och när jag väl kommer dit kanske min upplevelse blir ännu starkare än många andras.
Har du aldrig känt dig lurad?
- I mina svarta stunder har jag det. Tänkt att Bhagavan utlovar för mycket. Men sedan har jag insett att jag varit naiv, att jag lagt ansvaret för mycket i hans händer.
Men det är ju precis det Bhagavan säger - att man bara kan bli upplyst genom hans nåd ...
- Ja, det är sant. Kanske har jag inte varit accepterande nog, inte lutat mig tillbaka tillräckligt, kämpat för
