Judith Beerman Zeligson, psykoterapeut och barn till överlevande från Förintelsen, har arbetat med andra generationens speciella problematik i cirka 30 års tid.
Foto: DAN HANSSON
Judith Beerman Zeligson bor sedan många år i Danmark men arbetar i hela Skandinavien. Hon är socionom, verksam både som gestalt- och traumaterapeut, och har också lång erfarenhet av såväl handledning som utbildning av terapeuter. Men det var först 1982 som hon började förstå sig själv. Det var då en klient tipsade henne om boken De överlevandes barn, av Helen Epstein.Av pappa lärde jag mig att det inte är hur man har det utan hur man tar det som är betydelsefullt – att livet inte är en självklarhet utan en gåva som ska förvaltas.
– Den kom att förändra mitt liv, totalt.
Boken skapade ett enormt intresse för de överlevandes barn och för första gången kunde Judith Beerman Zeligson själv känna igen vardagssituationer från sin egen familj, till och med höra till en grupp. Boken blev startpunkten i hennes arbete med den andra generationen.
I dag är hon känd för sitt pionjärarbete med barn till de överlevande och de spår som Förintelsen satt mellan generationerna.
– I överlevnadsfamiljer har barn kolossala antenner för vad föräldrar kan tåla. Det är mycket man håller tillbaka eftersom man vet att föräldrarna haft det så svårt och man vill inte förorsaka dem mer lidande.
Stämningar, ljud, dofter, ett litet tonfall kan väcka minnen med till synes oproportionerligt starka reaktioner som följd: gråt, vrede, överdriven glädje eller tyst sorgsenhet. Och det är vad Judith tror skedde när hennes pappas blick försvann bort och hon sedan, när hon frågade vad det var, bara fick svaret gar nichts (ingenting). Något i hennes sätt fick honom att minnas.
Eller, han kanske bara ville skona henne.
– När de kom som flyktingar efter kriget gick all energi till att bygga upp ett nytt liv. Denna tystnad passade också bra eftersom omvärlden inte ville veta så mycket. Och många ville inte heller berätta, och de som ville berätta fick inget gehör – samma mönster som i dag: barnen i dagens flyktingfamiljer glöms ofta bort när allt verkar ha stabiliserat sig, särskilt barn som är födda i asyl-landet.
Redan i mitten av 1980-talet startade Judith Beerman Zeligson och en kollega ett projekt, Rispan som blev en ros.
– Det viktiga var att bryta tystnaden och att göra det kollektivt. Vi utarbetade metoder som inte bara byggde på ord. Vi använde oss av kreativa uttryck och arbetade med drömmar, inre bilder och framför allt med hur historien sätter sig i kroppen.
Judiths pappa, Kalmen Zalmen Zeligson, föddes i Polen. När andra världskriget bröt ut bodde han med sin dåvarande familj i Bialystok nära den sovjetiska gränsen. Kort efter blev han tillfångatagen och förd till ett arbetsläger i Sovjetunionen. Hans fru och tre barn samt resten av släkten deporterades och gasades ihjäl i Treblinka. Judith vet inte vad som hände hennes pappa, varken när han var i läger eller under tiden efter frigivningen innan han kom till Sverige
– Jag har ett väldigt klart minne från min barndom. Jag är sex år. Solen tränger in genom ett fönster i hallen och jag sitter på golvet och tänker: konstigt att pappa som varit i kriget är så glad, på ett helt annat sätt än mamma, som bara bott i Sverige. Då visste jag inte att hennes föräldrar flytt från pogromerna i Ryssland i början av 1900-talet.
– Av pappa lärde jag mig att det inte är hur man har det utan hur man tar det som är betydelsefullt – att livet inte är en självklarhet utan en gåva som ska förvaltas. I ett ögonblick kan det slås i spillror. Tryggheten är en tunn hinna.
Vintern 1948 kom Judiths pappa ensam till Göteborg på ett falskt pass, närmast från Tyskland. Han hade varken pengar, bostad eller arbete.
Garanten för att han fått komma in i Sverige, antagligen en avlägsen släkting, tar emot honom i sin bostad. Men snart utspelar sig en otrevlig scen. Judiths pappa ska ge sig av. De står båda i hallen. Släktingen tar fram pengar, som han överlämnar med ett kort: ”Och när får jag tillbaka dem?” Svaret kommer blixtsnabbt: ”Nu”, samtidigt som Judiths pappa öppnar dörren och försvinner ut.
Det är kallt den här dagen. En spårvagn blir hans tillfälliga värmestuga. Han åker fram och tillbaka. Efter några vändor lägger konduktören märke till honom. De börjar prata och på en blandning av bruten tyska, jiddisch och svenska förstår de varandra, och så tar historien plötsligt en ny vändning. Konduktören bjuder med sig Judiths pappa hem till sin lilla lägenhet och låter honom bo där i tre månader, tills han fått arbete och egen bostad.
– Även om pappa inte berättade detta förrän jag var i 30-årsåldern är jag säker på att jag påverkats djupt av de här erfarenheterna som fanns i honom.
Händelsen använder Judith Beerman Zeligson i sitt arbete, för att den visar hur nära sammanlänkade våra liv är, att ett liv kan hänga på en annan människas liv och sätt att vara.
Och lika säker är hon på att hennes yrkesval har påverkats av hennes bakgrund. Naturligtvis har utbildningarna varit viktiga. Men hon brukar säga, med en blandning av skämt och allvar, att det för hennes del handlat om att få papper på det hon gjort sen hon var liten. Hon har haft den där speciella, omhändertagande rollen som är vanlig i flyktingfamiljer över huvud taget, och som man kallar för ombytta roller mellan barn och föräldrar.
– Pappa är fortfarande alltid närvarande. Jag stod honom mycket nära, var pappas flicka. Det kanske är anledningen till att jag träffade min man och fick barn först efter att pappa var död. Två år innan han dog drömde jag att jag sa till honom: ”Pappa du ska veta att jag kommer att träffa någon som blir viktigare än du”.
25 år har gått sedan Judith miste sin pappa. Hans kärlek till livet och människan finns kvar i henne. Det som en gång var svårt och smärtsamt har blivit något berikande. Hon vidgar perspektivet.
– Trots det ohyggliga, det totalt obegripliga, kan vi senare i livet nå en punkt där detta djupt smärtsamma blir en del av vår historia som vi till och med kan tänka på som någonting som förde något gott med sig.
För sina två ännu unga söner har hon valt att berätta litet i sänder. Men hon ser inte sin historia som en i första hand privat angelägenhet.
– Vi behöver alla ha ett slags förbindelse bakåt – särskilt när familjehistorien är väldigt dramatisk. Annars kommer vi att få stora tomma hål, som ekon, i oss själva.
– Många barn till överlevande från folkmord får ändå med sig att livet går vidare – den starka livsviljan och överlevnadskraften att man kan resa sig ur det omöjliga.
