”Jag vet mindre om Gud än någonsin och samtidigt har jag aldrig känt mig så buren”, säger Olle Carlsson, ny kyrkoherde i Katarina församling. I en ny bok berättar han om sin kamp mot alkoholismen: ”Djupast inom mig har jag aldrig känt mig förskjuten av Gud, utan det är min gudstro som bär mig. Det är en Gud som varit med mig där ingen annan varit med.”
Foto: DAVID MAGNUSSON
Barn med två kvinnor på åtta månader. Nära delirium som konfirmandledare. Avsatt som platschef på ett behandlingshem, inkassohämtning av bilen. Och så ännu en förstörd jul för barnen.
Det havererar på många fronter i Olle Carlssons liv innan barnen försvinner på annandagen 1994 med orden ”nu flyttar vi till mamma och vi kommer inte tillbaka förrän du har gjort något åt ditt drickande”. Han ska sova och supa, supa och sova ytterligare några veckor medan en gammal vän bekymrat undrar: ”Varför är du så destruktiv?”
Skam, och alltmer skam, är nog det enda svar som Olle Carlsson ger genom de 208 sidorna han kallat Mitt himla liv (Bonnier Existens 2009). När man läst om tonårshaschet, kraschen med trebarnsmamman, knytnävsslagen från den våldsamma amerikanskan och flaskförrådet under badkaret – då vill man också fråga:
Varför är nyutnämnde kyrkoherden Olle Carlsson så självutlämnande?
– Det handlar om rätten att få finnas med hela mig. Precis som varje människa har rätten att få finnas med sitt hela liv. Jag hade inget val, det var det här livet jag hade.
Men du har valt att berätta, och du har just tillträtt som högste chef i Katarina församling. Är det inte skillnad på att vara kyrkoherde och Mia Törnblom när man skriver så naket om sitt liv?
– Det borde inte vara skillnad, tycker jag. Det finns en sådan dubbelhet kring missbruk. Jag ser det som en beroendesjukdom, och då är det inte mer konstigt än att drabbas av cancer eller få en psykos. Sedan är det så klart extra känsligt som präst. Men för mig är det också ett ansvar att stå för att så här kan det vara.
Fast egentligen var det ännu värre. Även om Olle Carlsson inte tycks utelämna en enda detalj i Mitt himla liv kan han berätta att den slutgiltiga versionen är nedtonad och minskad med 100 sidor. Här får vi följa uppväxten med två storasystrar och familjens tillhörighet i Filadelfiaförsamlingen – först i Hudiksvall, sedan Stockholm. Olle rökte hasch som 15-åring, fick gå om nian och låg redan på Englandsbåten i sina egna spyor på väg till en språkresa i församlingens regi. ”Den ene ville berusa sig och testa alla upptänkliga gränser. Den andre ville helhjärtat leva för Gud” skriver han om sin egen dubbelnatur.
När 70-talet börjar leder Olle Carlsson en nystartad, radikal ungdomsgrupp inom den frireligiösa Citykyrkan och upptäcker alkoholens lösgörande effekt på blygsel och frigörelsebehov. Mot slutet är han nästan färdig präst. Då blir hans flickvän gravid som 19-åring. Ville hon verkligen behålla barnet? ”Jag frågade inte för att värna om henne, utan bara på grund av den där ynkliga rädslan för vad mamma skulle säga.”
Det blir 80-tal och han får första prästjobbet i Kista. Efter radhusliv, tre barn och några års ”blind, naiv förälskelse” i en 16-åring i hans egen församling, kommer skilsmässan. Hon blir kvar i radhuset, han flyttar in till föräldrarna vid Odenplan. Snart rekryteras han som ”sekulariserad präst” för att bygga upp Minnesotamodellen i Sverige, den amerikanska tolvstegsmetoden för att behandla alkoholism. När anställningen vid behandlingshemmet är klar bjuds han på lunch. ”Jag kunde inte kontrollera min hand, den började darra och fylleskaka så att jag inte kunde föra gaffeln vidare mot munnen.”
Både som platschef under tolvstegstiden och som präst på Fryshuset och i olika församlingar skulle Olle Carlsson sköta sitt alkoholberoende i smyg – och med någorlunda framgång. Även om det till slut var skälet till han fick gå från behandlingshemmet, citerar han gärna vad en vän svarade när han erkände sin alkoholism: ”Jag har aldrig sett dig berusad.”
Men det hade familjen. När Olle fått flytta tillbaka till radhuset i Kista och ta hand om barnen så mycket han ville, hände det att de ringde efter farfar för att ingen visste var pappa var. En natt fick de baxa honom i säng och dra av honom kläderna. Olle Carlsson var nersmetad och saknade sina kalsonger. De levererades nästa dag vid dörren av grannen.
Ska man verkligen behöva få sådana detaljer som läsare?
– De händelser som är som mest skambelagda måste med för att man ska förstå, säger han. Och jag vet inte varför jag skulle skydda mig själv? Man kan tycka att sånt inte får finnas, men även en kyrkoherde har den här bakgrunden.
För Olle Carlsson ingår också att få barn med två kvinnor nästan samtidigt. Amerikanskan, som sålde allt hon ägde för att flytta till Olle, var gravid när hon reste tillbaka till San Francisco 1990. Då började han omedelbart uppvakta Marianne, som var gravid när han gjorde slut samma höst.
Om bakgrunden till allt detta kaos runt sig kan Olle Carlsson säga: Missbruk för med sig en enorm maktlöshet. Och det föder ofattbart mycket skam.
– I en frisk människas liv är skuld och skam vägräcken som håller en på banan. Det finns vissa saker man bara inte gör. Men för att möta de skamkänslor som väcktes över sånt jag gjorde – som med kalsongerna – tog jag till spriten. Det var ju som att släcka eld med bensin.
Sedan säger han att det kanske inte skulle sticka ut så mycket att berätta om det mest förnedrande som ingår i ett missbruk om han inte vore präst. Om inte den religiösa världen vore så tillrättalagd. Han ser Svenska kyrkan som en kulturkonservativ miljö och har ingen lust att bevara ”den pryda religiositeten, det slutna och småborgerliga kyrkorummet som upprätthåller en yta”.
Men ändå: Även om han vet att många känner igen sig i hans erfarenheter, och hans syfte med att berätta är att ge andra mod att ta sin plats i kyrkan, varför måste man bli så destruktiv?
– Det är mer vanligt att hamna i destruktiva situationer än folk tror, och det kan gå över styr något fruktansvärt.
Och inte bara en, utan många gånger. Olle Carlsson tänker på när han inte drack och alla trodde att det var lugnt, att allt var normalt. Sedan bröt helvetet lös igen.
– Det som förvånat mig är att jag själv trodde att allt var över. Nu får det vara slut, tänkte jag och drog också snabbt in min omgivning i att tro att det var över. Då var det som farligast. Till slut var det ju liv eller död för mig. Jag kunde inte lova mina barn en gång till att sluta dricka, eller komma från ett behandlingshem och börja igen.
Sedan säger han som så många gånger under samtalet: Och så nåden, att få resa sig igen.
På trettondagsafton 1995 läggs Olle Carlsson in på psykakuten och blåser 2,6 promille. ”Präst, så pinsamt”, kommenterar rumskamraten. Att erkänna sitt missbruk är fortfarande så plågsamt att man som läsare undrar om han ska förneka det en gång till. I Stockholms stift tror de han är sjukskriven för dubbelsidig lunginflammation.
De tre barnen från första äktenskapet är under tiden hos sin mamma. Marianne har varit ensamstående med Joanna i nästan fyra år. Sonen i USA har han ännu inte sett. Men under Olle Carlssons första nyktra månader ska Marianne fråga honom om han kan tänka sig att bli pappa till ett syskon till Joanna, så hon slipper växa upp som ensambarn.
– Vi började umgås igen och gifte oss när den yngsta var ett år. Så nu har vi hållit ihop sådär 19–20 år, säger Olle Carlsson som räknar även åren då det var slut: ”När jag var full gick jag ofta hem till Marianne. Men hon släppte aldrig in mig.”
Varför riskerar man så mycket? Måste man riva alla murar innan man kan byggas upp igen?
– Så är det också. Sedan kan man se att de som jobbat med andlig problematik, eller brottats med djupa andliga frågor, ofta är människor som gått sönder. Även konstnärliga uttryck som musik och litteratur brottas med det brustna.
– Jag vet inte varför jag fick en chans till. Det var ju verkligen illa i mitt liv. Så borde det inte få vara, men så här såg mitt beroende ut. Och den skammen blir du bara av med när du vågar stå för vem du är.
”Även en kyrkoherde har den här bakgrunden”
