– Jag minns att jag plötsligt kunde inse att ”jag är ju ensam vit här” och att det var en känsla jag aldrig hade upplevt förut.

Året var 1983 och Elisabeth Traoré hade flyttat till Guinea Bissau med sin familj för att under tre år arbeta för Sida. Om upplevelsen av att leva i minoritet var ny för henne innebar flytten för hennes guineanske man att han för första gången på länge kunde smälta in i mängden. Hans erfarenhet av 1960- och 1970-talens Sverige var visserligen inte rasism men väl huvuden som vände sig av nyfikenhet och kommentarer sprungna ur okunskap. I Elisabeths västerbottniska hemby hade knappast någon guinean passerat tidigare.

– Man kunde ha trott att människor skulle ta avstånd, men det var tvärtom. Min farbror hade aldrig sett en svart människa, men hans första fråga till Alpha var om han hade gjort ”rekryten”. En mänsklig, eller kanske manlig, kontakt uppstod.

Själv har Elisabeth genom jobbet för Sida flyttat sitt liv till länder i Afrika och Asien under sammanlagt 14 år. Hon menar att det inte är förrän ens vardagsliv byter hemvist som man på allvar inser att man utmärker sig och tvingas förhålla sig till det. Under tiden utomlands har hon sett hur svenska kollegor hanterat den erfarenheten på olika sätt.

– Om den främsta anledningen är att tjäna mycket pengar är man kanske inte så intresserad av att förstå landet och kulturen utan tycker det är enklare att inte beblanda sig med befolkningen. I stället umgås man bara med européer eller svenskar.

Andra kommer med en ambition att lära känna lokalbefolkningen och försöker skapa relationer till människor på plats. Elisabeth tror att det är bra att ta det lite försiktigt och lyssna in, försöka förstå och få naturliga kontakter. Hennes egen strategi har bestått i att vara sig själv i alla situationer, oavsett land. Är man naturlig uppstår en mänsklig kontakt på individnivå, menar hon. Ungefär som mellan Alpha och farbror Arvid.

Elisabeth Traoré säger att hon aldrig har känt sig rädd i miljöer där hon varit ensam utlänning. Inhemska grannar har både varit ett trevligt sällskap och en säkerhet. I arbetet med att administrera de svenska kollegornas boendesituation har hon dock noterat att närheten till andra svenskar varit det allra främsta önskemålet. Hon tror att många inte känner sig trygga i miljöer där de är i minoritet.

– Samtidigt är områden med bara utlänningar utsatta för inbrott eftersom det lyser pengar om dem. Själv kände jag att det inte fanns någon anledning att flytta utomlands om jag skulle bo på samma gata som en massa andra svenskar. Svenska grannar har jag nog av i Sverige.

Biståndskontoren och ambassaderna är blandade arbetsplatser där både utsända svenskar och lokalanställda arbetar. Engelska eller landets officiella språk utgör kontorets kommunikationsmedel. Elisabeth betonar att hur väl det följs i informella sammanhang är centralt för om det skapas en samhörighet eller om arbetsplatsen blir uppdelad.

– På varje ambassad har det varit diskussion om vilket språk som ska talas under kafferasterna. Det finns alltid de som säger att ”då vill vi sitta och prata svenska”. Men det innebär att möjligheten till kontakt med de lokalanställda helt försvinner. Jag kan tycka att de utsända kan anstränga sig lite när det bara handlar om några år.

Det är svårt att inte dra paralleller till språkkraven som ställs på människor som flyttar till Sverige. Elisabeth Traoré liknar själv kafferastsattityderna med att många i Sverige har svårt för utlandsfödda innan de kan de svenska koderna.

– En del är kanske rädda för det som är annorlunda, säger hon eftertänksamt.

Gemensamt för de fyra länder där Elisabeth tjänstgjort – Guinea Bissau, Zambia, Bang­ladesh och Mali – är att invånarna generellt haft mycket knappa resurser. I sådana sammanhang är västerlänningar inte bara en minoritet, utan en privilegierad sådan.

– De svindlande skillnaderna i möjligheter och resurser var något att förhålla sig till dagligen. Det var svårt men också nyttigt att ställas inför situationer där ens veckohandling var någon annans månadslön.

Men Elisabeth berättar att hon sett flera exempel på hur känslan av att vara i maktposition gjort att kollegor utvecklat ett slags översittarbeteende. Och även barn påverkas inte sällan av att växa upp med vetskapen om att de är vita och de många fördelar som är knutna till hudfärgen.

– De går antingen i svensk skola eller i internationella skolor med utlänningar och landets elit. Om man inte är uppmärksam som förälder får barnen lätt en märklig uppfattning. De kan tro att de står över lokalbefolkningen och därför ser ner på till exempel anställda i hemmet.

När Elisabeth och Alpha flyttade till Guinea Bissau var deras son fyra år. Kvarteret var blandat och utanför grinden fanns alltid en mängd guineanska barn som väntade på att komma in och leka. På så sätt hade sonen aldrig brist på lekkamrater och lärde sig snabbt det lokala språket kreol. Elisabeth tror att många har förutfattade meningar om att det skulle vara svårt för barn att skapa kontakter över ekonomiska och kulturella gränser.

– Visst åkte vår son också till andra svenska barn ibland men det blir väldigt konstigt när svenska barn skjutsas för att till varje pris leka med svenska barn. Om barn oavsett ursprung är tillsammans skapas en naturlig kontakt.

Men gemenskapen med andra svenskar har också varit viktig. Flera av hennes bästa vänner är före detta svenska kollegor från den utlandstiden.

– Det är viktigt att man håller ihop som svenskar, men det ska inte vara uteslutande! Det är kul att fira svenska traditioner och ambassaden bör vara en sammanförande kraft. På ett sätt kompenserade den svenska gemenskapen avståndet till släkt och vänner i Sverige.

När de inte bodde utomlands hade Elisabeth Traoré och hennes man sitt hem i Stockholm. Där kunde de notera hur attityderna mot människor från andra länder förändrades från och med 1980-talet – från nyfikenhet till nedsättande blickar och fördomar. Det drabbade även Alpha som pratade svenska utan problem och hade ett bra jobb som ingenjör. För sonen påpekade han ständigt vikten av att prestera bättre än ”svenskarna” för att lyckas. Han var uppfylld av att det var så det svenska samhället fungerade.

Men har inte bättre kommunikation inneburit mer öppenhet?

– Visst medför det ökade möjligheter till utbyte. Men idealismen har försvunnit och människor har blivit mer egoistiska. Att åka till andra länder innebär inte alltid kontakt med befolkningen utan ofta snarare med andra jordenruntresenärer.