Egentligen ska man inte ha sitt altare i sovrummet. Det hör inte till traditionen, förklarar Punam Bhatnagar och visar det lilla bordet som precis får plats mot väggen mellan dörren och dubbelsängen. Väderstrecket är öster – ”för de rätta positiva energierna när dagen gryr”. En oljelampa lyser fladdrande upp porträtten av guden Krishna och hennes indiska guru.

– Men vi har begränsat med plats och det här är vårt mest privata utrymme. Annars skulle vi definitivt ha ett särskilt bönerum hemma, fortsätter hon.

Tidigare har Punam Bhatnagar skrattat till och sagt ”jag är ju hindu” som kommentar till sina dagliga ritualer – att hon varje morgon tänder ett ljus som en hälsning till sig själv innan hon hälsar på världen och åker till jobbet som säljare på NK Glas, porslin och kök mitt i Stockholm.

Ganska snart vill hon justera etiketten. För henne har de inåtvända vanorna inte bara med tradition att göra. De andningsövningar hon gör 45 minuter dagligen i vardagsrummet handlar om att stilla sig och om hennes egen utveckling. Hon kallar det gärna andligt – men religiöst är det inte, deklarerar hon.

– Hinduisk filosofi hjälper mig i mitt eget tänkande, så hinduismen blir mer ett sätt att leva. Men om jag säger ’jag är hindu …’ så är det inte enbart så. Religionen kan vara väldigt begränsande och min syn på livet är mycket större än så.

Punam Bhatnagar, 54 år, är född och uppvuxen i New Delhi. Hennes pappa var läkare och vetenskapsman och en hängiven sökare efter Sanningen. Ett par gånger varje år tog han med familjen på helgretreat till ett ashram, ett hinduiskt kloster, där han undervisades av sin guru. Punam minns hur hon frågade sin far hur han fick ihop sitt tänkande med detta andliga.

Barn, hade pappan svarat, du kommer att förstå.

I mitten av 1990-talet, efter bland annat 12 år i Sverige, var Punam tillbaka i New Delhi med maken Anil och sönerna Bhanu och Gagan. Hon hade doktorerat i växtfysiologi vid Stockholms universitet och började ägna sig åt champinjonodling. Men tillvaron var svår under den här tiden. Motgångar i affärslivet, besvärligheter i relationen, två sjuka hundar. Hennes ambition att meditera regelbundet bröts hela tiden. Hade hon bott kvar i Sverige skulle Punam Bhatnagar förmodligen ha kallats utbränd. I Indien började hon i stället längta efter sitt barndoms ashram – och efter att möta efterträdaren till pappans guru.

Genom olika tillfälligheter blev det precis så: Punam fick träffa den gamle swamin i det stora klostret, byggt på två berg i Himalaya. Den här gången kom hon med en gammal vän till pappan, sina systrar och sin egen familj.

– Inget tickade egentligen i mig. Jag minns att jag mest hoppades att swami skulle ta mig under sina vingars skydd. Till slut sa min pappas vän: ’Punam vill att du ger henne ett mantra.’

Den gamle sa något på sanskrit och hon förstod inte ett dugg, skrev bara ned hans ord på några lösa lappar. Och hon började hålla fast vid sin meditation. Två, tre gånger per år, flera år i rad, åkte hon tillbaka till swamin i klostret. Hon minns hur hon kunde börja gråta där hon satt framför honom – helt utan anledning, tyckte hon.

Men han bara log, tittade på henne och sa ungefär: ”Inget händer utan att ha en mening. Men du är inte född för att gråta. Jag vill att du ska vara lycklig och älska, för det finns inget annat än kärlek i livet. Kärlek, kärlek, kärlek. Yes, yes …”

– Det fanns så mycket ljus i hans ögon att man bara smälte, berättar Punam. Så allt började hos swamiji, han frigjorde något inom mig som satte igång den här resan som jag fortfarande är på.

Hon kallar det ett sökande efter Sanningen, och den är inte så lätt att förklara: Å ena sidan finns det bara en sanning, och den förändras aldrig, säger hon. Å andra sidan kan den inte beskrivas, bara erfaras. Eftersom Sanningen finns i en dimension bortom heliga skrifter och mästares ord blir språk och text otillräckliga, menar Punam. Ändå kan böcker vara vägledande och man måste komma ihåg att det finns många olika vägar dit.

– Det första man ska göra för att söka sin egen kunskap är att fråga. Fråga, fråga, fråga. Att sluta tänka är att sluta växa, för bara när man frågar kan man få svar. Det är vad resan handlar om – ett sökande efter Sanningen, ett sökande som måste pågå. Till slut, när man är där, finns inga frågor och svar kvar. Men jag är inte där än.

Vad är ’där’, menar du?

Punam funderar.

– Jag vet egentligen inte. Men jag känner en längtan. Och så tror jag att man bara kan inse och förklara sanningen när man själv har erfarit den. En vis man sa en gång att Gita, hinduernas heliga bok, är som en stege – den behövs tills man nått dit. Sedan har man inget behov av ’stegen’ mer.

Själv läser hon ständigt – flertusenåriga skrifter så väl som modern andlig litteratur. Och så följer Punam det enda råd hon en gång fick av sin fåordiga guru på det stora klostret: Fortsätt meditera. Och det gjorde hon. Det meditativa tillståndet betyder i dag att hon kan lämna sig själv, eller åtminstone lämna en massa negativa tankar. Långsamt rinner de bort, beskriver hon det.

– När man släppt dem blir man en bättre människa och ju djupare skikt man kan nå i sin meditation, desto mer av andligt upplyftande kan man erfara. Det är som att se sig själv långsamt bli allt lugnare.

Det har inte varit lätt, skrattar Punam, medveten om sitt mycket rastlösa sinne. Förut kunde hon inte sitta ner en sekund, berättar hon: ”Jag var hyperaktiv!” Fortfarande när hon mediterar kan huvudet bara säga att hon ska upp och göra det och det och det …

I det allt större lugnet har hon också fått en känsla av att vara emotionellt starkare och mer andligt medveten. När hon, för några år sedan, fick veta att hennes guru inte fanns mer kunde hon helt förlita sig på hans ord: ”Jag kommer alltid att vara med dig. Försök att se mig i allt, överallt. Samma medvetande och energi flödar i var och en och i allting. Detta måste man inse. Vad jag vet, det vet du också. Väck bara upp det!”

– Han lämnade sin kropp, men han är fortfarande min källa. Det är han som skickat mig all energi och satt mig på det här spåret.

Nu har familjen Bhatnagar bott i Sverige ytterligare tio år. Tillvaron här har inte förändrat hennes andliga resa, säger Punam, kanske tvärtom. De fridfulla omgivningarna och skönheten i den svenska naturen har snarare gjort henne ännu mer öppen i sökandet.

Allt hänger ju ihop, konstaterar hon.

– I många avseenden har jag blivit svensk, men den här delen av mitt liv har inget med Sverige att göra. Samtidigt tror jag att jag måste ha varit svensk någon gång i ett tidigare liv. Det känns så starkt att jag bara är här.

– Varför av alla ställen, frågar folk. Jag svarar: Jag vet inte. Och jag menar allvar. Jag har inget svar. När saker händer som du inte kan förklara tänker jag på min karmiska kedja.

Enligt hinduiskt tänkande är karma inte något ödesbestämt, utan brukar kallas lagen om orsak och verkan. Det som sker i våra liv beror bland annat på hur vi har handlat i tidigare liv. Sam-tidigt har våra handlingar här och nu också effekt på utvecklingen. Den karmiska cirkeln är inte förutbestämd, utan kan ändras i och med vår egen insats.

– Ytterst få saker i våra liv måste hända enligt den karmiska cirkeln, berättar Punam. Men eftersom vi aldrig får veta vilka händelser som kan påverkas av vårt eget beteende behöver vi göra vårt bästa hela tiden.

Ska man inte försöka komma på vad som kan vara ödesbestämt?

– Nej, hur skulle man kunna veta det? Man får göra sitt bästa, alltid. Alla ens handlingar, goda som dåliga, får konsekvenser. I Gita står skrivet att man aldrig kan luta sig tillbaka och bara skylla på ödet. Däremot bör man alltid göra vad man kan och sedan lämna resultaten till Gud. På så sätt rör sig den karmiska cirkeln vidare.

Säger du ’Gud’?

– Ja, eller den Högsta kraften. Eller det Högsta medvetandet. Det finns en högsta energi, evigt i allting, som länkar samman allting. Att göra sitt bästa innebär därför att det måste få effekt. Och man kan inte fly effekten av orsaken. Den kommer – om inte i detta livet, så i nästa.

Ja, Punam Bhatnagars tro är att vi föds till ett nytt liv. Fast själv vill hon helst inte. Hon skulle vilja vara ute ur livets och dödens cirkel, förklarar hon, men det blir man ju först när man erfarit Sanningen – det vill säga Nirvana.

Och den resan har inget facit, menar hon bestämt. Tvärtom.

– Även om det bara finns en sanning har vi många sätt att nå den. Denna tanke lockar mig, lockar både mitt hjärta och mitt intellekt, för jag vill inte känna mig begränsad på något av dessa områden. Nej, det finns inte en enda sann väg. Var och en måste hitta sin egen.