Tidigt nittiotal. I ett rum i ett hus i Mjölby sitter en pojke och lyssnar på musik, tyngd av självförakt. Han är en av nästan 9 000 barn som dittills har adopterats från Sydkorea till Sverige. Varifrån den olustiga känslan kommer vet han ännu inte.

Nutid. Pojken har vuxit upp. Han heter Danjel Nam och är radioproducent, journalist och skribent. På en glesbesökt kinarestaurang i Gamla stan pendlar vår konversation mellan Mjölby, Stockholm, Seoul – att vara svensk, korean eller ingetdera.

Samtalet leder oss till hans uppvaknande.

I dag vet Danjel betydligt mer om varifrån hans självförakt stammade och varför han i 25-årsåldern drabbades av en depression. Han minns till och med vad som var ögonöppnaren: en studie publicerad i oktober 2003. Socialstyrelsen hade med hjälp av olika register undersökt dödsfall i åldrarna 13 till 27 år.

Det visade sig att självmord var 3,6 gånger vanligare bland utlandsadopterade, att självmord var den vanligaste dödsorsaken bland adopterade från Korea och att 4,7 procent av utlandsadopterade kvinnor hade vårdats för självmordsförsök.

För första gången hittade Danjel någonting som kunde peka på orsaken till varför han var deprimerad. Undersökningen pekade på att hans depression kanske inte bara hade med honom att göra.

– Där och då började jag tänka annorlunda, berättar han.

Från att ha befunnit sig i ett slags förnekelse började han för första gången tänka på sin historia och sin identitet, eller om man så vill, icke-identitet. Det var en känslomässigt påfrestande tid, men till sin hjälp hade han sina dagböcker. I anteckningar som går tillbaka till tioårsåldern ser han att han utsattes för både rasism och stereotypisering uppväxten igenom.

– Jag blev reducerad till någonting jag inte ville vara. Följden blev ett självförakt.

Danjel var sex månader när han kom till Sverige. För att förstå hans berättelse bör man också förstå hur den internationella adoptionen såg ut på 1970- och 1980-talen, både som företeelse och som politiskt projekt. Det fanns nämligen ett explicit biståndstänkande i processen – utlandsadoption var en handling där man gjorde en insats för någon annan lika mycket som för sig själv.

Rekommendationerna som spreds på riksnivå till blivande adoptivföräldrar var att man skulle ge sina barn en svensk självbild, trots att spegelbilden inte korresponderade.

Varför? För att på så sätt förhindra att barnen i framtiden skulle få framtida svårigheter rotade i rasism.

Det gick så där.

Danjel uppfostrades i likhet med många andra adopterade i ett sammanhang där vitheten var norm. I sitt eget hemland var han någonting kommande utifrån, vilket var svårt att kamouflera. Olikheten var skriven i hans pigment och anletsdrag. Samtidigt hade han fått lära sig att han inte var någonting annat än svensk. Krocken blev smärtsam.

– Min högsta dröm var att vakna upp i en annan kropp, att vakna upp och vara vit. Visst, juridiskt sett var och är jag svensk medborgare, men i Korea ser man mig som någonting annat. I USA likaså. Men jag känner själv att jag är ett flytande subjekt. Så måste det få vara.

Att vi alla har blivit lämnade tror jag spelar stor roll. Man har blivit lämnad och är rädd för att lämnas igen.

I sin reportagebok, med arbetsnamnet Asiater (planerad att ges ut under året), undersöker han bland annat identitetsflytandet. Genom att skildra sina och andras erfarenheter av att ha ett asiatiskt ursprung i vita länder vill han undersöka vad vi egentligen lägger i begreppet asiat. Vilka bilder framkallar ordet och spelar det någon roll hur vi värderar det? Boken blir ett slags representationsanalys.

Tittar man närmare på vad asiater får representera i västerländsk kultur landar vi snabbt i vardagsstereotyper; servila översexuella kvinnor, serietidningsdyrkande asexuella män och kampsportande semifascistiska arketyper. Ett exempel är vad som kom att kallas för Kinapuffgate, en debatt som blossade upp förra året. I korthet handlade den om hur en journalist, Patrik Lundberg (adopterad från Korea), i en krönika reagerade över att det verkade vara helt okej att driva med människor med asiatiskt ursprung. Bortsett från personliga erfarenheter tog han också upp den knallgula kinesen i kulihatt med ”ögon sneda som en lördagsfylla”. Bilden är i det närmaste synonym med Kinapuffsförpackningarna.

I kölvattnet av nätkommentarer och blogginlägg påpekade några att en privilegierad vit majoritet borde vara försiktig med att hävda tolkningsföreträde och värdera vad som kan anses vara stötande eller inte i rasistiska sammanhang. Betydligt fler ansåg att det var en storm i ett vattenglas, att karikatyren inte bar på några rasistiska förtecken.

– Jag tyckte att det var intressant att se ett så massivt motstånd och att det motståndet uteslutande kom från icke-asiater. Det är talande för diskussionen, resonerar Danjel och fortsätter:

– Ytterst handlar det om makten i ett samhälle – vem som bestämmer vad som är rasistiskt eller inte, kränkande eller ej. Vi, de objektifierade, hade inte tolkningsföreträdet i frågan. Det hade den vita majoriteten. Ungefär så långt har vi kommit i frågan om karikatyrer.

Om man med ovanstående händelse i gott minne, tillsammans med studierna om adoptivbarns psykiska ohälsa, försöker utvärdera den internationella adoptionens antirasistiska projekt från 1960- och 1970-talen blir det svårt att tala i odelat positiva ordalag. Danjel förklarar till och med att det kan ha funnits ett problem i viljan att vara och verka antirasistisk.

–  I sin blinda tro på att man inte är rasist kanske man osynliggör för sig själv att det existerar en rasistisk problematik som inte är att likställa med Lasermannen.

Han säger att föräldrar som adopterar ett barn inte kan skydda barnet från att det kan komma att utsättas för rasism utanför hemmets fyra väggar. Det måste man acceptera. Precis som man måste acceptera att själva akten att adoptera ett barn kan vara ett sätt att reproducera och upprätthålla rasistiska och koloniala förhållanden.

– De här frågorna är obehagliga och svåra att ta upp, men det är viktigt att prata om det.

Vilka gemensamma erfarenheter tror du att adopterade delar?

– Att vi alla har blivit lämnade tror jag spelar stor roll. Om du dessutom har en annan etnicitet än majoriteten i ditt nya land blir det ytterligare en faktor i hur du blir som person.

På vilket sätt har faktumet att du blivit lämnad påverkat dig?

– Jag har alltid varit väldigt rädd. Jag tror att adoption handlar mycket om det. Man har blivit lämnad och är rädd för att lämnas igen. Förtroendet för andra människor är grundat i att man en gång faktiskt blivit övergiven.

2005 reste Danjel tillbaka till Sydkorea för första gången. Han ville se landet han var född i och få svar på frågor rörande sina rötter. Det var till en början en märklig upplevelse att plötsligt vara en del av den utseendemässiga normen. Han visste inte riktigt hur han skulle hantera det, utan spelade ut och överdrev sin västerländskhet.

– Jag gjorde det för att koreanerna projicerade saker på mig som jag inte var. Egentligen borde jag ha varit van vid det från Sverige, men jag gjorde det ändå.

Han hittade aldrig sin biologiska familj, men trots besvikelsen och den inledande desorienteringen gav den första resan mersmak. Det har hittills blivit fem längre resor. I en radiokrönika har Danjel sagt att han i Korea kände att han för första gången blev sedd som en hel människa.

– Men det handlade inte bara om utseendet. Det är någonting annat som är svårt att förklara. Jag känner mig tryggare där, trots att det svenska samhället har helt andra trygghetssystem.