Patricia Smith är född och uppvuxen i Skåne, men också katolik. När hon ville gifta sig med sin Nils fanns det inflytelserika personer i släkten som misstyckte. Nils var ju protestant – och frånskild trebarnsfar dessutom.
Patricia Smith har just gjort ett val. Inte ett fullkomligt omstörtande, men ett stort val. Vid 78 års ålder har hon flyttat till ett äldreboende. Inte för att kroppen krävde det, ja inte psyket heller, utan för att hon fick erbjudandet att flytta till ett nyrenoverat äldreboende med bra service och gemensamma middagar. ”An offer she couldn‘t refuse”, som man brukar säga.
Nu kämpar hon med att boa in sig. Att flytta till äldreboende innefattar ett slags accepterande av att ”nu är jag gammal”.
– Det känns som om man förändrar sin identitet, man går in i den stora anonymiteten. Det i sig är en stor pärs, säger Patricia Smith, när SvD får en pratstund med henne i ett av de trivsamma rummen med antika möbler i äldreboendets sällskapsrum.
Patricia Smith har bett att få vara anonym, namnet är därför fingerat.
Något som hjälpte henne att välja en flytt var att hennes styvsondotter med fästman kunde ta över Patricias hyreskontrakt.
– Det var kanske en vink från ovan, tänkte jag. Ändå var det ett val fyllt av vånda.
Om man blickar bakåt så var det mest avgörande valet i Patricia Smiths 78-åriga liv förstås när hon gifte sig 1967, vid 39 års ålder. Hon hade valt noggrant.
– Jag var fruktansvärt förälskad i Nils, ändå var det ett svårt val. Jag är nämligen katolik, han var protestant. Jag var tvungen att bryta med min religion och var efter giftermålet inte längre tillåten att ta emot sakramenten.
Det fanns inflytelserika personer i Patricias släkt som misstyckte. Nils var dessutom frånskild och far till tre barn.
– Det var ett starkt val från min sida och jag ångrar det inte. Jag valde livet. Vi fick ett så fint äktenskap. Ett sådant som gör att båda parter växer. Men vi hann inte på långa vägar bli färdiga med varandra eftersom Nils dog redan efter sju år.
Trots att den yngste av styvsönerna var ”mitt i blommande pubertet” när Patricia och Nils började sitt gemensamma liv lyckades hon få en bra relation till honom och hans bröder. Det är den äldste sonens dotter som tog över Patricias förra lägenhet.
– Jag hade ambitionen att aldrig komma emellan Nils och hans söner. Det fanns stunder när det inte var lätt, men som jag ser det tror jag att det lyckades. Det känner jag mig väldigt nöjd med.
Patricia Smith är bördig från en adelssläkt i Skåne. Förfäderna invandrade från Irland och Skottland, därav den katolska tron.
Yrkesvalet var inte särskilt knepigt. Visst hade hon gärna blivit läkare eller psykolog, tänker hon, nu när hon har hela sitt arbetsliv i backspegeln. Som liten hade hon legat på sjukhus och sjuksystrarna inspirerade henne till att drömma om ett liv i vitt. Hon tänkte länge bli sjuksköterska, men hennes mamma avrådde henne.
– På den tiden bodde ofta sköterskorna inackorderade på avdelningarna. Det verkade väldigt instängt och isolerat, så vi skippade det. Men det var självklart att jag skulle läsa vidare, säger Patricia Smith.
Hennes pappa brukade säga att ”han gärna såg att Patricia skulle bli domare”. Men det blev socionomutbildning på Sopis, socialhögskolan vid universitetet i Lund i stället. Hon började år 1949. Dessförinnan hann hon med en tid på Irland där hon lärde sig engelska och en vinter i Paris.
Nog kan man ana att någon fransman borde ha fattat tycke för den unga skånskan.
– Jodå, men honom valde jag bort. Det fanns ingen möjlighet att det skulle kunna bli något av det. Han var en fattig bohem. Jag var 21 år och vansinnigt hämmad, hade svårt att uttrycka mina känslor. Det blev nog lite ensidigt för hans del.
Patricia berättar att hon har träffat denne man igen och att han senare blev en internationellt känd musiker.
– Jag är ändå så glad för att jag inte föll för honom.
Det finns flera val i livet som man faktiskt gjort helt rätt, andra som man i efterhand önskar att de hade skett på ett lite annorlunda sätt.
Efter socionomexamen vidareutbildade hon sig ganska snart till psykoterapeut.
Patricia Smith har arbetat på PBU, psykiska barn- och ungdomsvården, med familjerådgivning, som personalvårdare, forskningsingenjör på arbetsmiljöverket (jo, titeln var faktiskt så) med mera. Hon har haft ett rikt yrkesliv, vilket kanske inte varit ett starkt val. Det har fallit sig så.
Yrkeskarriären började med att hon på 1950-talet valde att flytta till Stockholm.
– Jag ville fara till Stockholm för att roa mig. Då kände jag det inte som om jag valde mellan karriär och familj. Och visst fanns det flirter och förälskelser, men ingenting att bygga på.
Ett val hon beklagar var att hon inte gjorde slut tidigare med en man som uppvaktade henne flitigt under 1950-talet.
– Det var en allvarlig historia, men han hade aldrig accepterats hemma. Jag kan inte skylla på mina föräldrar, det fanns koder och en kultur som var inbyggd i mig också. Jag borde inte ha hållit honom på sträckbänken så länge.
I stället för förlovning och giftermål blev det desto mer arbete för den unga socionomen.
– Nog var jag ganska ambitiös och jag var road av psykoterapin, av människor och relationer.
Patricia Smith som då arbetade med hörselskadade for till USA för att studera arbetet med dem som blivit döva. Det fanns gott om fall av det slaget efter kriget.
– Det var mycket intressant. Jag kom hem med många nya idéer.
Vissa delar av arbetslivet har varit upplyftande, andra har inneburit besvikelser.
Efter en omorganisering sent i yrkeslivet hamnade Patricia Smith på Karolinska sjukhuset.
– Det var mot min vilja och jag gjorde ett mycket dåligt jobb där. Jag skulle ha sagt upp mig då.
År 1975 dog Patricia Smiths älskade make Nils. Efter det valde hon att jobba hårt.
– Jag gick in för jobbet till 300 procent. Det kändes som om jag måste fylla min tid. Jag gick kurser i Sverige, for till England och USA och fortbildade mig. Mina arbetsgivare var generösa mot mig.
Att det blev så mycket jobb och så litet umgänge med vänner och släkt ångrar Patricia Smith i dag. Hon hade ett rikt socialt liv med kollegorna så länge hon arbetade.
– Det professionella nätverket försvinner snabbt när man går i pension. Det ska man komma ihåg. De första åren blir det lite träffar och man blir bjuden på jubileum och kalas. Sen blir det tyst. Och det är ju inte så konstigt, de andra står mitt uppe i livet som bara rusar förbi. De har inte tid för gamlingar.
Som yrkesperson var jag Någon, hade en position i samhället.
– Nu tillhör man den tärande delen, inte den närande …
Har Patricia något råd till yngre människor som står i val och kval – både i privat- och yrkesliv?
– Människor har så bråttom nu. Ingen är där de är. Ständigt med mobilen i fickan. De är så stressade att de inte ger sig tid att lösa konflikter eller att verkligen tänka efter vad man vill med sitt liv. Alla relationer har svårigheter, men jag önskar att man inte bara ger sig av så fort det blir besvärligt.
Hon stannar upp i resonemanget och tillägger:
– Men vem är jag att säga detta, Nils och jag hann ju inte ens över ”the 7th year itch”! konstaterar Patricia Smith med ett leende … medan hennes mobiltelefon sticker ut ur byxfickan.
