Någon julkrubba kommer inte över tröskeln hemma hos familjen Carlstedt-Kanth.

Annars skiljer sig inte familjens julfirande nämnvärt från de flesta svenskars. De går inte i julotta, men det är det bara en minoritet av svenska folket som gör.

– För oss är julen inte en religiös högtid utan en familjehögtid med tid att umgås och bry sig om, förklarar Arne Kanth.

Vi ses hemma i familjens radhus i Bagarmossen i södra Stockholm strax före jul. Keramiktomtar på spiselkransen och julstjärna på bordet visar att det snart är julafton, men grönskan i radhustäppan får en att tvivla.

– Vad som är viktigt för oss är att äta gott, träffas och elda i öppna spisen. Vi har diskuterat vad vi ska ha för traditioner. Förra året promenerade vi i Nackareservatet och grillade på julafton, berättar Arne Kanth.

Den här julen blir deras första som barnfamilj. På övervåningen sover Tyra, sju månader. Anette Carlstedt och Arne Kanth har alltid diskuterat mycket, både livsåskådnings- och samhällsfrågor. Nu när Tyra finns känns samtalen ännu viktigare.

De hade långa diskussioner om hur de skulle fira Tyras ankomst till världen. Dop var otänkbart eftersom de inte tror på Gud. I stället bjöd de in släkt och vänner till en välkomstfest i orienteringsklubbens torp i Nackareservatet.

– Vi hade en ceremoni där vi berättade varför hon fått de namn hon fått och om vår syn på föräldraskap, men också om vår syn på Tyra i relation till andra, berättar Arne.

Två vänner hade blivit tillfrågade om de ville bli mentorer till Tyra.

– Tanken är att Tyra ska känna att hon kan vända sig till dem. Vi tror att hon ibland kan behöva prata om saker med andra än sina föräldrar. Mentorerna har ett annat liv och andra intressen som vi vill att Tyra ska kunna ta del av.

Det var ett medvetet val att kalla dem mentorer och inte faddrar.

– Faddrar ska föra in barnen i den kristna läran. En mentor är mer stöd och vägledning, säger Anette.

Under ceremonin läste Arnes syster en dikt och en officiant från Humanisterna, intresseorganisation för människor med icke-religiös livssyn, talade om barnkonventionen, mänskliga rättigheter och vad det innebär att vara förälder.

Anette Carlstedt är själv inte döpt. Ingen av hennes föräldrar är troende. Anette valde som tonåring, efter livliga diskussioner med kompisgänget, att inte heller konfirmera sig.

– Jag tänkte mycket på de här frågorna när jag var liten och vi pratade mycket om livsåskådning, min pappa och jag, berättar Anette Carlstedt som är föräldraledig från jobbet som förvaltningsrevisor i Stockholms läns landsting.

I Arnes barndomshem talade man däremot aldrig någonsin om religion. Han kommer från en arbetarfamilj i Småland. Pappa var gjuteriarbetare och mamma hemmafru, dagmamma och sedan fabriksarbetare. Alla barn gick i söndagsskolan, även Arne och hans syskon.

– Jag var alltid varit väldigt ifrågasättande. När jag gick i söndagsskolan tyckte jag att det var konstigt att vi pratade om Gud med mycket större allvar än vi talade om Tintin och kapten Haddock. För mig var de samma fantasifigurer.

När Arne var 14 år valde han att inte konfirmeras, vilket han var ensam om i det lilla samhället.

– Det var en prövning och ett utanförskap. Alla andra gick runt i skolan och bytte konfirmationskort och talade om vilka presenter de skulle få. Men jag kände mig stärkt i min ensamhet eftersom jag hade gjort ett aktivt val.

Men när Arne Kanths pappa dog oväntat 1995 blev frågan om trosuppfattning plötsligt aktuell i familjen.

– Vi är åtta syskon och vi hade familjeråd om hur begravningen skulle gå till. Såvitt vi visste hade pappa ingen relation till Gud. Vi kom fram till att vi ville ha en ickereligiös begravning, men begravningsbyrån kunde inte hjälpa oss.

Arne pratade med prästen och frågade om de kunde få vara i kyrkan, med den reservationen att prästen lät bli att prata om Gud.

– Men det är klart att han inte ville det och det har man ju all förståelse för.

Det blev begravning i kyrkan och senare gravsättning där askan spreds över havet utanför Vinga i Göteborgs skärgård. Pappan hade varit sjöman som ung.

– Det var en process som var helt fri från religiösa symboler, en väldigt fin tillställning, säger Arne.

Både Anette och Arne anser att vi talar alldeles för lite om livsåskådningsfrågor, inte bara med de närmaste utan också med vänner och bekanta. Att fråga om någon tror på Gud är nästan lika tabu som att fråga vilket parti någon röstar på.

Arne Kanth är kanslichef för folkpartiet i Stockholm. Han tycker att det är bra att det blivit mer debatt om de här frågorna och att Humanisterna till exempel driver att kyrkans huvudansvar för begravningsväsendet ska avskaffas.

– Men jag kan känna att politiken backar i de här frågorna.

Det som gjort Anette Carlstedt övertygad om att det inte finns någon gud är all ondska i världen.

– Det finns så många som lider. Om det fanns en gud skulle han inte låtit oskyldiga barn drabbas.

Arne Kanth sammanfattar argumenten med att Gud inte finns för honom.

– Jag är inte någon som inte tror på något. Jag tror på mig själv och mina medmänniskor, att vi själva och tillsammans svarar för vår egen lycka. Människor har ett eget ansvar, det kan man inte lägga över på någon gud.

När Arne och Anette blir bjudna på kyrkbröllop tackar de självklart ja.

– Vi respekterar andras uppfattning. När vi är i kyrkan läser vi inte med i trosbekännelse och knäpper inte händerna. Men vi reser oss upp på de ställen man ska, säger Anette.

Anette gick också i kyrkan när brorsbarnet döptes, medan Arne talat om för sina syskon att han inte kommer om han blir bjuden på dop.

– För mig är det samma som om jag skulle bjuda in vänner och bekanta för att fira att jag skrivit in Tyra i ett politiskt parti. Jag kan inte gå på dop för föräldrarnas skull, det är ju barnet det handlar om. Om bekantas barn kommit upp i vuxen ålder och själva valt att döpa sig är en annan sak.

Det har funnits tillfällen när Anette Carlstedt önskat att hon haft en gud eller religion att förlita sig på.

– Vid människors sjukdom och bortgång hade det varit en tröst att veta att fanns en himmel, ett bättre liv sedan, en mening med saker och ting. Men jag har aldrig funderat på att konvertera.

Även Arne har haft stunder när han önskat en högre makt att söka stöd hos.

– Några gånger har jag, inte bara på skoj utan på fullt allvar, gett Gud en chans. ”Om du finns är det dags att du visar dig nu.” De tillfällena har stärkt mig. Jag har lärt mig är att om jag hamnar i problem är det jag själv som måste lösa dem.