Hon håller hårt i min hand och vi rör oss sakta mot utgången, klädställningarna snurrar och människor köar till kassan, allt jag ser är rädslan som smugit in i min dotters ögon när hon vänder bort blicken ifrån de stora kampanjskyltarna, allt jag hör är oron i hennes röst: ”mamma du ska aldrig mer bli sjuk igen eller hur mamma?”

Samma vecka, samma månad. För två år sedan var det också rosa överallt.

Förra året samma vecka, samma månad: rosa överallt.

I år samma vecka samma månad och det är ta mig f-n rosa överallt.

Mitt i den rosa månadens första vecka blev jag en av dom. Jag, en nybliven fyrabarnsmamma med bröstcancer. Amelia Adamos väninnor samlade in pengar. Jag har kämpat, krigat, dött och återuppstått. TV3 har en gala. Nu har det gått två år och det firar vi med rosa?

Cancer är inte rosa, cancer är svart.

Cancer är inte Missoni eller ett designat armband från Guldfynd, inte heller en specialutgiven rosa, ”kändisar-skriver-om-cancer-bok”.

Visst är tanken fin, samla in pengar, uppmärksamma oss drabbade. I oktober månad är det lite ”rätt” att känna någon som har haft eller har bröstcancer. Det är ett givet samtalsämne där de flesta kan referera till någon. Ni har kanske skänkt en hundring, köpt ett rosa band att ha på kavajen: ”Förra året var det ju Lena PH och han Odd Molly som designade bandet men där tog det ju slut och fort gick det, ja så kan det gå” eller ”Stackars familj ja hon dog ju hon med alla barnen hon som bloggade och fort gick det, ja så kan det gå.”

Ljus och kärlek till er mina 20 nya bröstsystrar som tyvärr kommer att få er diagnos i dag, den första veckan i den rosa månaden.

Åsa Nilsson

Väl hemma när ni känt igenom brösten enligt kvällstidningens ”bruksanvisning” och inte en endaste liten knöl hittats kan ni andas ut. Puh! Ni lever och ni är inte sjuka, det är som det ska och jag är glad för er skull.

Jag hade aldrig ett val, cancern följer inga etiska lagar, den angriper och parasiterar på den som minst anar det. Ingen vet vem nästa är. Ingen vill vara huvudpersonen i ditt cancer-realitybloggläsande. Mitt öde ska inte få dig att må bättre. Att det ”tänds stjärnor på himlen” ska inte få dig att gråta samtidigt som du sover gott och kanske är lite nöjdare med ditt liv. Eller?

Att stjärnor tänds på himlen (en vanlig omskrivning i bloggar när människan bakom orden dör av sin bröstcancer) och att bloggandet avslutas i samma stund är bara endast djävligt sorgligt och helt meningslöst och ingen valde själv. Läs och begrunda och be en kärlekens bön för dessa kvinnor och deras familjer.

Cancern gav mig inget val men det har du. Det finns ett mod i att erkänna för sig själv hur man använder sig av och hur man pratar om andras lidande.

Min onkolog säger till mig att jag har samma risk som andra människor, såna som inte har haft cancer, att bli sjuk igen. Jag har bara ett annat utgångsläge. Inte han och inte någon endaste människa därute kan tala om för mig hur länge jag kommer att få leva. Men det är likadant för alla så vad klagar jag över? Man kan bli överkörd också, säger han, min onkolog. Kan någon upplysa min dödsångest om det?

Jag önskar ingen att drabbas av bröstcancer. Ingen av oss cirka 7 000 kvinnor som drabbas årligen önskade eller valde själva och inget blev som det skulle.

Cancer är inte en ganska hysterisk rosa månad, cancer är hela tiden, varje dag, varje vecka, varje månad, år efter år. Ljus och kärlek till er mina 20 nya bröstsystrar som tyvärr kommer att få er diagnos i dag, den första veckan i den rosa månaden.

Till alla er andra: var modig, möt personen i cancerbloggen du läser, ge ett bidrag varje månad till forskningen, diskutera oss inte över lunchen tillsammans med dina väninnor. Fyll det rosa bandets symbolik med en genuin och sann innebörd.

Jag försöker fylla även den här månaden med tron på att livet bär.