Vid 28 års ålder har Markus Anhage för första gången i sitt liv svurit, handlat på Systembolaget och dansat. För några veckor sedan såg han sin första skräckfilm, The Ring.

–Jag är som ett barn på vissa områden, säger han och skrattar, nästan lite generat.

Markus är uppvuxen med föräldrar som är pingstvänner. Tron på Gud var lika självklar som filen på frukostbordet. Familjen bad och gick regelbundet i kyrkan. Men sommaren när Markus var tolv år hände något med hans tro. Han blev brinnande, som de sade i pingstförsamlingen. Varje morgon gick han upp en timme tidigare för att be innan han gick till skolan. ”Gud låt din vilja ske i himlen, låt din vilja ske i Sverige, låt din vilja ske i skolan. Låt ditt rike komma till mig. Tack Jesus för att du dog för mig” och så vidare.

–Mamma sade att man inte behövde be så mycket och tyckte att jag skulle sova på morgnarna. Men jag hade läst i Bibeln att man ska tjäna Gud mer än människor, så jag fortsatte. Jag slutade titta på tv och satt i timmar och memorerade hela kapitel i Bibeln.

Under högstadieåren, när de andra killarna körde moppe och träffade tjejer, hade Markus t-shirts med texter som ”Jesus älskar dig” och klistrade Jesusmärken i skolböckerna. Drömmen var att bli pastor eller missionär.

– Jag uppfattades nog som en lite udda kille, religionen var mitt allt. Klasskamraterna klottrade ”Hata Gud” på mitt skåp. Vid något tillfälle tog de mina kläder. Men jag blev inte ledsen. Hånet blev ett kvitto på att jag trodde rätt. I Bibeln står att man ska glädja sig när man blir hånad, Gud ska belöna dig, vi har våra skatter i himlen och så vidare.

Men tungomålstalandet, då Markus rabblade obegripliga ord och upplevde att hans ande kommunicerade med Gud, höll han inne med i skolan. Där gick gränsen. I stället passade han på att tala i tungor när han gick ut med familjens hund.

Markus Anhage är högskole­ingenjör och jobbar som konstruktör på en konsultfirma. Han har uppdrag på ett företag inom försvarsindustrin och det är där vi ses för intervjun. Säkerhetskraven gör att vi i sällskap av en anställd eskorteras till ett litet kalt konferensrum med vita gardiner och grå linoleummatta. När Markus demonstrerar tungomålstalande, ”tarralasid al barrakidirridischi taralabarala alabaradir ragadigidigidigisch”, känns det lite apart i den strikta miljön.

–Jag kan fortfarande tala i tungor. Nu i efterhand ser jag det som att jag anammade hur andra människor lät. Då trodde jag att Gud gav mig ord och hjälpte mig att be till honom.

Markus tidiga tonår var i stort lyckliga år. Pingstförsamlingen bjöd på mycket gemenskap, lovsång och glädje. Timmen av bön på morgonen var en stund av meditation och kraftsamling inför skoldagen.

–Jag trodde att jag trodde på rätt religion, rätt gud och rätt allting. Det är en viss glädje och trygghet i det, säger Markus.

Men sommaren 1997, då han skulle börja tredje året på elprogrammet i gymnasiet i Borås, kom de första tvivlen. Hur kan Gud vara god och allsmäktig när det finns så mycket ondska i världen? Varför dör en del goda människor unga medan somliga onda människor blir hur gamla som helst? Varför är just kristendomen en sann religion?

Han blev deprimerad och såg det som en attack från djävulen. Sedan följde flera år som Markus beskriver som ambivalensperioden. Han kallade sig fortfarande kristen, men plågades av tvivel och bad allt mer sällan. Det hände ibland att han gick på möten, religionen var viktig för honom inte minst socialt.

För tre år sedan lärde Markus känna en kristen man som var döende i cancer.

–Jag var avundsjuk på honom. Hur kunde han vara så sjuk och ändå förtrösta på Gud? Han hade ett annat perspektiv, nämligen att en sanning tål att prövas. Det perspektivet finns i kristenheten, men jag hade inte mött det förut.

Markus fick höra att han gott kunde läsa om andra religioner, han skulle ändå komma fram till att kristendomen är den bästa religionen. För första gången i sitt liv läste han bibelkritisk litteratur, plöjde religionslexikon från pärm till pärm, studerade filosofi och surfade på muslimska hemsidor. Men istället för att stärkas i sin tro förlorade han den.

–Jag vet att det finns människor, men jag vet inte om det finns gudar. Därför utgår jag från människorna. Vetenskapen är begränsad och vårt förstånd är begränsat. Jag har många frågor och tomma hål, men jag stoppar inte in Gud, andar eller demoner i dem längre.

För två år sedan fick Markus och hans fru Emma sonen Hugo som föddes med hjärtfel. När Hugo var ett halvår fick han en pacemaker inopererad.

–Jag trodde på helandets kraft förut, att Gud kunde gripa in. Men det tror jag inte på längre. Ibland hör man någon säga att Gud har hjälpt dem att hitta ett äpple. Okej, det finns en Gud som hjälper människor att hitta äpplen, men han förhindrar inte att människor dör i cancer eller att barn får hjärtfel. Jag får inte ihop det.

Markus tog steget och gick ur pingstförsamlingen förra året. Nyfrälsta brukar tala om pånyttfödelse och Markus använder samma ord när han beskriver hur det kändes att lämna sin tro.

–Det var lättare att gå, rent ­fysiskt. Förut var mitt jag undertryckt av religionen och jag lade allt i Guds händer, det var en befrielse att själv kunna tänka.

Markus gick med i Humanisterna, en intresseorganisation för människor med icke-religiös livssyn, och startade en webbsida för exkristna. Han kände sig emotionellt och intellektuellt ensam och behövde någon att diskutera med.

Markus tror inte längre på Gud och Jesus, men ser sig delvis som en religiös person, en religiös ateist. Han läser om religioner och är fortfarande en sökare.

För ett år sedan slutade Markus att vara rädd för helvetet. Som kristen var han säker på att komma till himlen. Under åren av tvivel skrämdes han av tanken på att plågas i evighet. Men när Gud försvann ur Markus liv försvann också helvetet.

–Jag levde i en miljö där du inte fick tänka själv. Mitt kritiska tänkande fanns inte, det var Gud som skulle leda hela soppan. Min fru är fortfarande religiös, och kommer nog alltid att vara det, men hon tyckte att jag blev gladare när jag gick ur kyrkan.

Markus växte upp med att onani var synd, någon hade sagt att man kunde få demoner i sig om man onanerade.

–Jag fick mycket skuldkänslor och trodde att jag hade demoner i mig. Idag har jag accepterat sexualiteten, det känns väldigt befriande.

Det finns också sådant han saknar från den kristna världen, en del personer till exempel. I församlingen mötte han många fina människor, men också en del intoleranta. Samma blandning har han funnit inom Humanisterna.

Markus berättar med ett fniss om när Humanisternas ordförande Christer Sturmark skulle tala i en pingstkyrka. En av de andra medlemmarna i Humanisterna frågade oroligt om de inte borde ha med sig livvakter.

–Han kanske inte är representativ, men det är väldigt inskränkt. Samma inskränkthet finns hos många religiösa. Det tråkiga i vårt samhälle är att muslimer är för sig, kristna för sig och ateister för sig. Sen får man vanföreställningar om varandra. Bakom skalet har människor samma problem och samma förhoppningar.

–Vore jag uppväxt i ett muslimskt hem skulle jag också ha varit muslim. Om man tänker så blir man lite mer ödmjuk inför andra uppfattningar.

Markus fru är med i Pingstkyrkan och när han lämnade församlingen innebar det en kris i deras förhållande, men de har kunnat resonera om det. För några veckor sedan hade de barnvälkomnande i Pingstkyrkan för sin dotter.

–Min fru tyckte att det var väldigt viktigt att gå till kyrkan. Jag tyckte inte det. För mig var det viktigt att träffa människor och välkomna Elsa, men jag följde med till kyrkan för min frus skull. I ett förhållande är det bra att kunna kompromissa.

För ett år sedan satt Markus på företagets julfest och tittade på de andra som dansade, men kände att han inte ville sitta och vara tråkig resten av sitt liv. Han och hans fru anmälde sig till buggkurs och på årets julfest kommer nog Markus att bjuda upp.

–Och jag är inne på att köpa en crossmotorcykel. Jag fick ju aldrig någon moped, säger han och skrattar.

Markus ser snarast ut som en kroppsbyggare, men visar sig vara en sökare även i sportens värld. Nu tränar han aerobics och step.

–Jag är enda killen, men det är roligt att testa nya grejer. Jag skiter i vad folk tycker är kvinnligt eller manligt.

Öl, svordomar, science fiction och skräckfilmer är andra nyheter i hans liv.

–Första gången tyckte jag att öl var äckligt. Jag dricker hellre cider. Men jag dricker med måtta.

Markus Anhage som ung och troende.

Markus Anhage som ung och troende.

Fakta

Markus Anhage, 28 år, ateist/agnostiker


Religiös favoritsymbol:

Ingen.

Vändpunkt i din tro?

När jag började tänka själv.

När fick du en fråga om din tro senast?

Minns inte.

Inspirerande person:

Tänk att få träffa någon av de stora filosoferna, Platon till exempel.

När var du i kyrkan senast?

För några veckor sedan då vår dotter barnvälsignades i Pingstkyrkan.

När bad du senast?

Jag har slutat att be.

Vad säger du när du slår dig på tummen?

Fan eller jävlar.

Favorithögtid.

Julen.

Markus lästips och webbtips.

Med tanke på Gud – en introduktion till reli­gionsfilosofin av Ulf Jonsson.

Osunt förnuft av Olav Hammer.

Combatting Cult Mind Control av Steven Hassan.

En dold Gud och Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn.

www.humanisterna.se

www.exkristen.se