Runt ett bord sitter fyra personer i olika åldrar för att prata om hur de ser på ett eventuellt evigt liv i cyberspace. För sig själva eller sina anhöriga.

– Jag är väldigt emot att använda nätet som sorgeplats, säger Christer Lundberg.

Han är 62 år och processledare i organisationen Ung och trygg i Göteborg.

– Lite får man kräva av sina ­efterlevande, säger Christer bes­tämt. För mig känns det mycket bättre att veta att de skulle åka till en minnesplats och sitta och minnas mig. Det är ju en helt annan symbolhandling än att trycka på några tangenter på datorn. Att sitta framför datorn är så, så …

– Opersonligt, fyller Jessica i.

– Tack! Precis så menar jag, ­säger Christer.

Jessica Sollander är yngst i sällskapet, 19 år, och student på Handelshögskolan i Göteborg. Det är knappast förvånande att hon är mest aktiv på nätet av de fyra. Framförallt på Facebook, men också på MSN där hon dagligen är inne.

Hon funderar lite och säger sedan att hon också tycker att nätet kan kännas så otroligt opersonligt, särskilt för att minnas en person som gått bort. Hon säger också att hon tycker att det är lite obehagligt att man tappar kontrollen över det som läggs ut. Att man inte kan veta hur bilder uppfattas eller används.

– Jag tycker nog att Facebook kan fungera som mötesplats även vid sorg, säger Kerstin Jannerberg, 52 år och gymnasielärare i svenska. Man kan uppmärksamma varandra, och minnas tillsammans. Även om det bara är korta stycken som skrivs kan det vara värdefullt, tror jag.

– Tänk när Lady Diana dog, tänk på alla som sörjde henne. De hade säkert kunnat använda nätet för att dela detta, säger Matthew Nowlin, 30 år och också gymnasielärare.

– Jag tycker ändå att det är ett tecken på att vi är dåliga på sorgearbete, invänder Christer.

Han berättar om när han växte upp på landet som fiskarson, i ett litet samhälle där döden ständigt var närvarande. Hur man i princip dagligen talade om döden och ofta fick tillfälle att sörja de döda, på plats och tillsammans med de anhöriga. Han tycker att den moderna människan gör det för enkelt för sig.

– Det mer personliga, eller kalla det gammaldags, sättet att sörja tror jag håller på att gå förlorat. Jag tror inte på att sörja vid ­datorn. Och i dag är det kollektiv sorg som gäller. Ju fler desto värre. Men så fungerar det ju inte för varje enskild som drabbas. Det spelar ingen roll hur många som dog i Estonia egentligen. Inte för individen.

– Men vi sörjer väl inte sämre nu än före internet? Hur menar du då? frågar Kerstin.

Christer försöker förklara:

– Jag tror inte det är så vanligt för oss i den äldre generationen att använda nätet på det här sättet, för sorgearbete. Vi vill dessutom inte heller att det blir så kollektivt som det blir när man lägger ut något. Däremot tror jag att det kan vara helt okej för unga. Till exempel om en klasskompis dör. Då kan de skriva inlägg på Facebook, och det är säkert bra för dem.

Matthew säger att han tror att nätet egentligen bara är en utveckling av dagstidningen. Att en dödsruna som tidigare skrevs i tidningen nu har bytts ut mot en nätsida.

– Man kan göra sidor som är så mycket mer levande än en dödsannons. Det är väl inte fel?

På frågan om varför de tror att det blivit så, att nätet alltmer kommit att användas som minnesplats, svarar Jessica att hon tror att unga i dag läser om och ser så många lyckliga och framgångs­rika människor, att de också vill finnas. Göra avtryck. Och inte bara för de närmaste.

– Jag tror att det är en generationsfråga, säger Kerstin. Andy Warhols berömda ”15 minutes of fame” är viktigare i dag än för tjugo år sedan. Hur det blir i framtiden vet väl ingen, men just nu känns det viktigt för de unga. Viktigare än någonsin tidigare.

Matthew låter ganska säker på sin sak när han säger att minnessaker man lägger ut i dag kan kännas fel senare. Och hur många har då sett dem?

– Blir skadan värre bara för att fler har läst eller sett? Eller är det samma sak som förr, ett griftetal som inte var så snällt kunde nog också skada en hel del, säger Christer.

– Jamen, när någon har gått bort vill man bara minnas det goda. Men på Facebook ligger fyllebilder och annat som kan vara jobbigt för anhöriga, säger Jessica. Det är kanske inte alltid så lyckat. Men nätet kan vara en bra sorgeplats, bara det är kontrollerat. Så att du kan bestämma över det som läggs ut. Och att det kan tas bort, när det är nog.

– Det Jessica säger om kontroll är bra. Möts man fysiskt är det svårare att kritisera och vara elak. På nätet är det lättare. Och man kan dessutom vara anonym, säger Kerstin lite eftertänksamt. Det skulle kännas hemskt om någon skrev elakt på en minnessida.

Att lägga ut begravningsfilmer på Youtube tycker ingen av de fyra känns som en så lyckad idé. Ingen av dem tycker att det känns som en tillgång att möjligheten finns. När de också får höra att alla Youtube-filmer, även begravningsfilmer, har en rankning, det vill säga att de kan betygssättas, blir upprördheten stor runt bordet.

– Det är helt förskräckligt! Vem som helst kan alltså gå in och ­betygsätta en begravningsfilm, säger Kerstin med avsmak.

Hon påpekar att hon tycker att reningsprocessen vid en begravning är viktig. Att man får gråta ut sin sorg i mötet med andra. Jessica håller helt med. Christer lägger till att han tycker att det nästan känns absurt att främmande människor skulle sitta och titta på begravningen av någon av hans närmaste. Eller av honom.

– Jag missade en begravning hemma i USA, säger Matthew. Jag var ledsen för det, men jag vet inte om jag skulle ha velat se den på Youtube. Vem tar med sig kameran till en begravning, förresten?