Julstök i köket hemma hos familjen Bokström-Gran i Malmö. Selma, tre år hjälper till att lacka klapparna. Snart är det dags för Selma att fara runt till mamma Annas släkt i Sverige och till pappas i Norge. – Jag minns när Selma var liten och låg i vagnen. Vi hade ingen bil och jag var så stressad att jag satt på tåget och grät när jag åkte från det ena stället till det andra, säger Anna Bokström som fortfarande firar jul på fyra ställen.
Det börjar redan ett par dagar före jul med pepparkaksbak, julpyssel och julgranspyntning hemma hos Annas pappa och hans nya fru. Sedan bär färden vidare till hennes morbror, hans hustru och tolvåriga son för att dricka glögg och byta julklappar. Följande dag är det julmarknad. Därefter sker avfärd tillsammans med Annas mamma hem till mormor i Bohuslän där de firar julafton med julbord och klappar. Så avslutas alltihop med en gigantisk julfest i Norge med hela sambon Edvards släkt samlad och ännu en omgång paket.
Ja, så ser julen ut för Anna Bokström och hennes familj. Tillsammans åker den lilla trion - Anna och hennes sambo Edvard Gran samt dottern Selma, tre år - land och rike runt för att hinna träffa alla under juldagarna. Inte direkt någon frid.
- Ändå tycker jag att det är kul, säger Anna med energisk röst när vi pratas vid en av de sista arbetsdagarna före ledigheten.
Hon har en diger lista att bocka av och beskriver sig som apatiskt stressad. Det är så mycket att det helt enkelt är svårt att sätta igång.
Men hemma i lägenheten i Malmö där familjen Bokström-Gran bor är det knappt julpyntat alls. Tvärtom är det ganska stökigt. Dottern, som är lite småkrasslig, sover en eftermiddagslur. Några apelsiner med kryddnejlikor är vad Anna hunnit hänga upp mellan studier, kommande utställningar, lämningar och hämtningar på dagis. Anna Bokström går sitt fjärde år på Konsthögskolan i Malmö och ägnar sig åt fotografi liksom sambon som dock redan är färdigutbildad konstnär.
- På något vis tycker jag att julen är värd all stress eftersom jag får träffa alla jag tycker om och det är viktigt för mig. Resten av året är det svårt att få avbrott i tillvaron för att åka och träffa familjen. Julen blir en anledning till det.
Anna Bokström är inte ensam om sitt digra schema. Hennes sätt att fira jul har till stor del ersatt det gamla släktkalaset då alla samlades och umgicks under hela helgen. Det är ofta en omöjlighet i det moderna Sverige där folk bor långt ifrån varandra, kanske har sina barn i andra städer och dessutom är skilda och omgifta i olika konstellationer.
Anna nickar instämmande. Precis så är det i hennes fall också. Sedan föräldrarna skilde sig blir det ingen mer jul tillsammans med alla släktingar.
- I stället har jag tagit på mig rollen att vara den som kommer och hälsar på. Ingen tvingar mig, men jag vill inte att någon ska sitta ensam under julen. Men det riktiga stressandet började nog inte förrän Selma föddes. Alla vill ju alltid träffa barnen.
Turligt nog är sambon Edvard en lugn typ. Han låter Anna hållas och går villigt med på att åka hit och dit. Det enda som är riktigt viktigt för honom är att det blir tid över för en tur till Norge också. Där bor hans dotter från ett tidigare förhållande och där finns hela hans familj.
- Varannan jul är Andrea här med oss och varannan jul är hon hos sin mamma. Vi åker ändå över till Norge och släktkalaset på Annandagen, om inte annat så för att Selma och Andrea ska hinna ses.
När det gäller Annas släktingar är de mer splittrade och visst kan det vara lite jobbigt att vara borta på besök hela tiden.
- Samtidigt tycker jag att det har blivit något av en vana att åka runt.
Om det nu är ett rättvisepatos som styr julfirandet kan ju listan över besök egentligen bli hur lång som helst. Även detta stämmer i Annas fall. Hennes runda utgörs av dem som hon firat jul med under uppväxtåren även om de nu bor på olika platser och inte längre umgås.
Dessutom viker hon en dag för att åka runt och ge presenter till alla sina kompisars barn och önska dem god jul. Hur hinner hon?
- I hela mitt liv - åtminstone sedan jag blev vuxen - har jag levt över mina gränser. Jag har på något vis alltid gjort mer än vad jag orkar. Därför ställer jag mig inte frågan. Just när det gäller julen så gillar jag att rulla köttbullar, dricka glögg och umgås. På det sättet blir det ändå angenämt.
Men det är klart att det finns ett socialt arv också. När Anna tänker på barndomen inser hon att hennes egen mamma kanske inte alltid tyckt att det var så kul att slava i köket när alla släktingar kom. Själv, som barn, märkte hon inget av det, det var ju mest för henne och systern som allt stök var till.
- Det är egentligen larvigt. Som feminist borde jag ju inse att det är en kvinnofälla att ta på sig allt ansvar för alla andras trevnad. Ändå har jag svårt att säga nej. Just den där kontrollviljan förföljer mig i andra situationer i livet också.
Hon erkänner villigt att hon kräver Krav-märkt kött till alla rätter som hon är med och lagar. Hemma hos mormor i Bohuslän är det hon som propsar på att allt ska vara som det brukar.
- Fast i år har mormor sagt ifrån. Hon vill inte ha någon julgran.
Typiskt i sammanhanget är att Edvard inte känner av pressen alls lika mycket. Han struntar i vilka som borde få julkort och måste inte åka på släktkalas varje år. Julafton har han firat med Anna sedan de blev tillsammans. Att hinna träffa dottern i Norge är dock viktigt.
- Med många syskon är det alltid någon som dyker upp hemma hos föräldrarna, menar Anna och jämför Edvards syskonskara på fyra med sig själv där hon och en tio år yngre syster är de enda barnen.
- Pressen blir större i små familjer, tror hon. En mindre märks så mycket då.
Hur ställer sig då Anna till det kristna budskapet, grunden till julfirandet?
Som så många andra svenskar i dagens Sverige är hon inte uttalat kristen men tycker ändå att budskapet är viktigt. Hon hade som ung en period då hon gick i kyrkan. Det var hon dock ensam om i familjen.
- Egentligen tycker jag att denna kommersialism när man bara springer och köper saker för att man måste är helt fel. Man borde värna om sina medmänniskor och göra något bra för världen. Ändå deltar jag. Jag tror att det är rätt långt mellan mina tankar om hur jag vill agera och vad jag sedan gör. Men jag försöker att inte köpa helt onödiga klappar utan något som personen i fråga har nytta av.
Något år försökte släkten avskaffa julklappar till de vuxna. Då var det någon som köpte ändå och Anna fick dåligt samvete av att bara ta emot och inte ge tillbaka.
Edvard funderar inte ens i dessa tankebanor. Men så ser julen också lite annorlunda ut i Norge. Man har inget typiskt julbord utan äter olika mat beroende på var i landet man bor. Man firar inte midnattsmässa eller julotta utan går i kyrkan dagen därpå. Det gör att varje familj kan planera mer som den vill.
- Framför allt har jag accepterat att man inte kan hinna allt. Man måste kunna kompromissa. De här diskussionerna berör andra delar av vårt liv också men just på julen är det Annas familj det gäller så då får hon bestämma.
Anna tycker dock att traditioner samtidigt kan vara ett sätt att komma bort från köp-och-sälj-julen. Att laga mat själv till exempel är ett trevligt sätt att umgås och så slipper man köpa färdigt. Gott blir det också.
- Jag skulle gärna vilja att man läste julevangeliet. Jag tycker det är viktigt att barnen känner till varför vi firar jul.
Flera av Annas och Edvards kompisar har sagt nej till alltför mycket julfirande. Genom att vägra fira på tre, fyra olika platser skapar nästa generation så sakteliga nya traditioner. Föräldrar och släktingar som vill får komma hem till dem som har småbarn.
Anna har också funderat i de banorna. Det skulle kännas vuxet och kul att bjuda in alla till dem. Och skönt. Inte minst för Selma. Men boendet i en andrahandslägenhet på två rum sätter stopp för det. Ännu så länge orkar familjen resa runt.
- Fast jag minns när Selma var liten och låg i vagnen. Vi hade ingen bil och jag var så stressad att jag satt på tåget och grät när jag åkte från det ena stället till det andra.
Detta trots att det inte finns några uttalade krav från någon i familjen att hon måste komma. Det är snarare den duktiga flickan inom henne som begär allt det där. Anna beskriver det som ideal som aldrig kommer ikapp verkligheten när nya och gamla traditioner krockar med varandra.
Hon vill räcka till allt, vara till lags, när alla så gärna vill träffa henne. Hur skulle det bli om Anna - som är så önskad - valde bara en av alla att fira hos?
Skrapar man på ytan finns det nog en form av skuld därunder som Anna själv konstruerat. Kanske har det också att göra med att hon är van vid att fixa allt. Det vanliga vardagslivet är fullt av krav som man som studerande och arbetande småbarnsmamma bara måste hinna. Att säga nej går inte. Just nu, mitt i allt julstök, förbereder hon till exempel en foto- och videoutställning i januari. Det är det enda sättet att hinna.
- Ändå tror jag inte att någon skulle ha några åsikter om jag och Edvard och Selma sa att nej, nu skiter vi i det här och drar till Söderhavet. Det är helt min egen stränga pliktkänsla jag brottas med.
