– När jag förstod att min sambo verkligen var rädd för mig var det droppen. Jag hatade mig själv, berättar Andreas, 35.

Lina polisanmälde honom på nyårsafton för ett år sedan. Några dagar senare gick han till polisen och angav sig själv.

– Jag stod inte ut med mig själv när jag fattade hur långt det hade gått.

Anmälan gällde hot, skadegörelse och dataintrång. Men polisen lade ner anmälan eftersom Andreas dök upp och ville få hjälp.

Han ringde till manscentrum och har nu gått ett år i gruppterapi. Sedan ett par månader går han också i en pappagrupp.

Andreas vill berätta sin historia eftersom han ser sig som en rätt vanlig kille och tror att det finns många som han. Men att bli igenkänd för att ha varit våldsam vill han inte och är därför anonym i artikeln.

Varannan vecka har Andreas sin femåriga dotter Stefani. Det är lite över ett år sedan han separerade från dotterns mamma Lina.

– Förhållandet var vansinnigt destruktivt på alla sätt. Den starka passionen höll oss samman även om magkänslan sa att det aldrig kunde sluta bra.

Andreas våld mot Lina var mestadels psykiskt i form av återkommande otroheter, lögner och intrång i hennes dator där han utgav sig för att vara Lina. Han kränkte och skrämde med ord, knuffar, skrik och hot med slag en centimeter från Linas ansikte. Han kastade saker omkring sig och slog sönder möbler.

– Jag ville skrämmas och föra oväsen, jag visste inte att jag hade så mycket aggressivitet. Jag hade aldrig känt så med någon annan tjej, men Lina och jag väckte något väldigt dåligt i varandra.

Andreas försöker lära sig att bli arg på ett bra sätt. Det finns kanske ingen exakthet i vad som är bra.

– Blir en person rädd av ditt sätt – då är det våld och inte på något sätt okej.

De närmsta vännerna känner till vad han gjort och att han går i terapi. Arbetskollegorna på it-företaget vet däremot ingenting. Ibland känner han sig som en förrädare.

– Jag är ju en sån som samhället verkligen avskyr. Men jag är inte så ovanlig, tyvärr, säger han och dricker av sin latte.

Jag vill kunna lova att jag kan bli arg på ett sätt som inte skadar, men det vågar jag inte.

Han tittar sig omkring lite nervöst, rädd att någon på kaféet ska känna igen honom, undra varför han blir intervjuad och behöva ljuga. Lika medveten som han är om sig själv, noterar han också omgivningen på ett helt annat sätt än tidigare. Han känner alltför ofta igen sig själv.

– Jag tittar ofta på par, och på blickar och kroppsspråk kan jag se hur de har det. Många män har den där flyktiga, tomma eller stränga blicken.

När Andreas och Lina träffades var han inte säker på att han träffat rätt. Lina var krävande och visade tidigt svartsjuka och hon ville mest festa. Andreas som levt singelliv och hängt på krogen i flera år var i en fas när han ville satsa på jobbet och vara hemma mer.

– Ändå drogs jag in i det och levde i en lågintensiv alkoholism. Vi drack varje dag.

Efter en tid kände Andreas att han ville lämna Lina, men Lina hotade med att hon inte skulle klara sig utan honom.

– Jag visste att Lina hade haft flera dåliga killar som misshandlat henne. Eftersom jag aldrig hade varit dum mot en tjej så tänkte jag om mig själv att jag inte var en ”sån”. Vi var speciella och skulle klara av det här.

I stället för att bli tryggare med varandra stegrades spänningen och förhållandet blev mer experimentellt med gränsöverskridande sex.

– Det var en konstig känsla att både vilja och inte vilja. Lina var så övertygande och jag drogs in i det.

Efter ändlösa bråk med sömnlösa nätter när Lina ville fortsätta att festa till sex, sju på morgonen började kroglivet sätta spår. En intensiv maktkamp pågick mellan dem. Linas svartsjuka ledde till att Andreas förlorade både tjej- och killkompisar. Han började känna sig fången.

Hämndkänslor trängde sig på, lagrade aggressioner och en vilja att ge igen.

– Jag började ta sexuella kontakter på nätet, hon kom på mig och jag njöt av att se henne bli osäker och svartsjuk.

Andreas växte upp med en våldsam pappa. Som liten såg han hur pappa slog mamma och den äldre brodern. Andreas lärde sig att inte visa ilska eftersom pappa blev vansinnig.

– Jag hade alltid ont i magen när jag skulle sova. Jag var rädd för att han skulle döda mamma.

Det blev värre när Andreas mamma lämnade pappan. Hon mådde sämre och fick flera psykoser och kunde inte ta hand om barnen.

– Jag fick bo hos pappa för det var på något sätt bättre. Det var lättare att läsa av honom och där fick vi ju i alla fall mat och han skötte hemmet. Men det var ändå de värsta åren för jag var jämt rädd och känslomässigt helt ensam.

Att Lina polisanmälde Andreas blev början till något bra. Han vet att det hade kunnat sluta ännu värre annars. Nu har de en fungerande relation som separerade föräldrar och Lina mår bättre.

Dottern Stefani fick se sina föräldrar bråka, och det är den svåraste biten att leva med.

– Det är fruktansvärt när jag tänker på hur jag skrek och betedde mig och att Stefani fick se sin mamma bli rädd. Men inte ens när jag hörde min dotter säga: ”mamma jag är rädd för pappa” förstod jag hur illa det var.

Andreas har stött på kommentarer som ”vadå, du slog ju henne aldrig på riktigt”.

– Jag tror säkert jag hade kunnat slå till henne ordentligt. Men att jag skrämde henne, knuffade, gjorde henne så osäker, förvirrad, hotade och kränkte med elaka ord är tillräckligt illa. Och jag får alltid leva med vad jag gjort mot henne och min dotter.

Andreas har dejtat några tjejer, men vågar inte satsa. Han vill känna sig säker på att han kan ”bråka bra”.

– Jag var ute och sprang nyligen och hörde ett våldsamt bråk från en lägenhet mellan en man och en kvinna. Det knöt sig i magen och jag önskar att jag hade kunnat gå upp och säga till dem att det går att göra annorlunda.

Efter gruppterapin tog Andreas kontakt med sin pappa och de kunde prata om hur det var under uppväxten. Det blev en viktig upprättelse för Andreas. Han hade aldrig tidigare pratat om svåra känslor med någon.

Att pappan har sagt förlåt har betytt mycket i Andreas arbete att försöka bli hel. Men det största för Andreas är faktiskt att han vågade släppa på kontrollen, att inför andra och sig själv erkänna den fulaste sidan av alla: att han kränkt och skrämt en annan människa.

– Det känns lättare att försonas med mig själv när jag vågat vara ärlig.

Å andra sidan har Andreas inte förlåtit sig själv. Att förlåta är för enkelt.

– Till viss del har jag försonats med det jag gjort i betydelsen att jag vågar se sanningen i vitögat. Men för mig handlar det om att göra rätt. Jag vill kunna lova att jag kan bli arg på ett sätt som inte skadar, men det vågar jag inte.

– Förut hade jag en bild av mig själv som en snäll och försynt kille, men det var jag ju inte. Inte bara.