Det hon oftast talar om är hur kropp, själ och ande hänger ihop. Att det är i den helheten vi kan känna oss grundade, närvarande, här och nu. Fast det kommer ju inte av sig själv, medger Monica Remback. Vägen dit handlar om den där jobbiga inre resan där man måste möta sig själv – vilket var och en av oss gör på vårt eget lilla vis.

Själv har hon ”djuplodat en sak i taget”, som hon säger. Läst hela Bibeln redan som ung, tränat magdans i Egypten, skolat sig i bel canto-sång, rest till olika heliga platser i världen och nu senast lärt sig måla ikoner. Det vill säga helgonavbildningar som följer en tradition som ortodoxa kyrkan fastslog på 800-talet.

Sedan hon började 2003 har hon hunnit halvvägs till målet att kunna ha en utställning med 40 olika motiv.

–Vad jag än håller på med – jobb, sång, magdans, ikonmåleri – gör jag det sällan halvdant, förklarar Monica. Och så försöker jag så mycket som möjligt hitta det ursprungliga.

Monica Remback är 43 år, arbetar som sjukgymnast och blev mamma förhållandevis sent. Sonen David, 3, är på dagis när vi ses i lägenheten på Lidingö med spår av hennes olika intressen: Vid ena väggen ett piano, i en mugg några penslar, i hyllorna bib­lar och stora böcker om ikonmåleri och Egyptens symbolvärld. Överst står också ett tiotal av hennes ikoner – Marias bebådelse, en påbörjad Marias födelse, Johannes Döparen – ”jag tycker det är kul att han är så bohemisk, med rufsigt hår” kommenterar Monica. De andra har hon i sitt rum på jobbet, Lidingö Ortoped-Medicinska Team.

Får du frågor från patienterna om du tror på Gud?

–Ja, särskilt när man målar sånt här, skrattar hon, nickar mot bokhyllans krön och svarar sedan: Ja, jag tror på Gud.

Den kristna guden?

–Och vad innebär det, kontrar hon. Jag gillar inte att presentera mig som ’hej, jag heter Monica och jag är kristen’ …Jag är jag, en del av kristenheten - men vill inte vara bara det.

Ska hon sammanfatta sin tro ser den ut så här: Gud är allt. Inte en person, utan mer en kraft som man kan fylla sig med, en kraft hon kan känna flöda genom hela kroppen, från huvudet ner till fötterna.

Som många andra är hon också född in i Svenska kyrkan och ”har inget behov av att lämna den”, som hon säger. Hon tycker om ritualerna men inte att man ändrade Fader Vår. Monica vill känna igen sig när hon går dit, även om hon inte är där lika ofta som under åren i olika kyrkokörer – från barnkören i födelsestaden Gävle till Uppsala domkyrkokör under sjukgymnastutbildningen.

–Jag har levt mycket i den kyrkliga världen och känner mig trygg med Svenska kyrkans grunder. Och ända sedan jag läste Barnens Bibel är det hur naturligt som helst för mig att kunna alla historier. Min tro har alltid funnits – och stärkts. Dessutom tycker jag att Jesus är en spännande person.

Monica Remback säger att hon hela livet har letat efter vad livet går ut på, i allt hon läst och undersökt. Att hon vet att det finns ett svar. Det gäller bara att hitta det… Ville hon aldrig bli präst själv? Nej, säger Monica, hon känner sig ”alltför hungrig på att förstå sanningen för att gå in i något där andra talar om för mig vad jag ska tro”.

–Det finns så mycket sanning inom så många religioner. Vi ingår i samma väv allihop. Jag anser att man kan lyssna på alla så länge man är öppen och inte låser sig – och man behöver inte tro på allt. Det sämsta är att tro stenhårt på något.

Men det får heller inte bli för flummigt, markerar hon,som när man inom New Age talar om ”att vara bara i känslan”. I den sortens välvilja kan man ibland inte avgöra vad som är gott och inte gott, påminner Monica Remback. För även om man ska använda sin intuition behöver man också vara i tanken: Livet levs med båda hjärnhalvorna.

Det gäller även i jobbet som sjukgymnast. Med sin påbyggnadsutbildning i ortopedisk medicin har hon lärt sig det mesta om kroppens mekanik, om hur kotor står och leder fungerar. Men när patienterna kommer med sina överspända eller uppgivna muskler handlar deras problem aldrig bara om kroppsliga känslor, menar hon. Nej, det kan inte bara vara det, kropp, själ och ande hänger ju ihop. Precis som när hon målar ikoner.

För Monica Remback började det med Vedic Art, en teknik som bland annat bygger på spontant måleri. På duken framför henne växte en ängel fram och hon protesterade tyst inom sig: Hur ska det här gå, jag som aldrig målat änglar? Men porträtt har jag gjort, kontrade hon för sig själv, och fortsatte uppmanande: Följ flödet. Även på nästa målning blev det en ängel. Av något skäl visste hon att den hette Gabriella.

–Det är klart det var Gabriel, ler Monica, ängeln som uppenbarade sig för Maria och berättade att hon väntade Jesus.

Och Monica, som då var 39 år och vant sig vid tanken att hon och hennes man inte kunde få barn, blev snart gravid.

Okej, sa hon till sig själv. Det kanske är dags för den heliga perioden i mitt sökande.

Sedan 2003 har hon gått på kurser i ikonmåleri tre, fyra intensivhelger per år och ibland producerat flera ikoner per gång. Kung David. Sankt Göran och draken. Treenigheten. Marias föräldrar Anna och Joakim. Abraham och Sara.

Varje kursdag inleds med en bön för att ikonmålarna ska få med sig den rätta kraften. Under vägledning av läraren överför man helgonets konturer enligt en särskild mall på träplattor, färglägger bilden och förser den med olika gulddetaljer. Arbetet följer samma principer för ikonmålandet som den ortodoxa kyrkan fastslog på ett kyrkomöte år 843: Att inte avvika från originalen för att stå i direkt kontakt med det helgon man avbildar, aldrig signera sin ikon men alltid ange vem det är samt inviga den för att låta den fyllas med kraft.

Och det är inte som vilken akvarellkurs som helst. Ikonmålandet handlar om att gå in i något meditativt, som en retreatkänsla, förklarar Monica. För under arbetet talar man om existentiella saker, man befinner sig i högre dimensioner – och känner hur det händer saker i kroppen när man målar.

På så sätt påminner ikonarbetet om både bel canto-sången och den orientaliska dansen.

–När måleriet fungerar, när sången fungerar, när dansen fungerar – då får jag ett kvitto på att jag kan vara i mig, närvarande, här och nu. En så hel människa som möjligt.

Då kan hon också känna den där kontakten med alltet, säger hon, en känsla där allt vibrerar, allt bara stämmer. Det kan vem som helst uppleva, menar Monica Remback. Det gäller bara att släppa taget, att tillåta det att ske.

–Det kommer när vi minst anar det och man ska inte leta. Vi får vad vi behöver, inte det vi vill ha. Och sedan, ler hon igenkännande, blir det vad vi vill ha i alla fall.

Men på något sätt handlar det om att ha en väl fungerande kropp, med muskler, nervsystem och hormoner i balans, menar Monica Remback. Att träna kroppen och det kroppsliga instrumentet hjälper henne därför att bli en hel människa – i kropp, själ och ande. Ju mer flexibel i kroppen, desto mer fri i tanken, är hennes erfarenhet.

När hon berättar hur hon också litar på att kroppen är intelligent och har en inneboende läkande kraft citerar hon samtidigt Jesus: Det jag gör, kan ni också göra. Det gäller att våga tro på att man klarar det. Tro på att det går. Framför allt – att tro på sig själv.

Gör du det?

–Ja, jag märker att det funkar, mer och mer. Ibland tänker man ju att det eller det aldrig kommer att gå, men man kan mer än man tror. Så det gäller att istället tänka: Okej, det här ska jag ordna. Själv måste jag göra allt jag kan, förbereda mig, läsa mina läxor. Men har jag bara gjort mitt bästa kan jag överlämna mig sedan – följa processen, tillåta det att flöda.

Och då kan hon också vara den det var tänkt att hon skulle vara: En hel människa i kropp, själ och ande.