”Alla val är rätt dåliga”

–När kommer lyckan egentligen, jag har nog gett upp.

Ylva är 22 år och utåt sett ser hon ut att ha hittat sitt spår. Sedan gymnasiet har hon varit intresserad av Ryssland och nu studerar hon ryska på Stockholms universitet. Hon har förverkligat en dröm, men ändå känner hon sig osäker och orolig.

–Jag har ångest över att jag inte vet vad jag ska göra. Jag känner att alla mina val är rätt dåliga.

Ska hon satsa på studierna eller gå tillbaka till kaféet hon jobbade på? Vågar hon chansa på att hennes intresse för Ryssland kan löna sig? Och hur ska hon kunna fatta alla beslut, vem ska hjälpa henne? “Det är inte framtids­ångest, det är ångest över nuet.”

–Det är en irrationell känsla, jag har ju alla möjligheter. Men jag är rädd för vad mina beslut ska leda till, jag vill inte fastna.

Många omkring henne befinner sig i samma situation.

–Jag kan peka på alla mina vänner och säga: det du känner är sinnesjukt men jag känner likadant. Vi triggar varandra genom att hela tiden prata om vad vi ska göra eller vad vi har gjort. Det är en ständig tävlan om vem som har åstadkommit mest, även om den är omedveten.

Pressen på unga vuxna att leva upp till samhällets ideal “kan göra en schizofren”, menar Ylva. Att ta vara på varje ögonblick och känna att det här är den bästa tiden i ens liv, samtidigt om man ska ta det lugnt och känna efter, är inte lite paradoxalt. Ylva undrar var hennes ambitioner har kommit ifrån, hennes föräldrar var konstnärer, inte akademiker.

–Jag har siktat in mig på att plugga ekonomi och internationella relationer när jag är klar med ryskan, jag tror att jag tycker det är kul, men det kan vara skittråkigt, vi får se.

Karriären går före familj, men hon vill inte bli en ”lattemorsa” som använder barnen som accessoarer. Hon tycker att trenden med karriärinriktade kvinnor som skaffar barn när det passar dem är ångestframkallande och hon vill helst bli en ung mamma. Jag frågar hur hon hade tänkt att lyckas med karriär och barn före trettiofem och hon svarar “ja hur fan ska jag hinna med det?”.

När Ylva för något år sedan åkte till Ryssland för att läsa språk en termin på Moskvas universitet såg hon framför sig några månader av äventyr och självförverkligande.

–Jag ångrar verkligen inte att jag åkte dit, även om jag inte ”hittade mig själv”. Jag ser det mer som en bra erfarenhet.

Hon upplevde det ryska kulturen som befriande i dess opretentiösa sätt att hantera identitet och familjerelationer. Den rädsla för att vara beroende av sin familj som finns i Sverige och det stigma som det innebär fanns inte där. Att mamma betalar din utbildning och att du senare betalar mormors pension tycker Ylva bara är naturligt

– Ett av mina mål är att ta hand om min mamma såsom hon har tagit hand om mig, det är lite ryskt. Alla behöver hjälp på något sätt.