Religiöst förtryck har väl de flesta av Sveriges lite äldre befolkning upplevt. Kom ihåg att fram till 1952 var det inte tillåtet att lämna statskyrkan med mindre än att man gick in i ett annat religiöst samfund.

Själv är jag född 1946 och har hemska minnen från skolan i en Stockholmsförort, där vi tvingades att tro på Gud, lära oss böner och psalmer utantill. Bråkiga elever fick psalmverser som straffläxa.

I småskolan - från första dagen i första klass - inleddes varje skoldag med ett ”Gode Gud välsigna denna dagen amen”. När det blev dags att gå till ”matis” fick vi ställa oss upp vid bänkarna, knäppa händerna och be ”Gode Gud välsigna maten amen”. Efter matrastens slut var det dags att säga ”tack Gode Gud för maten amen” och när skoldagen var slut: Tack Gode Gud för denna dagen amen. Morgnarna inleddes alltid med en psalm. Fröken spelade på tramporgel.

I kristendomsundervisningen fick vi lära oss att Gud fanns, något annat alternativ fanns inte. Och som liten trodde man att det som fröken sade var sant.

I gymnasiet i en skola i Västmanland var det inte bättre, trots att vi elever blivit vuxna. Obligatoriska morgonböner med psalmsång. Det var till och med psalmbokskontroll, eftersom en del elever bara tog med sig psalmboksfodralet. Om det sjöngs för dåligt i kyrkan kunde rektorn beordra omsjungning.

Att sedan vid uppnådd myndighetsålder gå ur statskyrkan var heller inte helt enkelt. Det krävdes en speciell blankett - som naturligtvis inte fanns på pastorsexpeditionen när jag kom dit. Den måste rekvireras. Men det räckte inte med en ansökan undertecknad av mig - denna min privata åsikt måste bevittnas av två personer, som intygade att jag var vid mina sinnens fulla bruk.

I gymnasiet i början av 60-talet förklarade en framsynt lärare i samhällskunskap att ”full religionsfrihet i Sverige får vi den dag vi själva kan bestämma när vi vill gå in i kyrkan”. Det kom att dröja ända till år 2000, då svenska staten och statskyrkan gick skilda vägar.
icke troende 1946

Skilj på livsåskådning och tro. En livsåskådning är för mig något i stil med de mänskliga rättigheterna, som gäller för alla människor. Den är striktare och mer intellektuell, är något att kämpa för.

Tro är snarare ett kärleksförhållande - som ett äktenskap. Det har sina ”ups and downs”, sina gräl, sina stress- och trötthetsperioder, sina sorger och besvikelser. Men också sin kärlek och värme, sin humor och fantasi. Som alla förhållanden kräver den vård och ansning och trohet om den ska bli slitstark och vara livet ut. Kanske behöver den också hjälp och rådgivning som vilket äktenskap som helst. Men den har liv, färg och övertoner som blommar ut i konst, musik och liturgi. Den sprider kärleken. Dess frukt är barnet, det som vi firade nu i jul: Guds kärlek till människan i det mest hjälplösa - en nyfödd baby. Men också Guds kärlek till barnet inom var och en av oss. Kanske är det ett av kristendomens adelsmärken att sätta barnet i centrum. Därför kan många fira julen som en
kärlekens och barnens högtid, även om de inte har en tro på allt kyrkan lär - bara de har hoppet kvar.
Ann-Marie Cervin

Jag tycker att ateist/troende-debatten blir alltför enögd. För mig blir det uppenbart att båda sidor talar om samma sak. Humanisten upplever med sin kärlek till biologins gränslösa förmåga att skapa system och skönhet faktiskt exakt samma känsla som den religiöse har inför naturen och livets storhet. Skillnaden är att de sätter olika namn på ”skaparen”.

Den gudstroende må vara rädd för ”verkligheten”, medan ateisten är vettskrämd för allt okänt som inte går att bevisa, mäta och med hjärnan förstå. Och att tro på vetenskapen är ju på sätt och vis som att tro på en illusion eftersom vetenskap ständigt revideras och förkastas.

Jag tror att den kristne likaväl som den vetenskapstroende har missuppfattat begreppet andlighet. Den andliga upplevelsen har varken med blind tro på vetenskap eller med någon dogmatisk Gud att göra. Det är en universell, och ändå ytterst privat, känsla av att
tillhöra något större, bortom det man som människa kan greppa med förnuftet. Inom österländsk filosofi strävar man efter att uppnå detta tillstånd genom olika mentala övningar såsom meditation, att vara i tystnad, och genom att helt enkelt lära sig uppskatta skönheten i allt levande här och nu och inom sig själv. Sök dig inåt så finner du Gud.

Min sambo säger sig vara ateist. Han är nöjd med livet sådant det är, han har inget behov av att tro på någonting som inte går att bevisa. Andlighet fnyser han mest åt. Då brukar jag fråga honom vad det är han känner när han sitter med tårar i ögonen och ser våra barn leka. För den känslan går inte att klä med ord och även om den går att mäta i laboratorium så kan den inte förklaras på ett tillräckligt vetenskapligt sätt. Vad är det om inte en andlig upplevelse?
Eleonor Telcs

Jag blev själv ateist för ca 50 år sedan, lämnade kyrkan när jag blivit myndig. Som ung hade jag en inställning liknande de så kallade Humanisternas.

Med stigande ålder har jag blivit mera ödmjuk och en dag insåg jag att jag var troende, det vill säga att jag hade en ateistisk tro.
Sedan dess har jag sökt formulera min hållning. Den första iakttagelsen var att många existentiella frågor är icke avgörbara, det vill säga att det är meningslöst att hänvisa till vetenskapen.

Den andra var att livet i universum är så mycket större än mänskligheten på jorden - att ta människan (en nivå i utvecklingen) som utgångspunkt för en hållning till allt liv är, om inte annat, förmätet.

Den tredje iakttagelsen är att sannolikt alla levande människor har en tro (åtminstone omedveten). Detta för en ickereligiös person chockerande anspråk tror jag däremot är en existentiell fråga som verkligen är avgörbar, om än oetisk för forskning. Tanken är att en människa helt i avsaknad av tro skulle uppleva tillvaron som helt meningslös, kanske förutbestämd, moralen som en godtycklig konstruktion och allt levande, inklusive alla medmänniskor, som fysikaliska yttringar av naturlagar - utan innebörd, utan mål och
definitivt utan avsikt eller mening. Vad som är dött och vad som är levande blir därmed irrelevant.

Min tro är att en sådan människa inte överlever, åtminstone inte förblir psykiskt ”frisk”. Så här står jag nu med min etikettslösa tro. Konfessionslös skeptisk mystiker kanske vore en dagsbeteckning?
Lars-Olov Eriksson