80-talister inger hopp

Att hitta en identitet oberoende av arbete och status, att bygga stadiga nätverk av nära relationer och att lära sig tycka att livet är viktigare än jobbet är en förutsättning för att få ett gott liv i framtiden, och är det inte det hela kvartslivskrisen handlar om?

Thomas Fürth, framtidsforskare och forskningsledare vid Kairos Future har ägnat flera år åt att titta på olika åldersgrupper. Nu senast studerade han 80-talisterna, som han kallar för MeWe-­generationen och han fann en ­intressant och paradoxal syntes av de senaste decenniernas ideal.

Man skulle kunna säga att de människor som är födda på 80-talet är post-materialister, post-individualister, post-kollektivister och post-”drömmen om folkhemmet”.

De är intresserade av att tjäna pengar, men bara om det hjälper dem att realisera sina drömmar. De är intresserade av saker, men bara de prylar som verkligen betyder något för dem. De är individualister och vill förverkliga sig själva, men sätter stort värde på gemenskap, vänner och familj. De går inte i ledband, men de är medvetna om att ett bra samhälle måste byggas tillsammans. Och de är ganska säkra på att om det ska det bli något så kommer de att få göra det själva.

I din och dina kollegers bok The MeWe generation, får man en känsla av att det här är en gans­ka stark, handlingskraftig grupp med framtidstro. Det stämmer inte alls med idén om en kvartslivskris.

– Men är inte definitionen av en kris att det är en reaktion på en situation där verkligheten inte längre stämmer med de givna förutsättningarna? Ur den aspekten tror jag det är självklart att både sena 70-talister och 80-talisterna måste gå igenom en kraftig omorientering som de äldre generationerna varken förstår ­eller kan hjälpa dem med.

Thomas Fürth tycker att det tjatas om att de unga bara sitter framför datorn.

– Ingen av oss har en aning om vad internet kommer att innebära. Det är kanske i cyberspace som framtidens samhälle finns, inte bara umgänget och underhållningen utan också utbildning och jobb.

Utvecklingen kan kännas lika främmande för de äldre som när jordbruksbefolkningen inte begrep varför man skulle bo i stan när man kunde bo på landet, jobba inne i fabrikerna, när man kunde jobba ute.

Vuxenblivandet fram till i dag har i stort sett handlat om att skapa sig en identitet med hjälp av jobbet. Vi frågar ”vad gör du”, inte ”vem är du”. Och ju mer framgångsrik du är desto starkare framstår din personlighet. Det där är bara att glömma, enligt Fürth. ”Lennart Hyland var den sista personen som kunde få alla svenskar att tända och släcka ljuset på en gång”, som han säger. Ingen människa, inga rollfigurer, ingen yrkesidentitet kommer i fortsättningen vara bestående. Allt och alla kommer att vara i ständig förändring.

– Vi som växte upp på 60- och 70-talet levde i antingen-eller-samhället. Expressen eller Aftonbladet, Surf eller Via, vänster eller höger. Det fanns alltid två av allting och det du valde definierade dig. Det var stor skillnad mellan dem som handlade på Ica eller Konsum.

I dag finns inga kroniska varumärken, de byter namn, de läggs ner och startas på nytt. Det blir inte tillräckligt många människor som har exakt samma kläder eller prylar för att de ska kunna räknas till en grupp. Samma sak med våra roller: om direktörerna förr satt på sina poster till pension, byts de nu ut med ett par års mellanrum. Vi hoppar på och vi hoppar av, mycket få blir vid sin läst livet ut. Och kändisarna, de blir faktiskt allt ­färre, mer kortlivade och med en betydligt mer begränsad publik.

Parallellt med den här utvecklingen, menar Thomas Fürth, är vi också på väg bort från det stabila trygghetssamhället där institutionerna säkrade ditt vuxenblivande och idealet var solklart: grundskola, gymnasium, lite resa och lek, högskola, fast arbete, familj och så på sikt pensionering – ett normalt liv, helt enkelt.

Få kvartslivare kommer att ha det på det här sättet, enligt Thomas Fürth. Folkhemmet varade en mycket kort tid, de flesta människor har levt ett betydligt mer osäkert liv.

Allt det här sammantaget innebär att vi alla måste hitta en identitet som inte är beroende av de yttre omständigheterna, som inte faller när vi byter jobb, flyttar eller utbildar oss på nytt. Och det här, menar Thomas Fürth är precis vad kvartslivskrisen handlar om – att förbereda sig för en värld i ständig förändring.

Det kanske är i datorn, tänker jag, som många av framtidens människor bygger upp sin identitet: Ikoner hämtade från en konstnär någonstans i Japan, specialprogram gjorda av en tjej i Indonesien, allt som går att få tag i om garagerock hämtat från ett par hundra sajter runt klotet, kortfilm från ett independentbolag i Syrien, musik från en kille som spelat in en skiva i sin garderob – vänner, likasinnade eller oliktänkande från jordens alla hörn.

Datorn med dess innehåll kan bli det konstanta, det som vi har makt över och som i framtiden kan representera vår trygghet och vårt innersta jag i en värld i ständig förändring. Där på nätet finns alltid någon community där du kan känna dig hemma, där du är betydelsefull.

Kan man säga att kvartslivskrisen helt enkelt är en kris i tiden, ett symtom på djupa samhällsförändringar och en bra förberedelse för att leva i det globala och dynamiska samhälle vi är på väg in i?

– Ja det tror jag. 80-talisterna kommer att ha de bästa förutsättningarna, och svårast kommer det att bli för 60-talisterna eftersom de är vår tids mest konservativa generation.

Vad menar du? Mer konservativa än de 20- och 30-talister som ju ännu är ganska många?

– Ja, alla födda före 60-talet och efter 70-talet har vuxit upp i mer eller mindre oroliga tider. 20- till 50-talister vet vad fattigdom innebär, de vet att man måste kavla upp om man ska komma någonstans, att allt inte är givet. Likadant är det med 70- och 80-talister – ekonomisk kris, miljöförstöring, terrorism, arbetslöshet. Men 60-talisterna, för dem var allt dukat, de föddes med guldsked och de tror fortfarande att samhället är skyldig dem en framtid.

Och nu tar de över, resonerar Thomas Fürth. De är i 40-årsåldern och de är flest sedan leden börjat tunnas ut bland babyboomers i rekordgenerationen. 80-talisterna kommer att ha 60-talister som chefer när de kommer ut på arbetsmarknaden och det mötet kommer att bli spännande. Den krävande konservativa generationen möter den experimenterande, kollektiva, individualistiska.

Det har länge varit svårt för unga att få hjälp av vuxna att hantera sin kvartslivstid. Det har helt enkelt varit för stor skillnad mellan föräldrarnas egna erfarenheter och deras barns. Utvecklingen har gått så fort att på bara en generation har de krav som de unga lever under helt förändrats. Dagens föräldrar har ingen aning om vad det innebär att vara 23 år 2008.

– Men det finns hopp, säger Thomas Fürth, 40-talistgenerationen går nu in i en tid som på många sätt liknar de unga vuxnas. Precis som kvartslivarna är de en ny sorts åldersgrupp – välutbildade, obundna, nyfikna pensionärer som också funderar över hur de ska använda sin nya frihet. Inom några år kommer vi ha ett par miljoner människor i det här landet mellan 19 och 32, och mellan 55 och 80, som förutom när det gäller pengar, bostad och kontakter, lever under samma villkor.

Kanske, funderar Thomas Fürth, blir 80-talisterna den första generationen sedan -68 som på ett genomgripande sätt kommer att förändra samhället. Inte genom att ropa på revolution, det har de sett sviterna av, utan genom att utveckla internet till ett globalt humant nätverk för klotets alla individualistiska kollektivister.