Du är här:
SvD.se
Startsidan
Idagsidan
Ett inre liv i färger

Ett inre liv i färger

Publicerad: 18 maj 2004, 05.30. Senast ändrad: 2 november 2007, 03.26

När en ton inte bara är en ton, en siffra inte bara en siffra, utan också en färg, eller en känsla som känns, väldigt fysiskt - ja då har man något som kallas synestesi. Det låter kanske som en sjukdom, men det är snarare en extraordinär förmåga, som i och för sig kan ställa till med en del besvär ...

Illustration: Guje Engström

Får du ont i huden när du tittar på ett rutmönster? Förknippar du dina vänner med specifika färger? Känner du blåst runt vristerna när du lyssnar på gitarrspel? I sådana fall tillhör du antagligen den exklusiva och relativt okända skaran med så kallad synestesi.
- När jag först kom i kontakt med människor som har de här förmågorna, fanns inte synestesi beskrivet på svenska. Kunskapsbehovet var alltså stort och jag bestämde mig för att ta reda på mer om fenomenet, säger psykologen Monica Vester, vars bok En värld av nyanser - om synestesi nyligen kom ut (Studentlitteratur, 2004).
De allra flesta av oss föds med förmågan att kunna se, höra, lukta, smaka och känna. Det speciella hos personer med synestesi är att information från ett sinne överförs och upplevs i ett annat sinne. Synestesin kan ta sig en mängd olika uttryck, men den vanligaste varianten är att bokstäver och ord kopplas ihop med olika färgnyanser.
- Det finns personer som uppfattar de synestetiska förnimmelserna utanför den egna kroppen, men oftast upplever man dem som färger och former inne i huvudet, säger Monica Vester.

En annan något mindre vanlig variant av synestesi är att färgsinnet kopplas på vid ljudupplevelser. En kvinna som intervjuas i boken berättar att fantastiska färgharmonier bryter ut när hon lyssnar på jazzmusik. När pianostämmaren kommer måste hon dock lämna hemmet eftersom hon får migrän av att höra alla toner och färger i en enda röra.
- De allra flesta upplever sin synestesi som berikande. Att förlora den vore som att plötsligt börja se världen i svartvitt. Men ibland kan förnimmelserna bli för överväldigande. En kvinna berättade att hennes huvud plötsligt kunde fyllas av gul färg under en föreläsning så att det blev svårt att höra vad som sades. Hon var då tvungen att koncentrera sig på att anteckna för att komma ihåg vad föreläsaren sagt, säger Monica Vester.
Studier visar att ungefär en person av två tusen har synestesi och att det är sex gånger vanligare bland kvinnor än bland män. Synestesin utvecklas redan i barndomen, men ofta tar det lång tid innan barnet förstår att andra upplever världen på ett annat sätt. Och när de väl gör det är det inte alltid en positiv upplevelse. Risken finns att oförstående föräldrar, lärare eller kompisar tycker att barnet är konstigt eller försöker göra sig märkvärdigt genom sina berättelser om exempelvis färgade toner och ord. Vissa tystnar då och försöker i stället dölja sina speciella sinnesförnimmelser.
- Synestesi är ingen sjukdom och inget man kan utveckla medvetet. Jag skulle önska att exempelvis musiker med synestesi skulle ordna konserter där färgerna som de upplever även förmedlades till publiken, kanske med hjälp av ljusstrålar eller filmsekvenser på väggen. Dels skulle det öka förståelsen för vad synestesi är, dels skulle publiken kunna få en mer total upplevelse av musiken på det sätt som personer med synestesi upplever det, säger Monica Vester.

Men har vi inte alla en släng av synestesi? Vi ser rött när vi blir arga och åtminstone det egna namnet
förknippar många av oss med en viss färg.
Men nej, så enkelt är det inte. För att hitta personer med faktisk synestesi läste några forskare upp 70 ord, bokstäver och siffror för en grupp människor och bad dem sedan att koppla ihop dessa med färger. De som verkligen hade synestesi gav samma svar i 96,5 procent av fallen när de utsattes för exakt samma test ett år senare. För personer som inte hade synestesi överensstämde svaren endast till 19 procent när de testades en vecka senare.

Teorierna om hur och varför synestesi uppstår är många. En av de äldsta går ut på att upplevelserna bygger på inlärda associationer. Som spädbarn kanske vi fick leka med olikfärgade bokstäver och de tankeassociationerna har sedan lagrats i minnet. Som vuxna kan vi återkalla dem när vi tänker på olika bokstäver.
Vad som talar emot den här teorin är att färgförnimmelserna sällan visat sig stämma överens med färgen på leksakerna från barndomen. Dessutom har tvillingar som exponerats för samma böcker uppvisat olika färgförnimmelser.
Andra forskare menar att vi alla blandar sinnesupplevelser på det här sättet fram till tre-fyra månaders ålder. Man kan tänka sig att spädbarnet med sin ännu outvecklade hjärna inte klarar av att sortera alla sinnesintryck.

Att synestesin sedan försvinner förklaras med att de tillfälliga nervförbindelser som riktigt små barn har, tillbakabildas hos de allra flesta av oss när hjärnan mognar. Hos individer med synestesi kvarstår dock kontakten mellan nervförbindelserna av någon anledning. Sinnesintrycken kan därför bearbetas av exempelvis hjänans nervceller för hörsel och nervcellerna för synen samtidigt. Vad som stöder denna teori är bland annat att det verkar som om synestesi särskilt ofta uppstår från de områden där nervförbinelserna är lokaliserade nära varandra.
- Redan på 1700-talet uppmärksammades fenomenet synestesi i vetenskapliga kretsar, men forskningen har fått ett uppsving under senare år delvis tack vare att man med modern teknik kan observera synestesi fysiologiskt.
Med hjälp av så kallad PET-kamera har man exempelvis sett att hjärnan hos en person med synestesi arbetar annorlunda än hos dem som inte har det. Men exakt vad det beror på vet man fortfarande inte, säger Monica Vester.