Tammy Eriksson, 16 år:

”Jag hade jättemånga gosedjur när jag var liten, över 50 stycken. Den viktigaste var älgen Helge som jag tror jag fick av min gudfar när jag var nyfödd. Min gudfar var jättecool och blev min idol.

Inget har betytt så mycket för mig som den älgen. Jag hade med mig Helge överallt, lekte med honom och sov med honom. En gång kastade jag ut honom från balkongen för att se om han kunde flyga. Det kunde han inte. Då grät jag tills pappa gick ner och hämtade honom.

Det var som när jag tappade honom på Hemköp. Jag blev jätteledsen och grät i flera timmar tills vi åkte tillbaka. Där hängde han i kassan – den lycka jag kände då går inte att beskriva.

En gång lånade jag ut honom till en kompis, men hon klippte av snöret som man kunde hänga upp Helge i och färgade tvättrådslappen blå. Jag blev typ jätteledsen och vägrade sen låna ut honom till någon.

Han var bara min. Han var allt i ett. När jag var ledsen kunde jag gråta på honom och när jag ville leka så var han en kompis.

När jag gick till dagmamman fick jag ha med Helge, men på sexårsverksamheten var det inte längre okej. De hade en regel att man inte fick ha med leksaker om man inte delade med sig. Jag skrek och grät och bråkade varenda dag när vi skulle dit. Det var jätteensamt för mig för jag gillade inte att leka med andra barn utan var mycket i min egen värld. Helge gav mig trygghet. Förskolor generellt är ganska dåliga, för om ett barn ska göra en grej måste alla barn göra samma grej. Men alla barn är inte likadana. Barn är unika och borde ses som unika. Jag tycker att jag kunde ha fått ta med mig Helge.

Jag minns inte riktigt när Helge slutade vara viktig för mig, jag tror att det var när jag fick robotar som jag tyckte var mycket roligare.

Jag är fortfarande tvungen att ha något gosedjur hos mig när jag ska sova. I somras köpte jag en lila Care Bear. Det blev en nostalgitripp för mig. Jag växte upp med tv-programmen om Care Bears. Jag är lite mörkrädd fortfarande och det lugnar mig att hålla om någonting.

Barn har behov av ständig kontakt och närhet, det är ett av våra basbehov som människor. Gosedjur blir en trygghet och hjälper barns fantasi. Jag kommer att ha gosedjur tills jag blir jättegammal. Jag förstår inte dem som tycker det är töntigt, jag tycker att det är jättemysigt. Nästan alla mina kompisar sover med gosedjur, de är lite flummiga, som jag.”

Arash Khezri, 12 år

”Mitt gosedjur var Stitch, från filmen Lilo & Stitch. Jag hade en massa gosedjur, men han blev min favorit. Jag gillade filmen och de flesta av de andra gosedjuren hade jag ärvt av mina brorsor.

Stitch fick jag när jag var fyra år och vi var i Frankrike. Den var jättedyr, men ändå fick jag den.

Stitch var min lekkompis, ibland när jag var sur brukade jag leka med honom. Gosedjur är kompisar och sviker en aldrig eller misstycker. Nu har jag mina gosedjur på en hylla, de är viktiga som minnen.”

Daniel Hofslagare, 8 år:

”Jag har en panda och en get, eller vad det är, och en hund också. Hunden är bäst eftersom han är störst. Han heter Buster och är bra att sova mot i bilen. Gosedjur är bra för man kan gosa med dem. Jag leker inte med dem. Jag har nog 30–40. Men mamma har tagit upp en del på vinden. De tio bästa har jag i sängen. Det är till exempel Buster och minihunden som det står Brun på. Men den heter Leo. På dagis hade jag med mig katten Findus, den var favvo då. Sen hade jag en haj. Det har varit lite olika.”

Jasmina Saabas, 5 år:

”Jag har en jättestor nalle hemma. Jag leker med den. Vi brukar leka kurragömma. Han gömmer sig under bordet. Det är bra med gosedjur för man kan göra saker med dem. Nallen heter Ove. Men det är kossan som är bäst för den sitter still. Hon heter Kossan.”

Stoppad kärlek - alla artiklar