Helene Odenjung, folkpartistiskt kommunalråd i Göteborg, är ständigt uppkopplad och tycker det är roligt att blogga, vara på Facebook och twittra. Det innebär att det kan stå så här på hennes profilsida: ”tittar på en favorit i repris på SVT: Vikarien. En tekopp till det och laddar för en ny härlig dag imorgon”. Litet längre ned länkar hon till sin blogg där hon gjort ett politiskt inlägg om behovet av elitklasser.

Peter Eriksson, språkrör för miljöpartiet, har gjort tvärtom – valt bort alla sociala medier.

– Jag avstår, för det är inte mitt naturliga sätt att umgås. Eftersom man ändå är så offentlig i mitt jobb blir Facebook också en privat fråga. Som jag ser det bidrar det bara till en ytterligare privatisering av politikern.

Många andra miljöpartister har inte reagerat som Peter Eriksson, vill han påpeka. Och ju närmare valet vi kommit, desto fler politiker gör som Helene Odenjung – är riktigt aktiva med olika sociala medier, noterar medieforskaren Annika Bergström vid Göteborgs universitet.

– Nu börjar politikerna bli på hugget och kan vara ganska personliga, ibland på gränsen till privata. Även om många verkar ha blivit varma i kläderna och hittat sin nivå, vet de flesta fort­farande inte riktigt vad de ska göra –  vilket inte är så konstigt. Vi är mitt i en tillvänjningsprocess med ett slags kontinuum mellan privat och offentligt. Där finns inga skarpa gränser, inte någonstans.

Så här förklarar hon det: När politiker är privata och offentliga om vartannat blir det svårt att veta om det är personen eller politikern som uttalar sig. Offentliga personer som är aktiva på nätet måste därför tänka sig för extra noga kring vad de skriver, menar hon.

Självklart ingår det att vara personlig på de sociala medierna, men då måste man också öva upp känslan för var gränsen går. Visst kan man glida över till att vara privat – ”men bara litet”, menar Annika Bergström. Som att skriva att man varit på semester eller åkt och badat.

– Klart det finns gränser. En går vid att som vårdpersonal lägga ut bilder på en nedsövd patient – det är ett lagbrott. Liksom att reglera exakt vad man får säga på Facebook – det är emot yttrandefriheten. Sedan faller inte alla gränser under lagens råmärken utan är moraliska. Det gör det ännu svårare att veta exakt var de går.

Annika Bergström noterar att flera organisationer har valt att gå ut med riktlinjer till sina medarbetare för hur de ska bete sig på de sociala medierna. För henne är det självklart att företräda Göteborgs universitet när hon är ute både i verkligheten och på nätet och därmed känna vissa skyldigheter gentemot arbetsgivaren.

– Man behöver vara vaksam på att man syns, och att man som offentlig person i första hand representerar sin organisation. Samtidigt tycker jag det verkar dumt att börja reglera exakt vad folk får skriva. Vad man kan göra är att uppmuntra till eftertanke.

När Sven Otto Littorin twittrade om sin förälskelse – var det okej?

– Visst fick han säga det, säger Annika Bergström och låter litet full i skratt när hon fortsätter: men han måste ju räkna med att bli citerad. När offentliga personer går ut med något privat kommer det alltid i kapp.

Det är precis därför Peter Eriksson är emot att figurera i sociala medier.

– Allting blir mer och mer privatiserat. Jag är inte särskilt attraherad av den utvecklingen. Det måste få finnas ett privatliv också. Vart man än går har folk en kamera, så jag känner mig sällan ledig och för mig själv när jag är ute. Därför värnar jag om de privata sfärer jag har. Det är svårt nog som det är att hålla ordning på det som är privat och offentligt.

Helene Odenjung kryssar i stället gärna mellan båda, väl medveten om att hon inte bara är politiker utan mamma också. Eller ”fullständig person” som hon säger, har familj och gillar att träna och laga mat. Statusuppdateringen om programmet Vikarien kan ha lika många kommentarer som blogglänken om elitklasser, och 29 personer har klickat på gilla-knappen för hennes utrop ”Ska vinna valet!”.

– Det finns ingen tydlig avgränsning, så jag får tänka till från gång till gång. När jag känner att det jag är på väg att skriva blir för privat låter jag ibland bli så det inte ska misstolkas.

Det började med att Helene Odenjung öppnade ett Facebookkonto som en kul grej. Av dem som frågade om hon ville bli deras vän klickade hon bekräfta till alla som hon någon gång hade träffat eller hade en form av relation till. Vänkretsen vidgades snabbt.

– Det gjorde att jag inte kunde dela med mig av allt möjligt till alla utan en viss sortering. I dag är det jag skriver en blanding av personligt och offentligt, och så tycker jag det är kul att skriva kommentarer även till folk jag inte känner så väl. För mig är Facebook litet som ett samtal i fikarummet, och jag vill hålla samma ton där som i verkligheten.

Helene Odenjung tycker det är roligt att blogga, följa twitterdiskussioner och gå in på Facebook flera gånger dagligen. Annars skulle hon låta bli, säger hon. De sociala medierna vill hon använda som ett sätt att kommunicera med väljarna, inte som megafon.

Och dialog är nog nyckelordet för den politiker som vill lyckas med de sociala medierna, enligt Annika Bergström.

– Om man kör envägskommunikation med väljarna är det som att trycka ut ett flygblad på nätet – ett budskap eller ett nytt vallöfte som ska ut. Nej, det gäller att svara dem som hör av sig och vara personlig. Och så måste man prata med folk ganska frekvent. Om man inte är beredd att hålla igång ett samtal över de sociala medierna är det meningslöst.

När Peter Eriksson hade sin blogg upptäckte han att han helt enkelt inte hade lust att vara så aktiv.

– Jag upplevde verkligen att man måste sköta den bra och gå in varje dag, annars blir den inte intressant. Så sånt får dom som är bra på det hålla på med. Dessutom är det lätt att inbilla sig att man gjort något – bara för att man skrivit ett par meningar på sin blogg.

Nej, Peter Eriksson föredrar att ”träffa folk på riktigt i stället”.

Helene Odenjung poängterar att sociala medier inte är i stället för att möta människor IRL. Och liknelsen är faktiskt relevant, menar Annika Bergström: Den som inte gillar att mingla kan lika gärna låta bli Facebook. Och vet man inte vad man vill med en ”fan-page”, en medlemssida, är det bättre att gå ut och kampanja på det sätt som passar en.

Är de sociala medierna något helt annorlunda än vad offentliga personer gjorde för 50 år sedan?

– Nästan allt vi gör på nätet har vi gjort i alla tider. Politiker har alltid sökt upp människor, stått på torg och varit på turnéer. Det är inte företeelsen, utan verk­tygen och tekniken som är annorlunda och gör det enklare.