– Det är märkligt att man kan bli så påverkad av en text. Det var som om jag sparkade ut mig själv på något sätt när jag hade läst artikeln om Håkan i SvD-serien Hemma som homo.

Författaren Håkan Lindquist svarade snabbt på Fredriks öppenhjärtiga mejl. Efter en tids mejlande bestämde sig Fredrik för att gå till en av RFSL:s startgrupper om att komma ut i mogen ålder. Håkan skulle vara kursledare.

– Jag gick fem varv innan jag överhuvudtaget vågade gå in genom dörren på RFSL. Så tabubelagt var det för mig. Första träffen kände jag att jag bara ville därifrån. Jag ville hoppa ut genom fönstret, en märklig känsla, men jag tvingade mig själv att vara kvar. Kursen var berikande på många sätt.

Lite tidigare hade han börjat gå i terapi.

– Det var också viktigt. Det är så mycket, eller det var då, så många skamkänslor. Bögar är ju äckliga i mångas ögon. Det där sitter i ens egen självbild också och skapar skam. Sedan blir den dubbel när man inte har vågat komma ut. Och för att inte ha vågat utveckla sitt liv på ett sätt som man vill där inne fast man egentligen hade velat. Det är väldigt djupt begravet. Det är många starka känslor som man skjuter undan.

Varifrån kommer den starka skammen?

– Det samhälle jag växte upp i, den sociala miljön. Där fanns inga homosexuella förebilder. Ordet bög var ett skällsord om någon äcklig slemmig typ – även om man inte alltid syftade på homosexuella.

När Fredrik började på högskolan i 20-årsåldern, och kanske skulle ha vågat ta steget ut, kom 1980-talets aidsvåg.

– Då blev det otroligt skam­belagt att vara bög. Det var bastuklubbslag och annat. Det var ju de homosexuella som kom dragande med sjukdomen, ett straff för synden så att säga. Det gjorde inte saken lättare.

Träffade du killar på den tiden?

– Nej, jag hade inga förhållanden alls. Jag valde den vägen. Man hittar massor med skäl och bortförklaringar, även inför sig själv. ”Jag har bara inte hittat den rätta kvinnan”, kunde jag tänka. Man kan lura sig själv ganska ordentligt.

På senare tid hade Fredrik en relation med en kvinna, i ett halvår. Men det kändes fel.

– När jag började närma mig 40 blev det mer och mer omöjligt att vara ensam. För mig var det behovet av närhet som var helt drivande, både fysiskt och själsligt. För så nära kommer man inte vänner. Jag längtade efter någon att dela livet med.

Fredrik säger att han kan känna sig besvärad av att så mycket kretsar kring sex. Sexfixeringen är baksidan av allt det positiva med den extroverta gayvärlden, menar Fredrik. Det är den sexualiserade homovärlden som syns.

– Men homosexuella är lika olika som alla andra. Alla bögar går inte och viftar med rumpan på parader, alla gillar inte Melodifestivalen.

40-årskrisen var det som fick Fredrik att bli tvungen att ta ett steg på något sätt. Intervjun med Håkan Lindquist och artikel­serien ”Hemma som homo – om att komma ut i mogen ålder” råkade komma i det ögonblicket. Fredrik skaffade genast Håkan Lindquists bok ”Om att samla frimärken” och sträckläste den direkt. Igenkänningen var enormt stark. Efter de första obehagskänslorna i RFSL-gruppen började Fredrik leta sig fram i en ny värld.

– Det är ett identitetsbygge. Det är det som gör det jobbigt. Man har en identitet. Först ska man ändra den inåt och sedan ska man ändra den utåt.

– Jag kommer så väl ihåg första gången när jag överhuvudtaget kom ut inför någon. Det var för min husläkare. Jag kunde inte titta honom i ögonen när jag berättade att jag var homosexuell.

Hur reagerade han?

– Han sa ingenting. Konstigt egentligen, för det måste ha synts på mig hur jobbigt det var att säga det. Det är bara två år sedan, men det känns som en jättelång tid, vilket är konstigt men när man är med om omvälvande saker så går tiden långsammare på något sätt.

Fredrik började med att gå ut på gayställen, både med kurskompisarna och ensam.

– Det kändes som att göra studiebesök. När man är mitt i livet är det inte lätt att känna sig hemma i de där disco- eller barmiljöerna, säger Fredrik och skrattar.

Om man inte har utvecklat den typen av relationsskapande i tonåren så har man gått miste om massor, påpekar Fredrik. Man har inte levt sina tonår som de flesta andra. Att hitta en relation är inte lätt. Det är något man måste träna på. Idag underlättas mycket av teknikutvecklingen. Det går att hitta likasinnade på nätet. Den vägen gick Fredrik också.

Hur är det att vara ny på gaysajten Qruiser?

– Det är väldigt sexualiserat och kan upplevas lite brutalt. Det kräver en tillvänjning, men det har jag vant mig vid nu. Jag kommer ihåg första gången jag var inne där och såg en kille jag känner lite, ingen nära, men ändå. Jag blev generad för att jag spionerade på honom fast jag var anonym på sajten då. Det är jag inte längre.

Idag skrattar Fredrik gott åt sina första trevande steg i gayvärlden och har en avslappnad attityd till alla övertydliga erbjudanden om sex.

– Man får ta det för vad det är och göra en första sållning. Sen tycker jag att det viktigaste är att träffas. En del vill bara träffas för snabbt sex, andra verkar vara rädda för att träffas när det kommer till kritan. Så är det säkert på andra dejtingsajter också. Även om man bara ska ses för en fika eller en promenad tvekar de, men det är klart, man träffas ju för att bedöma varandra.

På de här två åren har Fredrik förändrats mycket. Det blev klart för honom själv när han bestämde sig att gå RFSL-kursen en gång till året därpå.

– Från att ha varit den som satt i bakgrunden och helst ville därifrån så var jag en av dem som tog ledarskapet i diskussionen och hade inte alls de där skamkänslorna. De var bortarbetade. Det går att ändra sig. Det var enorm skillnad, jag hade inte riktigt förstått det.

Ungefär i samma veva träffade Fredrik en kille som blev väldigt betydelsefull och som han hade en relation med. Nu är han singel igen. Tiden har gått långsamt och nya problem har dykt upp.

– Plötsligt blir det där med en relation en potentiell möjlighet, på ett sätt som det kanske inte var förut. Då blir längtan efter det ännu större. Det är ju inte så lätt att hitta kärleken, oavsett om man är homo eller hetero.