Nu när jag har fått uppleva hur det kan kännas att både vänta och föda så inser jag vad jag gick miste om förra gången, säger Emma Holmér, här med dottern Bella.
Foto: MALIN HOELSTAD
– Den här gången kommer det att gå bra! Emma summerar känslan när hon ringde in till Södra BB i Stockholm och fick beskedet att det stod ett rum och väntade på henne. Hon hade tränat på att våga tänka positiva tankar kring förlossningen och välja bort katastrofalternativen.
– Det fungerade faktiskt. Jag kände mig trygg och lycklig under i stort sett hela förlossningen, förutom en stund under själva krystningen, berättar Emma.
Hennes andra barn kom i början av maj. Sexton år efter den första förlossningen. Då, för 16 år sedan, var upplevelsen en helt annan. Emma var 21 år när hon blev gravid den första gången. I vecka 30 fick hon ont och efter en undersökning visade det sig att värkarbetet hade startat. Barnet ville ut, tio veckor för tidigt.
– Jag var fullständigt oförberedd, berättade Emma när vi träffades några veckor före hennes andra förlossning. Emma var i slutet av sin graviditet, magen spände under den stickade tröjan och hon fick sitta en halvmeter från kafébordet på Söder i Stockholm för att ge plats åt den. Hon såg frisk och glad ut, tydligt välmående. Det var svårt att tro att hon för ett par månader sedan kände panik inför förlossningen.
– Den första förlossningen hade aldrig bearbetats utan blivit som en hård knut av traumatiska känslor, förklarade Emma. Hon tänkte att det var hennes eget fel att barnet föddes tidigt eftersom hon hade stressat mycket och burit tungt dagarna innan.
När förlossningen satte igång låg hon på rygg i gynställning. Rummet var fullt av personal, barnmorskor och läkare, men allt fokus var på barnet. Hon minns bara ett ansikte, en barnmorskestudent med flätor som försökte hjälpa henne att krysta. ”Ta i så det känns”. Ur Emmas strupe steg ett vrål som hon aldrig tidigare hade upplevt.
– Det var inte bara smärtan. I efterhand kändes det som en övergreppssituation, summerade Emma.
Trots att barnet klarade sig, gick all tid efter födseln åt att vårda honom. Det fanns inte mycket tid att prata om känslor under de veckor de tillbringade på avdelningen för tidigt födda barn. Förlossningen ”glömdes bort” och det var först när hon blev gravid på nytt som hon blev varse att allt inte stod rätt till. Vid inskrivningsbesöket på mödravården frågade barnmorskan om hennes förra förlossning, en rutinsak.
– Jag fick inte fram ett ord. Orden fastnade i halsen på mig. Istället kom gråten.
Barnmorskan förstod genast att Emma behövde hjälp och kontaktade en psykolog som var specialiserad på förlossningsrädsla.
Efter alla år fick Emma anledning att gräva fram både papper och känslor som legat undanstoppade sedan dess. Journalanteckningarna skulle bli vägvisaren tillbaka i tiden och en hjälp att lösa upp knutarna.
”Patienten pratar om förlossningen som dramatisk och otäck”, hade barnmorskan skrivit i förlossningsjournalen.
Tillsammans med terapeuten gjorde de upp ett kontrakt med ett tydligt mål. Att kunna röra sig fritt i det förflutna för att våga tänka framåt.
– Jag var så tacksam att någon tog sig tid att hjälpa mig igenom detta. Hon höll mig bokstavligen i handen när vi gjorde resan tillbaka i tiden. Med henne vågade jag återuppleva de känslor som jag stängt in.
Under det sista mötet kände båda att Emma var redo att vända blad och våga blicka framåt.
– Nu vågar jag ta fram positiva bilder av förlossningen, sade Emma på kaféet. Den här gången ser jag framför mig att jag föder i en upprätt ställning eller liggandes i en saccosäck. Utvilad och förberedd. Med särskild tillfredsställelse berättade hon om väskan som stått färdigpackad i hallen sedan länge.
– Förra gången visste jag inte ens att man skulle ha en väska med sig. Nu är den här i hallen och påminner om att varje vecka som passerat vecka 30 är en bonus.
– Faktum är att jag nästan börjar oroa mig över att gå över tiden.
Att känna oro och en viss rädsla inför förlossningen är väldigt vanligt och helt normalt, enligt Elsa-Lena Ryding överläkare och docent på Karolinska institutet.
– Känslorna under graviditeten pendlar mellan förväntan och glädje till oro över hur det ska gå, det hör till processen. Innerst inne vet vi att det inte finns några garantier. De flesta hanterar den vetskapen bra och oron kan bli en drivkraft att förbereda sig så att det ska gå så bra som möjligt. Men när de obehagliga tankarna, ångesten och rädslan är så kraftfull att de går ut över vardagen, bör man söka hjälp.
Enligt en hittills opublicerade studie som Elsa Lena Ryding och överläkare Katri Nieminen har gjort ökar gruppen förlossningsrädda. Deras studie bygger på sammanlagt 3 600 enkätsvar från gravida kvinnor i Stockholm, Norrköping Motala och nordvästra Skåne.
Andelen kvinnor med mycket svår förlossningsrädsla, förlossningsfobi, har ökat från 2 till 6 procent mellan 1992/93 och 2006. Gruppen förlossningsrädda, där rädslan är så pass stor att den påverkar vardagslivet, har ökat från 10 till 15 procent.
Vanligt är rädsla för smärta, bristningar, att något ska gå fel under förlossningen, eller att barn eller mamman ska skadas. Rädsla över att få panik, tappa kontrollen blir allt vanligare. ”Om jag får panik kanske jag gör fel och det kan leda till att barnet dör..”är exempel på ”tankespår” som är svåra att ta sig ur.
– Vi lever i ett kontrollsamhälle, vana att styra livets skeenden, säger Elsa Lena Ryding. Men en förlossning kan inte styras. Däremot kan man påverka med hur man hanterar det som händer, säger hon och nämner mental träning, psykoprofylax och yoga, metoder som kan stärka psyke och kropp, som hjälper till att våga ”följa med” i skeendet och acceptera smärtan bättre.
Emma gick en dryg vecka över tiden men passerade inte gränsen för ”normalgraviditet” – villkoret för att få föda på Södra BB dit hon sökt på rekommendation. Här följer barnmorskorna föräldrarna från inskrivning till förlossning och eftervård. Paret har tid att bekanta sig både med miljön och personalen.
– Det kändes tryggt att ha varit där så många gånger innan, säger Emma när vi hörs på telefon efter förlossningen. Jag hade redan varit i förlossningsrummet och nu när jag kom för att föda hade de gjort fint och satt på avslappnande musik. Emma valde att ha med både sin pojkvän och syster under förlossningen som stöd, men kände sig aldrig riktigt rädd den här gången. Hon var närvarande och ”i sin kropp”. Enda svackan kom när hennes barnmorska gick av sitt pass. Värkarbetet avstannade och självförtroendet började ge vika.
– Det var jobbigt att ”börja om” med en ny barnmorska i det skedet. Det var som att allt gick ned i svart-vitt. Emma fick i alla fall som hon hade önskat, hon födde upprätt på en förlossningspall under säker guidning av personalen. I slutet upplevde hon att hon fick ”kontakt” med barnet som var på väg, berättar Emma. ”Det är en flicka, tänkte jag”. Strax därpå föddes Bella.
