När Martin började jobba som bartender tyckte han att han fått drömjobbet. Omgiven av flaskor kände han sig trygg och det blev många tillfällen att dricka.
Foto: anna simonsson
Det som är förbjudet har alltid intresserat Martin. Som 11-åring bad han föräldrarna om pengar till glass när de var på semester i Grekland, men gick i stället och köpte en burk rom och cola. Han smet iväg, höll för näsan, drack upp burken och sköljde ner med Sprite. Sedan gick han runt på badstranden och kände sig lite annorlunda. Mamma och pappa märkte aldrig något, berättar Martin som nu är 26 år och är nykter alkoholist sedan två år tillbaka.
När han första gången söp sig full som 13-åring var det väl planlagt. En kompis hade köpt en låda folköl. Efter fyra burkar spydde Martin, men lät sig inte avskräckas utan fortsatte.
– Jag hade jättekul. Det var som om jag hade hittat min grej, jag behövde inte bry mig om något längre. Det var frihet på burk. När jag spydde tänkte jag bara att ”det här behöver jag öva på”.
Och övat har han gjort. Till en början på helger, men mellan han var 20 och 25 år varje dag.
– Mina föräldrar reagerade väldigt starkt när jag började dricka som 13–14-åring. De förbjöd mig att dricka, försökte hindra mig att lämna lägenheten, letade upp mig när jag hade rymt och ringde polisen. Men jag hade en väldigt stark vilja och någon gång när jag var 16–17 var mina föräldrar utmattade och lade sig, de accepterade att jag drack ibland.
Det var fest varje helg, även om kraven inte var så höga på vad som var fest: öl och någonstans att vara. Ofta satt gänget i Tantolunden eller Vitabergsparken. Under tonåren kunde det bli 12 folköl på en kväll, alltså 6 liter.
– Ölen gjorde mig glad och stark. Jag tyckte alla andra drack för lite. Vi drog runt på stan, tittade på högvakten, lekte runt slottet, klättrade runt i Gamla stan och grillade på Långholmen. Förutom att vi drack var det ganska harmlöst.
Men ju äldre han blev desto rörigare blev hans liv. Martin var missnöjd med att han blivit så tjock och värnplikten blev en chans att ta sig i kragen.
– Men lumpen var en besvikelse. Det var långtråkigt och jag har svårt att lyda order. Vi drack på förläggningen och jag tog ofta bondpermis för att dricka.
Efter värnplikten började han jobba på en av Stockholms elegantare krogar som servitör. Martin stortrivdes, fick mer och mer ansvar och lärde sig att göra drinkar. I baren, omgiven av alla flaskor, kände han sig trygg.
Martin var artig, ordentlig och tålmodig och fick mycket uppskattning från gästerna. Det var naturligtvis förbjudet att dricka på arbetstid, men efter jobbet brukade Martin smygdricka när han satt och räknade kassan. Det är alltid ett visst spill på krogen, vinflaskor går sönder eller blir dåliga, och Martin visste precis hur mycket han kunde ta utan att det märktes. Enklast var att dricka fatöl, det var bara att pumpa. Det var ganska accepterat bland arbetskamraterna att ta en öl efter jobbet. Men Martin lyckades alltid få i sig mer än så. Det hände att han drack även under arbetspasset, då blev det rödvin i kaffekopp.
Om han slutade före stängningsdags dröjde han sig ofta kvar i baren som betalande gäst. Det var det många som gjorde, men han tillhörde kärntruppen som alltid satt kvar.
– Jag kom ofta bakfull till jobbet och luktade alkohol, ibland så dök jag inte upp alls eller var väldigt försenad och fick reprimander. När jag inte dök upp ljög jag mig blå för att hitta ursäkter. Jag lyckades behålla jobbet i 2,5 år.
Men till slut insåg Martin att han hade gjort sig omöjlig genom att utebli så många gånger. Han sade aldrig upp sig utan sökte bara ett nytt jobb. Något erbjudande om hjälp för sitt alkoholberoende fick han aldrig, men han tror själv att han hade tackat nej om han fått det.
Martin började jobba på ett bemanningsföretag inom restaurangbranschen och fortsatte dricka varje dag.
– Jag undrade när jag skulle bli alkoholist, så mycket som jag drack. Nu borde det ju komma, tänkte jag. För mig var en alkoholist en person som skakade och blev jagad av rosa elefanter.
Men drickandet blev med tiden mindre och mindre roligt. När han fick blackouter som yngre hände inte så mycket, kompisar berättade att han suttit och gurglat i ett hörn och sedan somnat eller vinglat runt och ätit pommes frites. Men ju äldre han blev, desto otrevligare och mer aggressiv blev han.
Martin ger ett lugnt och lågmält intryck och det är svårt att tänka sig honom kasta flaskor på krogen. Men det gjorde han, hamnade i bråk och fick mycket stryk.
Han prövade att ta vita dagar, men de blev aldrig så värst många.
– Jag var bakfull en dag, skakig nästa och på tredje dagen började jag dricka igen på kvällen. Det räknade jag som tre vita dagar.
En dag i februari 2007 vaknade Martin med fruktansvärd ångest och ruelse efter ännu en natt i polisens fyllecell.
– När jag gick därifrån var jag fortfarande väldigt full, men tänkte ”aldrig mer” och gick mot nya Årstabron för att hoppa och ta mitt liv. Det gjorde skitont i mig. Men jag var för feg och vågade inte hoppa.
I stället ringde han i sin desperation nummerupplysningen och sade ”jag är alkoholist och nu får ni hjälpa mig.” De blev lite förvånade, men kopplade honom till olika sjukhus. En halvtimme senare var Martin på Maria beroendecentrums akutmottagning och därifrån ringde han jobbet och sade upp sig.
Martin blev kvar ett dygn och fick sedan antabus utskrivet. I tre månader gjorde han inte mycket annat än satt hemma och åt antabus.
– Jag var skraj för vad som skulle hända med livet och kände mig fruktansvärt ensam. Alla polare försvann. Det var bland det värsta jag varit med om.
Martin gick också på gruppstöd i öppenvården en gång i veckan, men tyckte alla andra var gnällspikar som tyckte synd om sig själva för att de inte fick dricka.
I stället började han gå i en självhjälpsgrupp för alkoholister. Han var skakig och skraj när han gick dit och hade svårt att andas i sällskap av andra människor.
– Men där kände jag mig hemma. Jag kunde se att folk där inte mådde lika dåligt som jag, de hade kommit längre i sin nykterhet. I början gick jag en gång i veckan, men när jag kom in i det gick jag på möte varje dag.
Det handlade inte bara om att klara att avstå från alkoholen, utan också att ta itu med sig själv och allt det han struntat i under åren som ständigt berusad. Martin fick sakta men säkert lära sig att lyssna i stället för att prata själv, att se att allt inte handlade om honom och att våga göra saker nykter.
– Att mina föräldrar släppte taget tror jag var det bästa. De städade inte upp efter mig och betalade inte mina skulder. Då kunde jag nå min botten och till slut ta emot hjälp.
Martin har inga alkoholister i släkten så vitt han vet. Att just han blev alkoholist tror han beror på att han svarade så bra på alkohol. Han kände sig så mycket starkare, kraftfullare och modigare, även om de positiva effekterna avtog ju länge han drack.
– De flesta blir bara fulla av att dricka, men jag blev en helt ny människa. För de flesta människor fungerar alkohol ungefär som det är tänkt, som ett socialt smörjmedel. Jag tycker inte att man borde förbjuda alkohol, men det är ingenting för mig, säger Martin.
Martin heter i verkligheten något annat.
Rusets kraft – alla artiklar
- 31 aug 2009 Rusets kraft
- 1 sep 2009 Drömmen om det perfekta ruset
- 2 sep 2009 ”Vi ser mer än folk tror”
- 4 sep 2009 Bromsa lagom - svår balans för föräldrar
- 7 sep 2009 Lite för mycket fara för många
- 8 sep 2009 Erik bar mammas sprit i skolväskan
- 10 sep 2009 Janåke kan konsten att njuta rätt
- 14 sep 2009 Drömjobbet i baren ledde mot undergång





