EGYPTEN

Det är Badours mamma Zeinab som tar sin yngsta dotter till kliniken i staden Maghagha sent på kvällen den 28 juni 2007.

När flickor är mellan sex och 13 år måste de omskäras, varför har inte Zeinab riktigt klart för sig, men så har mammor gjort i Egypten sedan tusentals år. Och Zeinab också med sina tre äldsta döttrar.

Pojkar omskärs för att de ska kunna avla barn. För flickor har Zeinab hört att deras inre könsdelar kan börja växa okontrollerat. Faran är att dottern utvecklar en så stark sexuell aptit att det gör hennes make olycklig och skamsen. Särskilt roligt känns det inte att ta sin dotter för omskärelse, Zeinab minns själv hur det var att bli skuren. Det gör mycket ont.

Kliniken består av tre rum. I det ena arbetar en manlig barnläkare och i det andra hans hustru, som är gynekolog. I ett tredje rum väntar redan flera flickor. Det är en spännande dag. Flickorna ska bli vuxna kvinnor. När det blir Badours tur reser hon sig och går stillsamt in till läkaren. Det går femton minuter innan mamma Zeinab börjar undra över tystnaden inifrån rummet. Varför tar det så lång tid?

När dörren slås upp är Zeinab förvissad om att någonting är fel. Badour förs i ilfart till sjukhuset men det är för sent. Hon är död. Obduktionen visar att Badour har dött av en överdos av narkosmedlet Catoral.

Senare hör journalisten Saeid Nafe talas om en flicka som avlidit i samband med en könsstympning. I Maghagha får han höra att familjen terroriseras av den kvinnliga läkarens man, som erbjuder dem 15000 egyptiska pund (18500 kronor) för att inte medverka i en rättegång. Zeinab vägrar.

–De kan aldrig kompensera mig för min dotter, säger hon och berättar hela historien för journalisten.

Det blir början på en debatt om omskärelsetraditionen i Egypten. Läkaren döms till skadestånd och tusentals kliniker stängs.

I dag är könsstympning förbjudet i Egypten. Tack vare att en modig mamma vägrade låta sig mutas.

Text: Karin Alfredsson, Kerstin Weigl.

Kongo.

Det är måndag och 14-åriga Nyota har kommit till polisstationen i Bukavu på morgonen, våldtagen och allvarligt skadad i underlivet. Hon står upp under samtalet. Det gör för ont att sitta. Hennes mamma Nyabisepela är rasande.

Nyota berättar med mycket svag röst:

–Det var i lördags eftermiddag och jag var på väg till frisersalongen. Då mötte jag en granne. Han tog tag i min arm och slet in mig i sitt hus. Där låste han in mig i ett rum. Vid elvatiden på kvällen kom han tillbaka. Han slet av mig kläderna. ”Oroa dig inte. Jag ska betala brudpris för dig och sedan ska vi gifta oss”, sa han. Jag grät men ingen hörde mig. Sedan våldtog han mig. Jag minns inget mer av den natten.

På morgonen lyckades Nyota ta sig ur mannens hus. Hennes underbyxor var helt nedblodade och kläderna trasiga och fläckiga. När hon mötte sin mamma ljög hon först om vad som hänt.

–Jag var rädd att mamma skulle slå mig.

Polischef Honorine Munyole som arbetar med våld mot kvinnor och barn bekräftar:

–Många unga våldtäktsoffer blir misshandlade av sin familj när de berättar.

När mamman såg Nyotas skador förstod hon att flickan talade sanning, men familjen bestämde sig för att vänta över söndagen med att gå till polisen. Redan på förmiddagen kom en grupp från våldtäktsmannens familj. De ville ”göra upp”, betala eller på annat sätt kompensera familjen för att slippa en polisanmälan. Då blev Nyabisepela riktigt arg.

–Vi ringde till polisen. De kom, Nyota pekade ut mannen och poliserna grep honom samma eftermiddag. Nu är han inlåst här på stationen. Jag vill att han ska sitta i ett ordentligt fängelse, minst 20 år.

Det blir eftermiddag innan Nyota till sist kommer iväg till sjukhuset, mer än 1,5 dygn efter övergreppet. Det som oroar familjen mest är att flickan kan ha blivit hiv-smittad.

Efter sjukhusvistelsen har det svenska reportageteamet talat med familjen tre gånger. Nyota mår bättre, men är skadad och rädd. Enligt de första testerna är hon varken hiv-smittad eller gravid. Både Nyota och hennes mamma vill fortfarande att text och bild ska publiceras.

idag@svd.se

Både mammans och flickans namn är ändrade.

Text: Karin Alfredsson, Kerstin Weigl.

80 procent av de män som går i behandlingsgruppen på Synergy Services i Kansas City har tvingats hit. De slipper fängelse mot att de en gång i veckan sitter i en grupp med andra män och säger: ”Mitt namn är NN och jag är här för att jag har slagit min fru.”

–Hos var tredje gärningsman kan man spåra våldet till att han själv misshandlats eller sett sin mamma få stryk, säger psykologen Sara Brammer. Var tredje lider av någon psykisk sjukdom eller missbruk. Men resten slåss för att han då får som han vill. Så småningom behöver han inte ens slå särskilt ofta.

Det är torsdag eftermiddag och behandlingsdags. Bill är en tatuerad man som säger att det bara var en gång som hans fru ”råkade hamna under teven”. Han har suttit i fängelse förr, men alltid för våld mot män.

Nu berättar Bill vad som hände i lördags morse.

–Min dotter ringde och sa att min frus nye pojkvän hotade henne. Och vet ni vad jag gjorde?

Han tittar sig stolt omkring.

–Jag ringde polisen! Det hade jag aldrig gjort tidigare. Då hade jag greppat mitt basebollträ – och suttit i fängelse nu.

Bill tog sig visserligen dit ändå, skrek och skällde ut poliserna.

Sara Brammer är inte imponerad.

–Det kommer alltid att hända saker som gör dig förbannad. Normala människor skulle ha agerat på ett helt annat sätt.

Hon ritar upp en linje på white board-tavlan. I vänstra änden skriver hon ”inte våldsam”, i den högra ”super-våldsam”.

–Var ligger Bill på den här skalan?

Själv vill han placera sig någonstans i mitten medan en av de andra männen pekar utanför skalan till höger.

–En riktig jävla idiot, alltså. Ett rövhål, konstaterar Sara.

Bill opponerar sig inte. Sara säger att de flesta våldsamma män respekterar henne.

”Utskriven” blir den man som deltagit i alla träffar, gjort en säkerhetsplanering för sin egen del, inte blivit polisanmäld igen, slutat säga fula saker om kvinnor och som – om det är lämpligt – kan kommunicera med sin partner.

Text: Karin Alfredsson, Kerstin Weigl.