– Skilsmässor är alltid tuffa, särskilt om man har barn. Men det hade varit värre för min dotter att ha en mamma som var ledsen hela tiden, säger Ewa Lindqvist Hotz när vi träffas för att prata om äktenskapslöftets betydelse i vår tid.

Sett utifrån hade hon allt. Hon var en uppskattad präst i en av Stockholms innerstadskyrkor, hon var nybliven mor, 30 år ung, och gift med en man som hon trodde var hennes livs kärlek. Men under ytan höll någonting på att hända, någonting hade gått förlorat. Intuitivt förstod hon att hennes grundglädje hade försvunnit för att äktenskapet inte längre fungerade.

I dag, tio år senare, beskriver hon sitt uppbrott, sin exodus som hon kallar det, som ögonöppnande, en befrielse. Hon inser att ett löfte kräver omsorg och ömsesidighet, att det kan omformuleras och är förhandlingsbart, men att det viktigaste är att leva sant mot sig själv.

– Det starkaste löftet har du till livet. Känner du att du far själsligt illa, är det kanske dags att bryta upp, även om det innebär att du måste svika ett löfte som du gett till någon annan.

Men det är sällan en oproblematisk affär. Utöver den känslomässiga utmattningen och den uppslitande smärtan som skilsmässan medförde, upplevde Ewa Lindqvist Hotz att hon blev bärare av ett slags kyrklig offentlighet som indirekt begärde att hon skulle bära upp något som inte stämde med hennes egen erfarenhet. Skilsmässan ledde till ett positionsskifte, sett till såväl sociala relationer som yrkesmässiga.

– Jag kunde antingen skämmas eller vara stolt över den jag var. Jag valde det senare och kände att Gud var med mig hela vägen. Den jag kände skuld mot var min dotter, inte kyrkan.

Hon förklarar att vi människor på grund av tradition, kultur och historia tenderar att tänka att plikten, det stränga och det fasta, är sannare än vad som är nådefullt, öppet och föränderligt. Ofta lägger vi denna stränghet på Gud. Men det finns väldigt lite fördömanden i hennes egen gudsbild.

– Läs evangelierna som är fulla av löftesbrott – alla får ändå vara med. Hjärtat i den kristna tron är att vi varken kan förtjäna eller förlora Guds kärlek. Den finns bara där.

Trots att tusentals äktenskap i Sverige varje år går samma öde till mötes som hennes eget tror inte Ewa Lindqvist Hotz att äktenskapslöftet förlorat sin kraft. Tvärtom. Hon säger att äktenskapslöftet handlar om att två människor tar sina liv på allvar, sin relation på allvar.

Hennes gestik blir livligare när hon utvecklar sitt resonemang.

– Äktenskapslöftet hjälper oss att ta höjd i livet, säger hon och visar med handen vad hon menar.

– Det är ett sätt att säga: det här vill jag, jag vill det ur djupet av mig själv. I vigselriten gestaltar vi med våra kroppar vad vi vill med våra liv.

Att saker och ting kan förändras är hon som sagt medveten om, men det handlar om att bejaka förändringen. Ibland förändras två människor tillsammans, i andra fall går man åt olika håll.

– Jag ser Guds skaparkraft som någonting ständigt pågående.

I den bemärkelsen blir vi föränderliga, säger Ewa Lindqvist Hotz och fortsätter:

– Kan man säga att jag är samma person som avgav ett löfte för många år sedan? Jag är inte säker på att man kan säga det. Därmed inte sagt att själva löftet inte var uppriktigt och sant när jag gav det.

Hon påminner om löftesformuleringen i vigselgudstjänstens grundritual: jag vill älska dig i nöd och lust, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.

– Det är vackert formulerat, men döden behöver inte vara fysisk. Den kan ju symbolisera döden i vår relation, eller att dödskrafterna tar över. Då är det kanske dags att gå vidare. Det viktigaste är att hålla sitt löfte till livet.

Just ”Löftet till livet” skulle ha kunnat vara undertiteln till en av förra årets mest uppmärksammade böcker, ”Happy, happy: en bok om skilsmässa”. Det är en antologi i vilken tio kända svenska kvinnor skriver om sina skilsmässor. Redan i förordet pekar redaktörerna Maria Sveland och Katarina Wennstam bland annat på hur äktenskapet är ett ”märkligt påfund, en levande anakronism av samma slag som monarkin – förlegat och omodernt”.

Skribenterna i boken ger därefter tillsammans en bild av den lyckliga skilsmässan, den frigörande och förlösande. Boken blev naturligtvis ett politiskt slagträ, både hånat och hyllat. Aftonbladets Natalia Kazmierska skrev följande i sin recension: ”En skilsmässa är att bryta ett löfte. Det är vad det handlar om. //…// Vill man göra det med en axelryckning, så varsågod. Men problemet är ju inte att 20 000 svenska äktenskap kraschar varje år. Utan att folk uppenbarligen gängar sig för lättvindigt, utan att ha fattat vad kärlek innebär.”

Jag tror knappt att någon använder ordet plikt längre när den bedömer sitt liv eller sina handlingar.

Merete Mazzarella.

Tittar man på Statistiska centralbyråns information ser man att antalet giftermål i Sverige ökat sedan slutet av 1990‑talet (folk kanske verkligen gängar sig för lättvindigt...) men både antalet och andelen gifta är lägre än 1970 (...eller kanske inte).

Betyder detta att folk inte lägger samma vikt vid äktenskapet i juridisk mening utan istället väljer alternativa samlevnadsformer? Förmodligen. Men det kan också indikera motsatsen, att äktenskapslöftet betyder så mycket att man drar sig för att avge det.

I de banorna resonerar författaren och litteraturprofessorn Merete Mazzarella på telefon från Helsingfors. Tidigare i år publicerades hennes bok ”Det enda som egentligen händer oss – ett år i livet”, i vilken hon bland annat behandlar skulden hon erfar när hon vid 64 års ålder förälskar sig i någon som inte är hennes man.

Läs mer: Lycka är granne med skuld: Ulrika Knutsons recension av Merete Mazzarellas bok.

För knappt ett år sedan lämnade hon sin dåvarande man och gifte om sig med sin nuvarande. Hon minns tydligt vännernas och medmänniskornas förment tröstande reaktioner: ”du måste tänka på dig själv”; ”du har rätt att vara lycklig”; ”det var bäst det som hände”. Hon tyckte att det var konstigt, sett till sammanhanget, att ingen talade om plikt.

– Det blev helt klart att det individualistiska synsättet dominerade, där rätten till självförverkligandet stod högst i kurs.

Hon säger att hon fortfarande känner starka skuldkänslor, dels för att hon gjorde en annan människa fruktansvärt illa, men också för att hon bröt ett löfte. Hon upplevde att hon inte var den person hon ville vara.

– Det känns lite som att jag inte kunde leva upp till förväntningarna jag hade på mig själv, säger hon och lägger till att få människor ens verkar vara beredda på att ta den typen av skuldkänslor på allvar.

– Jag tror knappt att någon använder ordet plikt längre när den bedömer sitt liv eller sina handlingar.

För att finna något slags filosofisk utväg i skulden kring sin egen skilsmässa har hon kommit fram till att man ibland kan göra både rätt och fel – samtidigt. Det är viktigt att se hur man skadat och svikit en annan människa, men också att det fanns någonting som var rätt i handlandet.

– Man kan vrida och vända på det. Stannar man kvar av plikt kanske man inte är så trevlig att leva med heller, säger Merete Mazzarella.